Känslan när jag öppnar bildörren på förarsidan och passagerarsidans sidoruta fullkomligt exploderar och sprider glas över hela insidan av bilen är svår att förklara. Ett kan dock nämnas, ett smärre chockartat tumult uppstår. Att den olycksaliga händelsen skulle infinna sig precis då jag hade som mest bråttom spär på känslan lite extra.
Maken, min trygghet och klippa, överlämnade genast bilnyckeln till sin bil och tog därefter fram sin industridammsugare, silvertejp och en bit plast.
Så satt vi så småningom där. Mitt emot varandra vid bordet i finrummet. Drack kaffe och åt toscakakor med sked. Hon trettiotvå år äldre än mig. Fårat ansikte, aningen nedsatt hörsel och krum i ryggen. Men ögonen, klara och pigga. Precis så som jag minns det. En gång i tiden kollegiala frilansande reportrar. Hon kallar sig däremot inte för frilansare utan redaktör.
"Skrivklåda, det har jag fortfarande", sa hon och öppnade en svart anteckningsbok.
Darriga snirkliga bokstäver innehållande tankar och funderingar kring ett mycket långt leverne.
Vi jämförde våra kameror. Enades om att tekniken utvecklats. Allt material innehållande text och bilder färdas på några få sekunder genom rymden och landar där det ska. När redaktören var ung fraktade hon sitt material sittandes på en moped som hade motorn på styret. Innan hon köpte sig en Volkswagen. En mycket äldre modell än den jag som ung fick av min pappa då jag avklarat mitt körkortsprov.
Redaktören berättade för mig om sitt liv. Hur hon reste till min före detta hemstad i Värmland för att lära sig skriva maskin och stenografi. Bodde på Spelmansgatan och gick på lediga stunder med sina kamrater till Gröna Lyktan och åt bullar som sköljdes ner med saft.
Det var tiden innan Gröna Lyktan serverade starkare varor än saft i glasen. Till ett helt annat klientel än blivande skrivmaskinister som därtill lärt sig stenografi. Om detta sa jag ingen, ville inte rubba hennes drömska tillbakablickar.
När jag efter ett par timmar reste mig, tackade för kaffe, kaka och trevlig samvaro frågande hon om jag kommit för att skriva hennes dödsruna. Vilket jag omgående dementerade. Jag hade enkom kommit för att höra henne berätta om sitt liv som hon vid sin ålder låtit publicera och tryckt upp i bokform.
Ögonen glittrade när hon signerade boken och lade den i min hand.
"Lite minnestankar skrivna utan grammatikens strikta lagar. Men livet självt följer ju inte alltid några lagar. Kanske är det därför livet blir så spännande".
