Året var 1978. Då fanns ingen snabb hantering via internet gällande pengar. Således fick jag knalla in till chefens kontor för att kvittera ut min löneutbetalning vid varje månadsskifte. 6 000,00 kronor för en månads slit låg i min plånbok när jag körde hemåt. Påskhelgen nalkades och jag skulle införskaffa råvaror till påskbordet. Det var då jag upptäckte det, väskan med plånboken och hela lönen var borta. Maken och jag vände upp och ner på huset i jakten på de försvunna pengarna.
Jag grinade och knäppte mina händer. ”Käre Gud, gör så jag hittar det jag söker. Amen”. Inget bönesvar. Pengarna var borta. Men påskmat blev det ändå.
Långt senare rotade jag i kattvinden efter något behövande. Där låg en väska och i väskan låg en plånbok och i plånboken fanns 6 000,00 kronor, det vill säga min borttappade månadslön. En fingervisning om att det är inte bara är att be om något utan föregående ansträngning för att uppnå önskemålet. Ändå hade jag i mitt tycke uppbådat mitt yttersta i mitt ivriga letande även om jag i ett utmattade tillstånd slutade eftersökningen efter en tid.
Att förlora något värdefullt kan kännas traumatiskt.
Igår skulle jag besöka vår lokala matvaruaffär. När jag drog ut kundvagnen såg jag att det låg en röd plånbok i vagnen framför. Med viss bävan öppnade jag plånboken, att rota runt i en främmande plånbok känns förbjudet och snudd på att inkräkta i en persons personliga integritet. Men för att ta reda på den rättmätige ägaren fanns inte tid för etiska funderingar.
Namnet gav mig en fingervisning vem som skulle kontaktas. Jag letade upp telefonnumret på Hitta.se och ringde. Inget svar. Då letade jag upp den plånbokslösa kvinnas äkta hälfts telefonnummer. Inget svar. På en liten ort känner vi flesta av oss varandra så jag ringde deras dotter. Inget svar. Då ringde jag dotterns kompis. ” Är hon hos dig”? ” Ja hon är här”! Och dottern i sin tur ringde sina föräldrar. Inget svar så dottern ringde tillbaka till mig och bad mig lämna in plånboken i affärens förbutik. Bakom disken stod Erik som sa att plånbokens ägare precis lämnat affären. Mannen som sin vana trogen sitter vid förbutiken och säljer Bingolotter uppmanade mig att springa. Utanför butiken satt en man på en bänk och åt glass. Han viftade med handen, däråt, spring däråt! Då ropade ett barn, ”nej hon sitter där i den röda bilen. Skynda dig”!
Jag fick stopp på fordonet och kunde överräcka den röda plånboken innehållande allt av dagens nödvändigheter till en mycket lättad ägare.
Det är vid sådana här tillfällen som jag känner en oerhörd tacksamhet över att vi som bor här känner varandra mer eller mindre och kan vara varandra behjälpliga i de flesta situationer som kan uppstå.
