Som barn tillbringade jag många sommarlovsveckor hemma hos min farfar. De där sommarveckorna innefattade allt ett barn kan önska sig. Sol, jordgubbar, doften av tagetes, spenvarm komjölk, fiske, äventyr och bekymmersfri lek. Men framför allt tog sig farfar tid med mig.
Farfar blev aldrig arg. Kanske han muttrade tyst inom sig när jag sprungit barfota i kohagen och kom hem med brungrön koskit mellan tårna. Han berättade historier om hur det var förr när han var liten, ritade konstfulla teckningar som jag fortfarande har i min ägo. Läste högt ur dagstidningen, snickrade vattenhjul som vi satte ut i älven precis nedanför vattenfallet. Vi plockade vilda blommor som lades i press mellan tjocka böcker och som jag sedan klistrade fast på av farfar målade masonitskivor.
Saft och rabarberpaj i syrenbersån. Farfar gav mig fina och minnesvärda sommarlov.
Min farmor blev sjuk och dog när jag var sex år. Henne har jag bara vaga minnen av. En tystlåten kvinna som jobbade på samma ålderdomshem som farfar. Hon som biträde och han som vaktmästare. Några år efter farmors bortgång blev farfar särbo. Det skilde bara en vägg mellan deras bostäder och när särbon gick in till sig om kvällarna knackade farfar och hon god natt till varandra genom väggen. Jag misstänker att när mina sommarveckor hos farfar var över sov särbon i farfars lägenhet. Men det var inget någon pratade högt om. Bara antydde.
Jag älskade min farfar. Han stod för trygghet och var godhjärtad. Jag var hans enda barnbarn och jag betydde allt för honom.
När jag var 19 år dog farfar. Han som alltid funnits där var plötsligt borta.
”Han var gammal och gamla människor dör”, sa pappa när jag grät.
Pappa och farfar hade en som jag uppfattade nära relation. Pappa var alltid behjälplig när farfar behövde ett handtag. De delade samma intresse och hade ständig kontakt. En pappa-son gemenskap när den var som bäst.
Jag tror jag hunnit fylla 50 år när min pappa plötsligt sa att min farfar varit en första klassens skitstövel. Jag blev förfärad. Min farfar, den godhjärtade, hjälpsamme och milde man som aldrig sa ett ont ord om någon eller om något.
Då berättade pappa det otänkbara. Farfar slog min farmor. Sönder och samman. Rena rama misshandel. Ofta och regelbundet. Fram till den dag då min pappa var tonåring och mycket större och starkare än sin far. Den dag då min pappa tryckte upp sin pappa mot väggen och lät meddela att om han ens höjde näven mot mamma en gång till så skulle pappa slå ihjäl honom. Då slutade farfar att slå farmor.
Min farfar stod inte för det importerade våldet som Jimmie Åkesson och hans anhängare pratar om. Min farfar var rakt igenom svensk och född av rakt igenom svenska föräldrar. Men han gjorde som män gjort före och efter honom. Han slog sin fru inför sitt barn och alla for illa var och en på sitt sätt.
För mig framstår farfar som sinnebilden av det goda. För jag upplevde aldrig hans våldsamma sidor. Men han slog och misshandlade min farmor när det behagade honom.
Hade det varit idag hade min farfar med alla rätt blivit dömd i domstol om farmor vågat göra en anmälan.
Min farfar var en kvinnomisshandlare. Det klyver mig i två delar. Den ena delen väcker avsky medan den andra delen lagrat allt det goda farfar gav mig fram till den dag han dog. Kanske visste och såg omgivningen vad som försiggick. Men när farfar slog farmor fanns varken kvinnojourer eller skyddsnät. Bara en förtvivlad tonåring som hotade att slå ihjäl sin pappa om inte våldet upphörde.
