Långfredag. En dag då vi ska sitta stilla och tänka på påskens drama. Mörker, svek och grymhet. I alla fall var det så när jag var barn. Inte för att vi satt stilla och tänkte på Jesus vandring på Golgata utan för att så var det bara. Inga ungar rände ute på gatorna, inga vuxna heller för den delen. På den tiden höll affärerna stängda under helgen, oavsett om det var långfredag eller ej. Därmed nödgades ingen att besöka butiken för att påskmust eller kaffe fattades från föregående vardagens inköpslista.
Tråkigt skulle vi ha det och var dessutom kaffet slut blev det ingen hejd på lidandet. Jag avskydde långfredagens restriktioner.
Jag gick i söndagsskolan. Där fick vi lära oss allt om andlighet och syndabekännelse. Det hela började med en obligatorisk kollekt och den svarta pojken som att uppkrupen på kollektbössan nickade för varje slant som stoppades i myntinkastet. Söndagsskolfröken log nöjt och berättade om de afrikanska barnens tacksamhet över svenska barns givmildhet.
Vi undervisades om påskens drama. Vi var alla Jesu lamm och fick syndernas förlåtelse i samma stund som det sista andetaget togs högt uppe på korset och förhängena rämnade. Som om plågan inte vore nog innan döden kom som en befriare fick Jesus läpparna baddade med surt vin.
Jag blev skräckslagen. Syndernas förlåtelse förstod jag inte riktigt innebörden av men kunde mycket väl sätta mig in i lidandet när spikarna trängde genom hud, kött och senor på händer och fötter på den som fötts av jungfru Maria, korsfästs, död och begraven.
På påskafton tillredde mamma en stek utskuret av ett lamm. Vi satte oss till bords och mamma serverade oss, påtalade att detta lamm var av prima vara. Och jag trodde att hon stoppat Jesus i ugnen tillsammans med rosmarin och morötter. Jag gallskrek av skräck och fasa. Vägrade äta och mormor som var på besök menade att hennes barnbarn fullständigt tappat förståndet. Pappa i sin tur hotade med att uppsöka söndagsskolfröken för ett allvarligt samtal.
I sympati med Jesus letade jag när jag lugnat ner mig från den fasansfulla måltiden fram mammas ättiksflaska ur skafferiet. Stängde in mig på mitt rum, blötte ner bomullstussar och baddade mina läppar. Läppskinnet vitnade och förvandlas till tunna slamsor. Och bölandet tog ånyo fart. Jag grät för Jesus lidande och jag grät för mina ömmande läppar. Mormor suckade och ansåg att jag var lagd åt det dramatiska hållet i överkant och pappa gormade över vuxna som satte griller i huvudet på barn. Efter den påsken återvände jag aldrig mer till söndagsskolan.
Som vuxen går jag med glädje till kyrkan för att fira påskens drama från död till liv. Den finaste helgen som innebär fest, gemenskap och eftertanke.
