Vi har gjort det, kastat ut hela härligheten och julgranen åkte först av allt ut genom ytterdörren. Tvärt emot Bondepraktikan och en tradition som sträcker sig så långt bakåt i tiden som till slutet av 1600-talet.
Tjugondedag jul. Knutdagen. Som har sitt namn efter dansken hertig Knut som blev mördad år 1131 men den Knut som Bondepraktikan åsyftar är konung Knut, även han en dansk som efter sin död helgonförklarades och blev den medeltida Knutsgillenas beskyddare.
Jag bryr mig inte om varken den ena eller den andra av Knutarna. Barrar granen och julpyntet gjort sitt rensas det bort.
Åh, nej inte redan, säger de trofasta traditionsidkarna. Jodå, och när jag stöter på en semla tänker jag sluka den tillsammans med varm mjölk. Före fettisdagen. De traditionsbundna skakar uppgivet på sina huvuden. Försöker inleda en moralpredikan men jag går mina egna vägar och gör precis som jag vill.
Småfåglarna har fått det som är kvar av julosten i gåva. Girigt och missunnsamt pickar den som landar först i sig av osten. Jag tittar ut genom fönstret och tänker, det finns säkert regler för sådant också. Hur småfåglar bör matas på korrekt sätt.
Vi är styrda av regler och förordningar. Vissa av nödvändig art medan andra borde strykas ur rullarna eller om inte annat ses över. Många lagar är lekmannamässigt påhittade och saknar laglig grund medan andra är självklara moralregler mer än lagar.
Men så finns de där riktiga lagarna. De vi måste följa. Lag och ordning i samtliga led. Eljest ställs vi inför domare och nämndemän.
Det finns lagar som är uråldriga och förlegade men som med tiden luckrats upp och blivit rättvisa. Eller rättare sagt landat i beslut som gynnar den svagaste. Den vars liv lagts i beslutfattarnas händer. Då är det av allra största vikt att de som dömer gör rätt.
Vi har lämnat 2020 bakom oss. Skitåret då all skit hände. Nu kan det inte bli värre, sa vi till varandra. Hemma vid köksbordet, när vi stötte på varandra vid postlådorna eller i matvarubutiken för inköp av livsnödvändigheter.
När nyårsklockorna klämtade höll vi andan. Skålade i skumpa och sa, nu blir allt bra ska du se. Vänta bara. Och vi väntade. I fyra evighetslånga dagar som tog sin början redan före jul. Om nätterna satt vi i skenet av levande ljus och drack varm choklad. Åt upp de sista lussekatterna. Sömnen var långt borta och ögonlocken svullnade av sömnbrist.
Så kom beskedet. Vi blev förlösta från all den ångest vi burit inom oss. Vi firande med pecannötskaka som vår dottern, småtvillingarna och deras storasyster bakat. Alla kusiner vid ett och samma bord, vi vuxna ett bord lite längre bort. En samlad familj som lät oss väl smaka av det hembakade och sa till varandra: Det nya året blir ett riktigt bra år. För när något börjar bra måste det i rimlighetens namn fortsätta rulla på i samma riktning.
