En vän till vår dotter var för någon dag sedan med om något ytterst obehagligt. Han blev nämligen inlåst på en vind. En upplevelse som kan få den mest sansade att totalt tappa fattningen. Händelsen blev så pass stark att den måste delas på sociala medier. Jag måste erkänna, när jag läste om händelsen fnittrade jag lite. Om det berodde på tacksamhet över att inte vara den som satt inlåst på vinden eller den bild jag målade upp för mitt inre kan jag inte riktigt klargöra för. Det enda jag kan säga är att jag nu i efterhand skäms en smula över det faktum att jag drog på munnen då jag läste om vindsdramat. Ty det var allt annat än roligt.
Dotterns vän lyckade få upp ett fönster och genom detta påkallade han hjälp. Den första som han fick kontakt med ignorerade honom. Enligt den olycksdrabbade blev kvinnan märkbart störd och trodde antagligen att den som ropade genom fönstret led av någon störning.
Därnäst kom ett cyklande par som även de antog att mannen i vindsfönstret var från vettet.
Slutligen kom någon den nödställde till undsättning och dörren låstes upp. Allt slutade lyckligt och väl även om det upplevdes som en omskakade händelse för den drabbade.
Det som förvånar mig är varför inte den första kvinnan stannade upp, ropade några tröstande hoppfulla ord om hjälp och snar befrielse. För mig är det en självklarhet. Den som behöver hjälp, hur liten den må vara, ska få hjälp. Oavsett om den behövande är okänd eller ej.
Jag funderar. Är det hårda samhället vi lever i idag en bidragande orsak till att vi drar oss för att ge ett handtag då det behövs? Troligtvis. Jag skulle aldrig stanna för någon som exempelvis fått fel på sin bil. För hur kan jag vara säker på att det inte ligger någon i diket, beredd på en framrusning för att ta min mobiltelefon, mitt kontokort och min bil för att sedan avsluta det hela med att slå ihjäl mig.
Däremot skulle jag utan tvekan hjälpa någon som hänger ut genom ett vindsfönster och påkallar hjälp. Jag skulle även hjälpa någon som ligger till synes livlös på trottoaren medan andra kanske hastar förbi.
Men, vi är ofta rädda för okända människor som är i någon form av nöd. Tar för givet att det ligger något ondskefullt bakom en vädjande bön om hjälp. Rädda att vi själva ska råka illa ut, bli inblandade i något vi inte kan ta oss ur. Eller är vi så självupptagna med vårt eget att vi låter var och en sköta sitt bäst de kan?
Det känns sorgligt att vi formats till avståndstagande eftersom vi behöver varandra i smått och stort. Oavsett om vi känner varandra eller ej. Men jag fortsätter dock att hävda, jag stannar aldrig om någon står på vägrenen och med gester låter påskina att hans eller hennes bil gått sönder. Det kan vara något skumt med det hela...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar