Nu har de flesta återgått till sina arbeten efter en lång och förhoppningsvis skön tillika vilsam semester. För min egen del känns det befriande att inte behöva tänka på väckarklocka och morgonbestyr innan det är dags att återvända till ett arbete. Min semester är numera livslång vilket är mycket skönt.
När sommaren närmar sig sitt slut dyker en och annan inbjudning upp. Det är nu som vi får tid att umgås, när sommaren är över och kvällarna mörkar. På lördag är vi bortbjudna och jag ser fram mot att få klä mig lite fint, umgås med goda vänner och bli bjuden på något som tillagats med största omsorg och av tidigare erfarenheter kommer vara delikat.
För en stund sedan sökte jag efter en bok och fastnade bland titlarna. Bläddrade lite bland böckernas sidor och då ramlade plötsligt ett visitkort ut. Det har tillhört ett adligt par som bär ett adligt namn där von står framför efternamnet. Jag tänkte efter och kom fram till att det måste vara över trettio år sedan visitkortet hamnade i min ägo. Upprinnelsen till detta var en artikel jag skrev om parets herresäte. Det krävdes stort tålamod och en rejäl portion övertalning innan jag blev godkänd eftersom paret aldrig släppte in journalister i sitt privata liv och hem. Jag lyckades dock och min första upplevelse i den adliga miljön var att jag med nöd och näppe undslapp att bli biten av deras ilskna tax.
Den färdiga artikel föll i god jord, så till den milda grad att maken och jag blev inbjudna till paret på supé. Med inbjudan följde några enkla förhållningsregler. Inga barn oavsett ålder var medbjudna, jag skulle ha anständig och smakfull klänning och min make kavaj. Kostym var dock ej nödvändigt. En klänning inhandlades och maken borstade av kavajen. Fyllda av förväntningar bar det av mot herresätet ty det hörde inte till vanligheterna att vi blev bjudna på supé hos sådana aristokratiska personer. Den ilskna taxen var inlåst och värdfolket tog emot oss på den nykrattade gårdsplanen. Han iförd rutiga byxor i käcka färger, matchade kavaj och med ett glas whisky i handen. Hon i sval aftonklänning och med ett välkomnande leende på de vackert målade läpparna.
Vi fördes in i salongen och värden förkunnade att gästerna inte skulle bli bjudna på något starkt att dricka ehuru det kunde uppfattas som opassande. Vi förstod. Nickade och såg fram mot den stundande måltiden. Som bestod av pyttesmå runda brödbitar smakfullt dekorerade med ost, räkor och röd rom. Dessa små skapelser fångades upp med silvertång och placerades därefter på våra tallrikar. Vi läppjade på porlande Loka medan värden fyllde på sitt whiskyglas. Till dess en lagom salongsberusning uppstod. Och flaskan stod tom på sideboardet. Värdinnan reste sig för att göra ett ärende i köket varpå hennes make med en vissling påkallade hennes uppmärksamhet. Mer whisky var att önskas. Värdinnan vände sig snabbt mot honom och väste mellan tänderna "Du visslar inte på mig för jag är inte din j***a hund"!
Supén led mot sitt slut, värden hade uppnått ett stadium högre än salongsberusning och värdinnan tycktes vara mäkta irriterad på sin make så vi valde att tacka för oss och åka hem till vår enkla boning. Som tack för besöket förärades jag med detta fram till idag bortglömda visitkort. Nu ser vi fram mot lördagen där de enda förhållningsreglerna är: kom som ni är, ta inte med er något för vi bjuder på allt. Vi vet att vi blir väl undfägnade och behöver inte bli serverade med silvertång. Det blir en bjudning helt på vår egen nivå vilket känns roligt, förväntansfullt, trevligt och avslappnande.
