Stortvillingarna kom på besök. Jag satte mig på huk framför pojken och han tittade stort på mig under en kort stund.
"Men farmor, du håller på att tappa tänderna!"
Jag skrattade och dementerade hans påstående. Men han vidhöll att det inte skulle dröja innan alla tänderna trillat ur munnen och förklarade tröstande att det nog berodde på att jag började bli väldigt gammal.
Att han inom en ganska snar framtid skulle se ut som ett spjälstaket i munnen trodde han dock inte på allt medan han visade upp sina små vita mjölktänder.
Jag kan än i dag, trots min höga ålder, komma ihåg hur det kändes när mina mjölktänder började lossna. Hur jag med fingrarna vickade den lösa tanden fram och tillbaka. Modet när jag med ett ryck slet ut den från den lilla fliken av tandkött den hängde och dinglade i. Smaken av salt och tungspetsen i det mjuka hålet där snart en ny och rejäl gadd skulle tränga fram.
Med allt för stora tänder i förhållande till munnen gick vi till skolan, mina klasskamrater och jag. Mina framtänder i överkäken ville sträva åt ett helt eget håll och tandställningen blev några års ständiga följeslagare.
Ibland kom flourtanten på besök. Hon bredde ut ett stort tjockt papper på klassrumsgolvet och placerade en plasthink precis i centrum av pappret.
En liten skvätt flour i veckad pappersmugg och så började vi skölja vätskan runt i munnen. Vi stod uppställda i en prydlig ring runt hinken och på givet kommande fick vi spotta. Det löddrade sig i hinken och jag fick kväljningar av åsynen av utspottat flour.
En gång om året samlades klassen i grupp och gick med fröken i spetsen ner till järnvägsstationen. Det var dags för den årliga tandundersökningen hos stadens Folktandvård.
Jag satt och höll hårt i den lilla bruna tågbiljetten där konduktören med sin tång klippt ett hål i ena hörnet. Tur och retur. Det skulle bli ett nytt hål efter någon timma.
I väntrummets bänk klädd av galon kasade vi fram och tillbaka. Det luktade tandläkare och vi var rädda. Speciellt för tandläkare Källqvist som var en mycket barsk dam. Hon godtog inget krångel av något slag.
För att mildra hennes aggression hade jag en gång sytt en liten duk med korsstygnsbroderi som jag använde som muta. Men det var ändå för sent. Min tandläkarskräck hade rotat sig väl och har hållit sig vid liv allt sedan dess. Om den argsinta tandläkaren behöll duken eller inte fick jag aldrig någon klarhet i.
I går ringde tandsköterskan Eva. Det är dags för min tandbesiktning. Jag vet att tandläkarrummet kommer att fyllas med vacker musik. Bara för min skull. Det händer att min tandläkare då och då sjunger med i melodislingan. Bara för min skull. Jag tycker mycket om min tandläkare. Hon blir inte arg när jag gråter. Hon sjunger stilla för mig och säger att det är bra att släppa ut gråten.
Min make får behandling utan musik och sång. Han hör inte till den rädda skaran av patienter.
Nu har jag sällan hål i tänderna. Eller rättare sagt jag har aldrig hål. Däremot har nästan alla av de fyra rejäla lagningarna tandläkare Källqvist utförde för många år sedan börjat ge med sig.
Jag är helt säker och viss om att jag har flourtanten att tacka för mina starka tänder. Hon som ibland gav oss en liten, liten tandkrämstub Kålgate när vi spottat färdigt.
