Summa sidvisningar

lördag 27 april 2019

Vårstädning och ett onämnbart tillstånd


Idag har vi haft vårstädning i vårt område. Alla grannar som hade möjlighet samlades för avgång vid postlådorna. Samtliga utrustade med diverse verktyg som sågar, röjsågar, vattenflaskor och en fyrhjuling. Jag och två andra damer såg till att sockerkakorna var uppskurna, kaffetermosarna välfyllda och varmkorvarna lagom varm. Efter arbetet tog gemenskapen runt korvgrytan vid.
Nöjda efter fyra timmars jobb tog kalaset vid. Arbetarna torkade svetten ur pannan och korven hade strykande åtgång. Själv kände och känner jag mig hängig. Sedan igår kväll. Om någon i sällskapet hade märkt något och frågat mig vad som felades hade jag hållit god min.
"Tack för att du frågar men allt är bara bra".

Jag har drabbats av det som 75 % av befolkningen någon gång drabbats av men aldrig pratar om. Nämligen hemorrojder.  Det mest pinsammaste tillstånd av samtliga tillstånd en människa kan försättas i. Den som aldrig haft åkomman kan skatta sig lycklig. Förutom skammen över  svullna och ömmande analkuddar det gör fruktansvärt ont.
Historiskt sett har jag haft besvären sedan många år tillbaka. Då och då gör sig tillståndet till känna och jag tvingas åka till apoteket. Bara det är minst lika besvärligt som tillståndet i sig.
Jag smyger mig in på apoteket i hopp om att ingen nitisk och välvilligt sinnad apotekare ska få syn på mig. Skulle det ändå ske skyller jag på någon annans onda röv som behöver läkande salva. Det har till och med gått så långt att jag fiskat upp min mobiltelefon, satt den på tyst läge, låtsats knappa in ett telefonnummer och fejkat ett telefonsamtal.
"Ja hej det är jag, står nu på apoteket. Vad hette den där salvan du ville ha"? Allt medan apotekaren tålmodigt och vänligt väntat på besked.

Det värsta som en gång hände mig var när jag i ärendet sökte mig till ett av Norrköpings apotek. Chocken är svår att beskriva när det visades sig att en storasyster till ett av våra barns klasskamrat utbildat sig till apotekare. Jag hukade mig bland hyllorna, böjde benen så långt det var möjligt och med en minst sagt märklig gångstil försökte jag hålla mig undan. Så stod hon där som en vitklädd fura mitt framför mig.
"Nej men hej Carina, behöver du hjälp med något"?
"Öhh, ehhh, fniss, ja något mot hemorrojder".
"Ajajaj, hemorrojder ja det gör ont. Vill du ha salva eller stolpiller"? Hennes röst var klar och stark.
Allt stannade upp. Kunder som inte hade denna pinsamma åkomma utan enkom skulle köpa Panodil, plåster eller salva för självsprickor tittade på mig. De skrattade. Gällt och obarmhärtigt. Pekade finger och nickade menande mot varandra.
Jag bedyrade högt och tydligt att hemorrojder definitivt inte gällde mig. Det var min svärmor som skickat mig ut i ärendet.

Nu är jag nyss hemkommen från apoteket. Funderade under bilfärden in till Norrköping vem som denna gång skulle få stå i tacksamhetsskuld till mig som så snällt offrar en lördag för att bidra med lindrande salva. Tack och lov hittade jag salvan direkt och behövde ingen handräckning Jag köpte även ask med tabletter mot sura uppstötningar eftersom det preparatet stod intill analsalvan. Ett perfekt kamouflage för den mest intima och hemliga vara som kan uppbringas på ett apotek.