Stärkta till kropp och själ är vi sedan någon dag tillbaka efter vår resa. Sol, utflykter, medhavd matsäck och samvaro var precis det som behövdes inför det som komma skall.
Nu tillbringar jag dygnets vakna timmar hos min mamma. Pysslar om, håller handen, och klurar ut vad som kan tänkas smaka bäst. All mat jag lagat har maken släpat tillbaka hem till vårt. Praktiskt med färdiglagat även om det inte var så jag tänkt det hela.
Idag kom jag på det, sådana där klämmisar som bebisar gillar borde även falla min mamma i smaken. Mycket riktigt, efter provsmakning körde jag iväg till vår lokala matvaruhandlare och köpte så många att jag nästan kände mig besvärad framme vid kassan.
Mitt hjärta svämmar över när jag bevittnar hemtjänstens arbete. När Gud skapade människan måste det ha lagts extra krut på alla dessa som valt att ägna sig åt hemtjänst. Milda, tålmodiga, vänliga och yrkeskunniga.
De är våra änglar, sa mamma och bad att få ta nattvarden. I det avseendet finns begränsningar hos hemtjänsten. Men med ett barnbarn som följt sitt eget kall och låtit sig prästvigas kunde mammas önskan gå i uppfyllelse.
Vår dotter kom med med en flaska vin under armen och ett vackert sockenbudstyg i handen och så med ens förvandlades mammas sängbord till ett dukat nattvardsbord.
Mamma ville läsa gamla Fader vår. Med slutna ögon och knäppta händer läste hon bönen med en röst som för stunden var klar och ren.
Vi delade bröd och vin, mamma, maken, jag och vår dotter. En sådan stark upplevelse i samband med nattvarden har jag aldrig tidigare erfarit.
Om en resa till främmande land är stärkande ger en nattvard som delas med mamma i livets slutskede all den kraft och styrka som krävs innan livstråden brister.
