Summa sidvisningar

måndag 12 september 2016

Återförening och en skrattande häst


Jag har aldrig riktigt begripit mig på tjusningen med att umgås med hästar. Erkänner att jag är direkt livrädd för dessa djur och har varken förr, senare eller i nutid haft några som helst ambitioner att införskaffa mig en häst.
Vår dotter däremot var redan vid späd ålder hänfallen till dessa stora hovförsedda ök. Som om det vore den naturligaste sak i världen införskaffades ett hästskrälle som flickebarnet nådde till knälederna. Kräket vägrade att gå in genom stalldörren, den var bångstyrig och motsträvig att ta in men som en oljad blixt då det var dags att gå ut på bete.
Jag kved och vred olyckligt mina händer om jag någon gång råkade befinna mig i närheten av hästens krumsprång och konster.

Hästen blev sjuk och fick nödslaktas. Jag tröstade vårt gråtande barn medan jag invärtes jublade. Men säg de dagar som för alltid framskrider fridfullt. I tonårsåldern blev det åter dags för en ny häst. Denna gång ett varmblod som inte kom igång efter ordning ute på travbanan och blev därmed hänvisad att ägna sina dagar som ridhäst.
Jag ängslades ständigt då dottern med iver kastade sig upp i sadeln och galopperade iväg så gruset sprätte om hovarna. Det hände att hästen kom hem utan ryttarinna och då steg min puls ytterligare till dess att jag fick se mitt barn svärande komma längs vägen gåendes på sina egna ben.

Var sak har sin tid. Annat tog överhand och hästen fick ställa sig i en transport och forslas till ett nytt stall beläget i Värmland. Den östgötska hästen blev värmlänning, tvärt emot oss som då sedan flera år bytt ut Värmland mot Östergötland.

Hästdoften hängde sig dock kvar i åratal varpå dottern i vuxen ålder hittade ett stall med tillhörande häst. Vilket kunde ha blivit hennes död efter en otäck ridolycka som slutade på Linköpings sjukhus, traumaenheten. Det händer att jag fortfarande drabbas av mardrömmar efter den helvetesnatten då vi satt vid hennes sjukhusbädd och inte visste hur utgången skulle bli.

Sår läker och otäcka minnen drivs undan. När vår dotter träffade sin make och de köpte sig en liten gård föll det sig naturligt att de skulle börja med en mindre hönsbesättning. Samt två hästar. Så utökades familjen. Två blev plötsligt fem och det fanns ingen tid över för några hästar. Jag lovprisade barnbarnens ankomst!
Den ena såldes och den andra hamnade hos en fodervärd. Fram till igår. Nu har ägarinnan återförenats med sin häst och mina händer har åter knäppts, ömsom i vanmakt ömsom i bön.

Men - jag måste tillstå att jag kände en gnutta glädje då jag idag var med till stallet. Småtvillingarna, deras storasyster och mamma. De ryktade, borstade, kammade och kratsade hovar. Själv befann jag mig så långt bort det gick. Sittande på trappan till sadelkammaren höll jag mig tätt intill ledarhunden och gav stundom ifrån mig små varningsrop åt flickornas håll. Hästen verkade njuta av uppslutning kring honom. Nästan som om han var på väg att somna. Så tittade han upp, såg åt mitt håll, vidgade näsborrarna och skrattade.
Det går nog att tycka om hästar. På behörigt avstånd...