Framtida risker och brända behag

Nu har den börjat blomma. Ogräset som många klassar som det vackraste. Mjölkörten kan användas till mycket, ett spektrum som sträcker sig från allt till medicinering, drycker och stoppning av kuddar och förtjockningsmedel i såser till att bara beskådas på grund av sin skönhet.
Att sitta på altanen och låta blicken vila på mjölkörten väcker inom mig en sinnlig manifestation som ger mig ett känslomässigt välmående. Barndomsminnen dyker upp. Jag och mina kamrater lekte affär. Gjorde egna varor av bär, tomma burkar och kartonger som innehållit bakpulver, tvättmedel, marmelad och makaroner. Mjölkörtens långa frökapslar fick gestalta cigaretter. Då, när jag var barn rökte de flesta vuxna och ingen reflekterade över att det var ohälsosamt eller direkt livsfarligt.

På stranden lekte vi barn spritt språngande nakna. Inte heller det ansågs som opassligt eller något som kunde härleda till ett risktagande för barn. Inte heller tänkte någon på att dessa små brunbrända barnkroppar i framtiden löpte stor risk att drabbas av hudcancer.
I mitten av 1970-talet kastade även vi kvinnor av oss bikiniöverdelarna. Att sola brösten blev allmänt accepterat, nu var det inte längre männen förbehållet att vara brunbrända på överkroppen.

Igår när maken och jag var hos trädgårdskunder och klippte gräs dök en granne till en kund upp bland blommande rosor, doftande jasmin och prunkande rosenskära. Klädd i shorts och en vit behå. Hon höll på att rensa i sina rabatter. Damen passade på att ta en liten paus och växla några ord med oss trädgårdsdrängar. Det damen inte hade koll på var sina behag. De hade hoppat ut ur behån och hängde utanför i all sin prakt. Under den svällande bysten satt behån som ett band vilket i och för sig var tur eftersom det något så när höll härligheten uppe. Ungefär som ett diadem som ser till att luggen ligger perfekt tillrätta.
Jag måste tillstå att samtalet kändes aningen krystat. Min make harklade sig, satte på sig sina hörselkåpor, rätta till skyddsglasögonen och drog igång trimmern. Jag blev ensam kvar med damen och hennes nakna bröst.

Det uppstod ett dilemma. Skulle jag påpeka att de delar av hennes kropp som i normala fall inte visades upp för andra än för den som normalt brukade se dem och där kategorin okända trädgårdsarbetare inte ingår nu var utsläppta i sin fulla frihet? Eller skulle jag lägga påpekandet åt sidan?  Jag blev plötsligt generad, kände mig obekväm med situationen och valde att avsluta samtalet och sätta fart på gräsklipparen. Utan att först påtala att hon nog bor borde plocka in brösten där de skulle vara så länge som vi befann oss i hennes omedelbara närhet. Jag bedömde situationen utefter det att var och en måste få gå klädda  eller oklädda i sina egna domäner utan att jag ska lägga mig i. Men jag anar att damen kände sig obekväm till mods när hon så småningom upptäckte bristen på skylande utstyrsel och fundera lite över hur länge tuttisarna hängt över kanten. Kanske solsvedan på kvällen gav henne en fingervisning ...

Ett rodnande bad och en eggande produktion

Sveriges befolkning hemestrar. Nyhetspressen varvar virus med eldsvådor, slagsmål, kravaller, mord, extremvärme och som en liten glädjande knorr på det hela, Sveriges härligaste smultronställen. Dit vi kan bege oss över dagen för att maxa hemestern till det yttersta.
På badstränderna är det trångt och livligt. Precis som det alltid är när extremhettan slår till. Covid 19 kan vi bekymra oss över när kylan sveper in över landet. Då håller vi åter igen avstånd.
Gamlingar placeras fortfarande bakom plexiglas. Ropar till sina nära och kära genom plexiglasskivan hur mycket de saknar dem.

Jag drar mitt strå till stacken. Håller mig så långt bort från andra som det bara är möjligt. Väntar på min tur vid ostdisken i vår lokala matvaruaffär. När någon kommer mig för nära i kassakön ryter jag ifrån. Som den surkärring jag är.
Att jag inte bör åka till stranden och trängas med andra bekymrar mig föga. Jag avskyr allmänna stränder vilket jag alltid gjort. Inte gillar jag utomhusbad heller för den delen. Ändock, jag bearbetar maken att snickra ett trädäck i anslutning till vårt hus där två badkar ska sänkas ner. Får jag den önskan uppfylld ska jag bada utomhus. Vi ska sitta i var sitt kar och plaska, smutta på bubbel och låta ögonen vila på Glan. Det vore något att yvas över. Egen badanläggning. Men under rådande omständigheter med för låga grundvattennivåer är väl ett anspråkslöst utomhusspa inget att fundera över.

Istället kanske det kan bli ett litet hönshus, säger jag trevande till maken. Men han är mer inne på badkarsbygget. Menar att det är mer attraktivt att bada naken bredvid sin fru än att starta upp en hönsfarm.  Jag rodnar förtjust över jämförelsen. Det där var gulligt sagt av dig. Fast jag egentligen menar, välj mellan utomhusspa och småskaligt hönseri. För jag vet att jag hur som helst får min vilja igenom. Det får jag alltid som den bortskämda hustru jag är. Men de här projekten kan ta lite längre tid än vanligt att få igenom. Vad det än blir för byggnation blir jag lika glad ty båda mina önskningar är lika betydelsefulla.
Än så länge har vi vatten i vår gamla brunn så det räcker till att fylla badkaren och hålla hönsens strupar fuktiga. Ännu råder inget bevattningsförbud.

En ljummen natt och en kärleksfull omfamning

För två somrar sedan köpte min mamma en solstol som hon gav till mig. Solgungan heter den.
Mycket dyr och välgjord. Jag protesterade men mitt inre ropade "vill ha".
Inte ska du köpa en sådan dyr solstol till mig!
Mamma tittade på mig och jag såg något allvarligt i blicken.
Jo, du ska ha den solstolen. För den sommaren jag inte längre finns hos dig så kan du känna att jag omfamnar dig när du sitter i den.

Igår var det midsommarafton. En dag som jag avskyr. Så har det naturligtvis inte alltid varit När jag var i ung älskade jag midsommarafton. Midsommaraftonens natt var magisk. Ljus och ljum. Vilket jag förklarade för mina föräldrar och sa att under midsommarnatten tänkte jag inte komma hem. Jag skulle sova under den bara himlen och låta mig omsvepas av dess sammetslena ljus och värme.
Mamma sa blankt nej. Pappa skakade på huvudet. Det var slutdiskuterat så när dagen övergick till natt låg jag i min säng med sju sorters blommor med vidhängande bladlöss under huvudkudden.

När mina föräldrar inte längre hade makten att skydda mig slutade jag älska midsommarafton. Kärleken har aldrig återupptagits men med åren som gått har jag lärt mig acceptera dagen.
Hade jag i min ungdom bara plockat bort en enda blomma ur buketten jag lagt under huvudkudden kanske jag än idag hade hyst samma starka och ljuva känsla för midsommaraftonen så som det en gång var.  Kanske till och med uppskattat fiolens gnällande då stråken förs över strängarna. Nu ger musiken mig enkom olustkänslor.

Gårdagen var precis så där underbar som midsommarafton ska vara. Vilken kommer an på den familj jag är lyckligt lottad över att ha. Barnbarnen klädde midsommarstången,  tillsammans dukade vi bordet som släpats ut i trädgården. Barnbarnen satt i solskenet och tvättade färskpotatis som vi sedan kokade och åt ihop med sill, grillat kött, räktårta och avslutade det hela med blåbärscheesecake.  Flädersaft till barnen medan vi vuxna drack alkoholfri öl.  Jag kände mig avslappnad och lugn. Inget farligt var på väg att hända.

När barn och barnbarn åkt hem till sitt satte jag mig i Solgungan. Kände omfamningen och när några tårar föll stök maken mig över huvudet och jag tänkte, det är inte så dumt med midsommarafton ändå. På kvällen kom ett sms från dotter. God natt och tack för en jättefin midsommarafton. Tack själv svarade jag.
I morse när maken och jag satt på altanen och åt vår frukost tittade jag på Solgungan där den står och väntar på mig. Undrade stilla om den kommer hålla fram till den dag våra barn ska ta hand om den. Kanske åker stolen direkt till återvinningen eller så används den vidare och barnet som sitter i Solgungan känner sin mammas omfamning.

Blodiga bandage och taggiga typer

Midsommarveckan. Det är sedan allt vänder. Nätterna blir kortare och mörkare. Hösten står och lurpassar och det är bara ett halvår kvar till jul. Pessimisten inom mig skrattar hånfullt. Jo jo, sommaren är kort, snart ligger blomstängarna i ett dystert vemod. Passa på och njut den korta tid som återstår. Och den där grillen ni gladeligen införskaffade er, hur många gånger till tror du att ni får användning av den?
Tyst morrar jag. Än så länge är det sommar och jag tänker ta tillvara på varje dag.

Maken och jag överväger att ta semester. Sommaren ut. Pensionärssemester. Vilket tycks vara en omöjlighet så länge gräset växer. Här hemma gör Stig junior jobbet. Han är som ett slags kärvänligt husdjur. Tyr sig till oss när vi är ute och fikar. Vi ger honom en klapp lite då och då. Berömmer och talar till honom med milda röster. Sedan packar vi bilen med motordrivna gräsklippare och trimmer. Far iväg till de som varken orkar eller har möjlighet att sköta om sina gräsmattor.

Gårdagen var otursföljd. Sonen satte häcksaxen i ena knät så blodet rann. Skickade mig en bild på
 sårskadan och jag uppmanade honom att söka läkarvård. Sårkanter pressades samman och sedan avslutades det hela med en stelkrampsspruta i röven. Vet inte vilket som var värst.
Mitt i all uppståndelsen tappade jag min mobiltelefon i asfalten. Skärmen sprack och jag ringde min mobiltelefonoperatör som gladeligen skickade mig en ny. Den bästa modellen av dem alla. Den smarta telefonen anlände idag. Jag tankade över allt viktigt från den gamla till den nya.
Medan jag väntade på resultatet pillade jag på den trasiga och upptäckte att jag köpt ett skydd som ska ta emot smällen om något händer. Bakom skyddet var min mobiltelefon oskadd och felfri. Så nu står jag här med två fullt brukbara smarta telefonen och förbannar min ständiga iver.

Hur kan vi undvika att då och då råka ut för otur? Jag har läst att det finns vissa råd att följa. Speciellt om vi inte vill råka ut för olyckor i hemmet. Utöver det där med att ha en trasig klocka som kan locka fram döden ur sitt skrymsle.
En svart ytterdörr kan vara nog så vanskligt om den inte gränsar mot norr. En gammal kalender påverkar livet i negativ riktning och krackelerat porslin är som gjort för livsavgörande misslyckanden. Taggiga växter typ kaktusar ger negativ energi och gröna väggar är direkt olycksbådande.

Allt detta om otur och mer därtill hann jag tänka när jag i morse ramlade baklänges över en av våra gräsklippare som stod uppställd i väntan på att bli brukad. Maken vände sig mot mig när jag utstötte ett jämrande och undrade storögd varför jag låg på marken och kravlade.
Han hjälpte mig på fötter och jag använde det gamla nötta slagordet "det som inte dödar det härdar"
med tillägget att det stundom kan göra jäkligt ont medan det pågår.

Tragiska rester och livets återkomst

När mamma flyttade till Skärblacka och fick en egen liten trädgårdstäppa ville hon börja odla. Visserligen i liten skala och precis som jag befarade uteblev den där prunkande trädgården hon föresatt sig låta växa fram. Mamma hade inga gröna fingrar.  Varken blommorna på fönsterbrädet eller i den nyinförskaffade trädgården överlevde någon längre period.

Mamma hade en enormt stor boksamling. Hon behövde inte någon dator för att googla det hon sökte. Allt hon behövde ta reda på fanns i hennes böcker. Så även kunskap om trädgårdsodling trots att hon tidigare aldrig ägt någon trädgård. Intresset fanns dock och då krävdes sålunda faktaböcker i ämnet.
Mamma bläddrade och läste. Antecknade och skapade en inköpslista över de växter hon ämnade plantera.
Högst upp på listan stod buddleja. Eller fjärilsbuske som den också kallas. Mamma läste för mig: Buddleja tillhör familjen flenörstväxter och kommer från Kina. En utmärkt källa för fjärilar som söker nektar.
Den är säkert fin. Köp en sådan så får du fjärilar på köpet, uppmuntrade jag henne.

Buddlejan dog efter den första sommaren. Några torra tragiska pinnar återstod av sommarens grannlåt. Mamma jämrade sig och jag lovade att ta bort den så hon slapp se eländet. Ett löfte som  föll i glömska. Som tur var. För när våren kom ringde mamma och med upphetsad röst förkunnade hon att det var liv i fjärilsbusken. På något häpnadsväckande sätt lyckades den överleva och blommade därefter duktigt varje sommar och bit in på höstkanten.

När mamma låg på sitt yttersta började gröna blad visa sig på buddlejans grenar trots att våren ännu inte infunnit sig. Jag gick ut och bröt av en liten kvist, så stor att den rymdes i en äggkopp. Jag strök kvisten över mammas hand och sa, känn din fjärilsbuske håller på att slå ut.
Mamma mumlade något och jag var tvungen att luta mig över henne för att höra.
Halleluja, halleluja, viskade hon och fingrade på de späda bladen.
Jag ställde äggkoppen på bordet bredvid hennes säng så den skulle vara nära henne.
När mamma dött tog jag med mig äggkoppen med kvisten hem till oss. Placerade den i vårt sovrumsfönster och efter någon vecka hade kvisten släppt fram smala vita rötter. Jag planterade kvisten i en kruka och växtkraften tog fart. Den lilla krukan fick snart ersättas mot en större. När risken för nattfrost var över ställde jag ut krukan på altanen och för några dagar sedan började den blomma.
Idag kom fjärilarna. Den första fladdrade i ryckiga cirklar runt mitt huvud innan den landade på en av de djupblå blommorna. Jag log mot fjärilen och sa, jaha du kommer nu när hallelujabusken blommar.

I höst ska jag plantera ut buddlejan i vår trädgård men i sommar ska den få vara på vår altan. Fjärilen kommer troligtvis tillbaka och då ska den inte behöva leta efter sin fjärilsbuske.

Levrat blod och obegripliga tal

En helledig måndag. Välbehövligt och avslappnande. Och om ett par dagar får även våra barnbarn och deras skolkamrater ledigt från skolan. Ett långt sommarlov ligger framför dem och väntar.
Som skolbarn längtade jag alltid till sommarloven. Skolan var ett gissel som jag tragglade mig igenom under nio års tid.
Min mormor och min mamma var båda lärare. De hävdade att jag hade läshuvud men istället för att insupa kunskap från katederhåll ägnade jag mig åt lättja. Som vuxen är jag benägen att hålla med.  I alla fall då det gällde den påstådda lättjan.
Jag hade mina knep för att slippa undan tråkiga lektioner. Speciellt matematiken. På den tiden var dyskalkyli ännu inte uppfunnit. Barn som hade svårt med hanteringen av siffror ansågs helt enkelt som dumma i huvudet. Och till den kategori barn tillhörde jag. De dumma i huvudetbarnen.

Jag har alltid haft lätt för att blöda näsblod. Under mina barnaår kom det att bli en besvärlig åkomma som inte upphörde förrän mina föräldrar tog med mig till en läkare specialiserad på svaga blodkärl i näsan. En smärtsam behandling utfördes som gick ut på att de inre delarna av näsan värmebehandlades.
Men innan denna näsbränning sattes in utnyttjade jag näsans svaga blodkärl genom att sticka in ett finger och med taktfasta rörelser rota runt tills blodet började rinna. För att uppnå dramatisk klimax böjde jag mig över skobänken och lät blodet flyta ut över uppställda siffror där det hopräknade slutresultatet som alltid var fel.
Fröken suckade. Förmanade mig att luta huvudet bakåt medan hon föste mig ut ur klassrummet och in i lärarrummet där jag fick ligga på soffan med en kallvattendränkt handduk placerad över näsroten. Dåtidens motsvarighet till dagens blodstillande vadd.
När blodflödet stillnad och det som återstod var tjocka blodlevrar petade jag ut dessa ur näsan och det röda flödet fortsatte i oförminskad styrka.
När läkaren så förargligt tog sig an mina försvagade blodkärl blev det slut med näsblödningarna och jag fick hitta på andra trix för att undkomma matten. Något jag jobbade på med gott resultat ty allt som ofta föstes jag ut ur klassrummet men inte på grund av näsblödningar. Störande och dåligt uppförande löd lärarinnedomen och jag fick sitta på bänken i skolkorridoren och begrunda mina usla gärningar.
Så här i efterhand är det inget jag känner mig speciellt stolt över. Det hade varit bättre jag använt mitt påstådda goda läshuvud istället för att krångla och peta mig i näsan. Eller så var det ett sätt för en flicka som ansågs vara dum i huvudet att be om hjälp när hon inte begrep sig på matte.

En vänlig grönskas rika dräkt och täcket över huvudet

Jag har tjatat länge. Men maken har ihärdigt hävdat vikten av att hålla kroppen i rörelse. Trägen vinner vilket är hemligheten för framgång. Oftast behöver jag inte tjata, maken brukar alltid uppfylla mina önskningar men den här gången tog det ett par år innan han gav med sig.
Han är nöjd. Båda är nöjda och delar glädjen över Stig Juniors ankomst.
Nu när vår trädgård är som vackrast kan vi ägna oss åt ögonfröjden medan Junior gör sitt. Vår gräsmatta är perfekt klippt.
Junior startar sin arbetsdag klockan 06.00. Han backar ut ur sitt bo och beger sig allt som oftast bort mot den del av boningshuset där vårt sovrum ligger. Vi hör hur det morrar lite svagt från motorn och vi drag täcket tätare runt våra kroppar. Somnar om och när vi kliver upp för att äta frukost har Junior förflyttat sig till en annan del av trädgården. Klockan 20.00 tar Junior nattvila och vi går en inspektionsrunda. Skickar några berömmande ord bort mot Juniors boplats medan maken påtalar att vi borde ha införskaffat honom för länge sedan. Jag nickar instämmande.

Det är inte utav lättja vi skaffat en robot som sköter om vår gräsmatta. Det är främst för att få tid över för annat. Som att klippa gräs till exempel. Med en son som har trädgårdsfirma har vi i allra högsta grad blivit involverade i företaget. Speciellt nu när hans sambo tillika delägare i firman nyss fött barn och är mammaledig. I kundkretsen ingår tjugotre gräsmattor som ska klippas regelbundet. Många av kundernas gräsmattor har sonen delegerat ut på maken och mig. Därför känns det bra att få slippa vår egen vilken motsvarar 5,2 km gångsträcka. Vet det med säkerhet då jag mätt upp sträckan med min stegräknare sist jag klippte den.
För skojs skull har jag även mätt upp sträckan jag går med gräsklipparen under en dag hos några av gräsklippskunderna. Det visade sig landa på imponerande 1,8 mil. Så maken kan sluta oroa sig. Vi håller våra kroppar i rörelse utan att för den skull behöva klippa vår egen gräsmatta. Med gott samvete och svällande vad-och benmuskler kan vi låta Stig Junior jobba på egen hand.

Om en stund ska jag åka bort till vår dotter för att se hur hon och våra barnbarn har det. Bäst att jag tar med gräsklipparen för jag misstänker att gräset växt hos henne sedan jag klippte det för en vecka sedan. Det är härligt med sommar!