Läste en artikel om barnuppfostran. En sakkunnig inom området uttalade sig om huruvida dagens barn är uppfostrade på ett rätt sätt eller inte. Inte, förstod jag av texten. Kan nog ligga en uns av sanning i det i vissa fall, i andra fall är skrikande barn trötta barn. Eller hungriga barn som behöver föda för att bli vid gott mod igen. Eller bara ledsna på vanligt sätt, precis som en vuxen kan vara ledsen. Överaktiva, underaktiva, glada, missmodiga, ja det finns mängder av orsaker till att ett barn väsnas.
Ett är i alla fall helt säkert, de som inte har barn är de allra bästa barnuppfostrarna. Det är till dessa som föräldrar kan gå för att få goda råd. Huruvida skribenten har barn eller ej låter jag vara osagt för det vet jag inget om.
På tal om föda och intagandet av denna vara. För flera år sedan var vår familj på en långväga åktur. Hungriga och biltrötta beslutade vi oss för att stanna i Uppsala och äta på IKEA. Billigt, snabbt och ganska god mat.
Väl inne i restaurangen såg vi med bestörtning att där var en mycket stor skara folk samlade som hade samma tankar som vi. Maken ville i vanlig ordning backa eftersom stora samlingar och långa köer är värre än en mara för honom. Övriga familjemedlemmar protesterade högljutt. Det var mat som gällde, inget annat.
Folk som inte fick plats att sitta vid borden stod och åt. Balanserade tallrik och glas medan de försökte nå sina munnar med besticken. Blev en plats ledig kastade den som stod närmast sig fram och klämde ner sig på stolen.
När vi fått vår mat såg vi att ett helt bord blev ledigt. Vi trängde oss fram med för oss två okända äldre damer i släptåg. Även de hade siktat in sig på samma bord. Vi bedömde att de skulle få plats de också.
Några meter fram låg bordet och vi insåg att vi skulle hinna ta plats. Då, som från ingenstans kom en hel radda sammanhängande människor med en gammal farfar i släptåg. Raskt satte de ner den gamle mannen och var och en ställde upp stolarna i "upptagetposition." Sedan drog de vidare mot matkön.
Således blev det lediga bordet inom några sekunder väldigt oledigt. Det enda bordet i hela salen som för en kort stund välkomnade matgäster att slå sig ner.
Ilskan rann över och jag tog ner sju stolar. En till var och en av oss samt till de två äldre damerna.
Den gamle mannen försökte protestera men hade någon form av talfel vilket gjorde det svårt att tyda vad han försökte få ur sig. Vi begrep ändå men ignorerade honom.
Innan vi hann sätta oss kom delar av det stora sällskapet rusande. De högg tag i "sina" stolar och ett vilt ordslagsmål utbröt. Mellan dem och mig. Mannen som var oförmögen att tala försökte hänga på så gott det gick. Våra barn stirrade förskräckta på oss där de stod med sina brickor i händerna.
Då, som genom ett under trädde min make in i ringen. Han ställde ner sin bricka så hårt i bordet att köttbullarnas brunsås skvätte. Av sin natur är han alltid lugn och sansad men nu blev det det för mycket även för en man med fattning. Damen med ledartröjan i motståndarlaget och makan slet i en och samma stol. Det var en dragkamp utan dess like. Övriga lunchgäster slutade tugga och följde dramat med stor spänning. Våra nyfunna äldre damer hejade upphetsat på, hytte med sina gafflar och tog små skuttande steg. Kocken tittade ut från köksregionerna med hakan släpande utefter sin stekfettsbefläckade bringa.
Maken vann kampen och vi kunde sätta oss till bords. Vilket motståndarlaget också gjorde. Ungefär som den trevliga leken Hela havet stormar. Nu var det ingen lek utan blodigt allvar.
De satte sig utan mat. Sitta det skulle de av prestige.
En av de äldre damerna och jag delade stol.
Mannen med talfel säckade ihop av ren utmattning och fick tillkalla de som ingick i hans vätskedepå.
Det är helt i sin ordning att reservera stolar då det finns många tomma stolar att reservera. Men inte när det är sprängfyllt med människor som inte får plats att sitta.
Detta är en reflektion jag fick över ämnet Barn som inte kan sköta sig och sitta fint på restaurang...
