Människans tre egenskaper sägs vara medkänsla, medlidande och hjälpsamhet. Att besitta sedda egenskapar kallas dygd. Även om vi känner en släng av dygd eller tror oss besitta den så har forskning visat att vi är få som innerst inne är förståelsefulla. Däremot ökar antalet egoister dramatiskt. Det har till och med talats om en social istid.
När jag var ung förbjöd mina föräldrar mig att stå utmed vägen och lifta. Däremot tog pappa gärna upp liftare i sin bil. Han menade att människor måste hjälpa varandra som är på väg någonstans. Förutsatt att det inte var hans tonårsunge som skulle ut på äventyrligheter genom att snika sig till en snålskjuts med tummen.
Idag vågar ingen ta upp en liftare. Inte ens stanna till för att fråga om det behövs assistans då någon fått motorhaveri längst med riksvägen. Vi kliver över blödande människor som ligger hjälplösa på trottoarer, tittar bort från uppkomna situationer och vägrar ingripa om rollatorn sparkas undan för tant Greta 94 år och hon blir av med handväskan innehållande pensionen.
Människor kan till och med ligga och dö i sina lägenheter utan att någon upptäcker det. Förrän det börjar lukta märkligt i trapphuset. Då går larmet för ingen vill ha in äckliga odörer i sin lägenhet.
Vi lever nära varandra men är som stenar på en sandstrand. Finns där men förhåller oss orörliga även om en jättevåg sveper fram. Åtminstone om vi är rädda för att bli inblandade i något.
I morse ringde jag till ett vandrarhem för att boka två rum. Vi är sammanlagt sju personer som behöver ha en natts härbärge. Jag hörde hur kvinnan i andra änden av den mobila linjen prasslade med sin bokningskalender. Hon hummade och mumlade. Jag väntade.
"Nja, det kan bli lite svårt ser jag". Jag svor inombords, bannade mig själv att jag inte varit ute tidigare med min förfrågan.
"Vänta lite", sa kvinnan och hoppets låga tändes. "Ge mig ett par timmar så ska jag se om jag kan flytta runt på de andra gästerna", fortsatte hon.
Jag tackade för besväret och undrade om det verkligen är möjligt genomförbart att flytta redan boende gäster till förmån för nya.
Innan vi avslutade samtalet sa kvinnan mycket överraskande att om hon inte lyckades få ihop pusslet kunde vi få bo hemma hos henne. I den privata bostaden. Jag häpnade. Kunde detta erbjudande verkligen vara sant?
Jodå, hon hade ett jättestort hus. Några extrasängar bara så skulle allt lösa sig till det bästa.
Jag glömde fråga denna kvinna som är så långt ifrån en social istid som det går att komma om vi skulle ha med oss egna lakan.
