Summa sidvisningar

tisdag 23 juli 2019

Torpedo och en ödesdiger morgon


Just nu bedriver vi tillsammans med våra barn en form av hjälpverksamhet. Står för mat och husrum till en behövande. Behovet av någon form av fortskaffningsmedel är också akut. Maken och jag har förvisso var sin cykel men lämnar ogärna ifrån oss dessa. Då slog det mig, min pappas cykel. Den står i mammas källare till ingen nytta.
När pappa dog och mamma flyttade till Östergötland fick cykeln följa med. Troligtvis hamnade mamma i ett nostalgiskt tillstånd utan möjlighet att skiljas från pappas cykel. Hon hade mist sin man och livskamrat med allt vad det innebar. Pappas cykel i hennes källare gav nog en form av trygghet mitt i all bedrövelse.

Med viss bävan ringde jag mamma. Klämde fram mitt ärende. Var det möjligtvis så att hon kunde tänka sig att knyta upp banden mellan henne och pappas cykel? Låta en nödställd få nyttja den då behovet av förflyttning är stort?
Mamma blev glad. Eftersom cykeln så småningom blir mitt arvegods menade mamma att nu slapp jag ett bekymmer mindre den dag då det är dags att avveckla hennes hem.
Så nu står cykeln på vår gårdsplan. Nypumpad tillika tvättad med grönsåpa och vatten. Väntar in sin nya ägare och de vägar de tillsammans kommer att färdas.

Crescent med tre växlar Torpedo. Och så naturligtvis en kasse från Konsum Värmland fastspänd på pakethållaren.
Cykeln var pappas stolthet. Vilket berodde på att han sittande på sadeln klarade vilken brant backe som helst. Inklusive Medborgarbacken i Degerfors. Ända fram till den ödesdigra morgonen då han fick en hjärtinfarkt och stöp med huvudet före i den vattenfyllda fontänen på Medborgarplatsen. Om inte en morgonpigg herre som rastade sin hund dragit upp pappa och sedan ringt ambulansen hade han antagligen dränkt sig utanför Konsum. I och för sig en passande plats eftersom min pappa aldrig handlade någon annan stans än just på Konsum. Allt annat var otänkbart.

Där och då tog pappas cykelturer slut. Han kastade sig aldrig mer upp i sadeln och lät tramporna gå som pistonger. Det blev en stor sorg som han aldrig riktigt kom över. Men nu har hans älskade cykel väckts ur sin dvala och den dystra tillvaro den haft i mammas källare. Jag är fullt och fast övertygad om att pappa varit nöjd och belåten med arrangemanget. Han värnade om de som det behövde värnas om.


lördag 20 juli 2019

Instinkt och tre koppar kaffe om dagen


Ordningen är återställd. Vi är hemkomna från vår semesterresa som sträckte sig mellan Värmland, Dalsland, Västergötland och Småland.
Vid ett besök i min barndoms trakt sprack mitt hjärta lite grann. Inget var sig likt. Andra hade tagit över och ordnat så som de finner det bäst. 
Farfars dörr var låst. Trappstegen upp till dörren övervuxen av mossa, sly och ogräs på gårdsplanen. Den gamla bron över älven där jag tillsammans med farfar dragit skramlande mjölkkrukor på kärra var i det närmaste upprutten. Och magasinet hade utplånats i en eldsvåda. I det hus min pappa hälsades välkommen till världen stod i förfall. Allén som pappa och farfar planterade någon gång under 1930-talet nedsågat.
Inget är beständigt, så är livets gång.

Kullens bigård bjöd på bisafari. Jag förundras över bisamhällets innevånare. Där råder samarbete och beskyddarinstinkt. Ett bi kan offra sitt liv för att skydda kupans innevånare. Det kallas instinkt. Till skillnad mot människans handlingar, då kallas det intelligens.
Det går naturligtvis att fundera människans intelligens. Jag har faktiskt hört röster som ifrågasätter binas uppgift för mänskligheten. Som inte förstår konsekvenserna om insekter som bin försvinner. Allvaret finns inte bara här i vårt land utan också globalt. En tredjedel av allt vi äter kräver pollinering. Bär, frukt men också en nödvändighet som kaffe. Även om just jag inte är någon kaffedrickare så dricks det omkring tretusenmiljoner koppar kaffe om dagen runt om jordklotet. I Sverige dricks det cirka nio kilo kaffe per person vilket motsvarar tre koppar om dagen.

Det går inte att skylla på någon annan än den intelligenta människan att insekter, humlor och bin lever i en hotad tillvaro. Under vår resa gjorde vi ett stopp vid Hornborgasjön. Där blommade vilda ängsblommor. Maken stannade upp, tog mig lätt i armen och konstaterade; "här finns inte en enda humla"!
Kanske var det en ren tillfällighet. Möjligtvis höll humlorna till på en annan plats av ängen dit vår syn inte nådde. Jag vill tro att så var fallet.


söndag 14 juli 2019

En härligt galen idé och vikten av en kompletteringslista


Förra veckan sa maken och jag till varandra; Vi tar och reser bort. Till Värmland. Ser vart småvägar tar oss.
Jag frågade; "Vill du vara wild and crazy"? Maken ville. Fast med ett tillägg. Hur wild and crazy skulle vi vara? Mer specifikt så han visste hur han skulle förhålla sig till det han så godmodigt gått med på.
"Tält", sa jag. "Vi tältar"!
Ett gammalt tält som någon av våra barn lämnat efter sig har rotats fram. Tillika liggunderlag, varma täcken, kuddar och så naturligtvis underlakan. Ingen skön sömn utan underlakan.

Jag har tänkt efter. När tältade vi senast? Kom fram till att det måste vara över trettio år sedan sist. När barnen var små. Behovet av uppdatering tarvas. Jag har googlat.
Tältet ska vara tåligt och smidigt, ha en balans mellan slittålighet och låg vikt. Lätt att sätta upp, hålla tätt och tåla UV-ljus.
Hur det gamla tältets kondition är vet vi inget om. Det visar sig så småningom. Ska inte krångla till allt i onödan.
Vidare instruktioner. Tältplatsen ska väljas med omsorg, gärna på en torr och slät yta. Helst ska tältet slås upp i närheten av en sjö. För den kroppsliga hygienens och matlagningens skull. Det är även fördelaktigt om tältet placeras bakom ett stort träd eller en höjd.
Inga problem. Värmland är rikt på sjöar, skog och höjder.

Så till kompletteringslistan, den är nästan viktigast av allt. En tältare ska klä sig i flera lager kläder. Det är grundfunktionen i det hela. Ett par robusta skidor bör ingå i utrustningen samt rejäla skor och en ryggsäck som sväljer omkring 80 liter diverse packning. Ficklampa, batterier och en powerbank. är en nödvändighet för campare.

Utefter vår egen komponerade kompletteringslista har packat en korg med kex, ost, smör, en hembakad kavring och en flaska vitt vin. Dessutom har jag bakat en fruktkaka som ska mogna till sig innan avresedagen. En rulle toapapper, två dricksglas, kniv, gaffel, brödkniv, och två porslinstallrikar. Mina sandaler har genomgått en tredagars grovrengöring efter det att ledarhunden nosat i dem och sedan svimmat av en liten stund. Så nu är jag renskodd inför färden.

Vi är pirrigt förväntansfulla inför den stundande resan. Semester är bäst när den sker i spännande enkelhet. Som till exempel tälta någonstans i de vilda Värmlandsskogarna.

lördag 13 juli 2019

En vindsdörr i baklås och en ihjälslagen samarit


En vän till vår dotter var för någon dag sedan med om något ytterst obehagligt. Han blev nämligen inlåst på en vind. En upplevelse som kan få den mest sansade att totalt tappa fattningen. Händelsen blev så pass stark att den måste delas på sociala medier. Jag måste erkänna, när jag läste om händelsen fnittrade jag lite. Om det berodde på tacksamhet över att inte vara den som satt inlåst på vinden eller den bild jag målade upp för mitt inre kan jag inte riktigt klargöra för. Det enda jag kan säga är att jag nu i efterhand skäms en smula över det faktum att jag drog på munnen då jag läste om vindsdramat. Ty det var allt annat än roligt.

Dotterns vän lyckade få upp ett fönster och genom detta påkallade han hjälp.  Den första som han fick kontakt med ignorerade honom. Enligt den olycksdrabbade blev kvinnan märkbart störd och trodde antagligen att den som ropade genom fönstret led av någon störning.
Därnäst kom ett cyklande par som även de antog att mannen i vindsfönstret var från vettet.
Slutligen kom någon den nödställde till undsättning och dörren låstes upp. Allt slutade lyckligt och väl även om det upplevdes som en omskakade händelse för den drabbade.

Det som förvånar mig är varför inte den första kvinnan stannade upp, ropade några tröstande hoppfulla ord om hjälp och snar befrielse. För mig är det en självklarhet. Den som behöver hjälp, hur liten den må vara, ska få hjälp. Oavsett om den behövande är okänd eller ej.
Jag funderar. Är det hårda samhället vi lever i idag en bidragande orsak till att vi drar oss för att ge ett handtag då det behövs? Troligtvis. Jag skulle aldrig stanna för någon som exempelvis fått fel på sin bil. För hur kan jag vara säker på att det inte ligger någon i diket, beredd på en framrusning för att ta min mobiltelefon, mitt kontokort och min bil för att sedan avsluta det hela med att slå ihjäl mig.
Däremot skulle jag utan tvekan hjälpa någon som hänger ut genom ett vindsfönster och påkallar hjälp. Jag skulle även hjälpa någon som ligger till synes livlös på trottoaren medan andra kanske hastar förbi.

Men, vi är ofta rädda för okända människor som är i någon form av nöd. Tar för givet att det ligger något ondskefullt bakom en vädjande bön om hjälp. Rädda att vi själva ska råka illa ut, bli inblandade i något vi inte kan ta oss ur. Eller är vi så självupptagna med vårt eget att vi låter var och en sköta sitt bäst de kan?

Det känns sorgligt att vi formats till avståndstagande eftersom vi behöver varandra i smått och stort. Oavsett om vi känner varandra eller ej. Men jag fortsätter dock att hävda, jag stannar aldrig om någon står på vägrenen och med gester låter påskina att hans eller hennes bil gått sönder. Det kan vara något skumt med det hela...



 

onsdag 10 juli 2019

Gäddhäng och tips från coachen


Jag ställde mig framför maken. Visade honom, nu kan jag dra åt skärpet i byxorna till tredje hålet.
Sa, jag måste ha gått ner i vikt.
Men vad beror nu denna  viktminskning på? Jag som i åratal kämpat för några extra kilon till min beniga kropp som så många gånger under min levnad gett upphov till kommentarer.
Speciellt från damer som utan överdrift kan kallas överviktiga. Hårda nypor som grävt sig in i mina överarmar. Som i ett försök att uppskatta mitt BMI. Suckar och ömkande blickar. Stackars du din magra krake.
När jag uppnådde mogen ålder märkte jag med stor tillfredsställelse och uppskattning  hur kilo efter kilo fick fäste och nu vill jag gärna behålla mina fettvalkar.

Åter till viktminskningen. Vilket inte kommer an på någon sjukdom utan helt enkelt på de tre olika gräsklippare jag till fots kör i egenskap av dräng i sonen och sonsambons trädgårdsfirma.
En dag som denna har jag  framfört en av gräsklipparna i 1 1/2 mil vilket betyder 17 482 steg. Det händer att jag uppnått en sträcka på nästan två mil på en dag vilket motsvarar 20 052 steg. I öronen en trevlig bok och i skuggan en vattenflaska.
Jag har dessutom fått stenhårda vader efter dagar och veckor bestående av gräsklippning.

Häromdagen stötte jag ihop med en för mig helt okänd ung kvinna. Hon hade varit ute och motionerat. Trendigt klädd och med ett armband runt handleden som mätte löpsteg, steglängd, kilometer, röda blodkroppar, hjärnaktivitet, blodtryck, hjärtslag, antal svettdroppar, öronsus, ögonflimmer, andetag, smärta och annat som är viktigt att känna till för en löpare.
Jag frågade om hon hade bra spring i benen. Hon tittade förvånad upp från viktiga beräkningar baserat på armbandet. Röd i ansiktet och flåsmätt av språngmarschen. Jodå, hon var nöjd. Så jag fortsatte utfrågningen. Gällande hennes vadmuskler. Var de fasta och hårda?
Nja, hon vred lite på benen och kollade ner på sina vader.
"Vill du känna på mina"? Jag sträckte fram ena benet. Hon böjde sig ner och klämde på min 64-åriga vad. Flämtade till och utbrast; " jääääklar vilka hårda vader! Du får absolut inte känna på mina".
"Nej, nej, det ska jag inte", lovade jag. 
Jag såg hur modet sjönk hos löperskan. Hon kunde inte mäta sina vader mot en rundnätt pensionärs vältränade vadmuskler. För att mildra svedan sträckte jag ut ena armen och skakade den så gäddhänget fladdrade.   Hon skrattade. Ordningen var återställd. Att hon en dag skulle få gäddhäng ansåg jag i min mildhet som onödig information.
Innan vi skildes åt gav jag henne ett träningstips. Köp dig en gräsklippare, det är trevligare och mycket bättre än löpning om du vill ha fasta tillika snygga vader. Hon tackade för tipset och sa att hon skulle fundera på saken. Själv funderar jag på om jag skulle ta och bli träningscoach.