Jag känner mig trött. Rent utav aningen missmodig till sinnet. Det är så många hemskheter som sker, blir matad dagligdags om illdåd som sker i vårt samhälle och ute i världen. Vem blir nästa som råkar illa ut? Jag? Du? Mitt barn? Ditt barn? Din älskade? Min älskade?
På några minuter kan livet slås i spillror. Ett litet barn mister sin mamma genom dödsskjutning. Bränder och förödelse. Drunkningsolyckor, trafikolyckor och försvunna personer som aldrig kommer åter. Barn som far illa och där myndigheter väljer att blunda eller titta åt ett annat håll.
Det bråkas och kivas. Slits och dras i varandras känslor. Motarbetas och baktalas. Och jag ifrågasätter varför jag är trött och aningen missmodig. Det känns som om jag står i en tunnel med vindlade gångar. Jag hittar inte ut, finner ingen lösning. Är totalt maktlös inför krafter som inte går att komma överens med. Där inte sunt förnuft och vänliga ord kan ändra på situationen.
Mitt i allt elände undrar jag var tiggarna tagit vägen. Fattiga människor som förödmjukar sig själva genom att tigga till sig några mynt för sin och familjens överlevnad.
Just ja, det ska införas åtgärder. Tiggarna ska bort från våra gator. Kanske därför de numera är ganska osynliga. Möjligtvis har ryktet spridit sig bland de som är nödställda i sina hemländer och som söker, inte lyckan men överlevnad, i vårt land. Det är därför de håller sig undan. Av rädsla?
Det finns olika kategorier av tiggeri. Några exempel: Det vi ser utanför butiker, brev och mejl där avsändaren ber om en behjärtansvärd gåva och telefontiggeri.
Eftersom sonen med familj drabbats av nån sorts bacill (gissningsvis förskolebaciller efter sommarlovet) som mynnat ut i en förfärlig hosta är jag telefonvakt i deras företag.
Idag ringde en man. Glättig och käck. Artig och belevad. Jag hörde det direkt. Känner genast igen en typisk telefontiggare på rösten. När maken och jag hade egen firma var dessa vanligt förekommande.
Smort munläder och överdriven svada. Rätta ord som ska falla ner och gro som utsäde i bearbetad jord.
3000 kronor ville telefontiggaren ha. Jag sa nej. Han prutade med sig själv. 1000 kronor. Avdragsgillt och företagets logga väl synlig för allmänhetens ögon. Jag sa nej. Telefontiggarens ton skärptes. Bara aningen men tydligt märkbart. Med åren har jag blivit hårdhudad. Speciellt mot telefontiggeri.
Däremot har det hänt att jag gett ett mynt eller köpt kaffe och en macka till tiggare i nöd.
Faktiskt har tröttheten och missmodet gett vika en aning. Känner mig riktigt pigg och glad. Det behövs inte mer än att sätta en telefontiggare på plats för att orken ska återvända.
