Ett firande utan krusiduller och en viktig rapport

 Dottern och jag har firat födelsedag. På Skogskyrkogården. Med glass från macken och en blomsterkvast jag bundit ihop från vår trädgård.

Mammas 89-årsdag. Vi firade helt och hållet osentimental. Satt på parkbänken, blickade ut över mammas vilorum. Runt omkring henne döda grannar som vilar under gravvårdar med inskriptioner. Dottern och jag pratade, åt glass, skrattade och jag kände att mamma var närvarande. Att hon gillade det krusidullösa  arrangemanget. 

För tio år sedan precis idag gav jag och maken mamma en födelsedagsresa ut till Harstena. För vilken present ska ges till någon som har det som tarvas och som inget vill ha? En resa fick det bli som överraskning. 

Medhavd fika vid Lagnöbron innan båtfärden. Mamma var exhalterad. Harstena, varje dag höll hon koll på vilket väder som utespelades där. Sjöväderleksrapporten med utsändning i P1 var minst lika viktig som väderleken på torra land. Varför vet jag inte eftersom mamma var en landkrabba i alla avseenden. 

Nu fick hon komma till Harstena, en resa hon aldrig någonsin kunde föreställa sig skulle ske. 

Första sommaren efter mamma dött åkte jag med stortvillingarna, deras bror och föräldrar ut till Harstena. Den resan blev inte lika känslomässigt osentimentalt som dagens födelsedagsfirande. Då var sorgen färsk och gjorde ont. Idag finns en annan sorts form av sorg. inbäddad i mitt innersta men den är hanterbar och gör inte längre ont. Det är mer som en tacksamhet över en mamma som kom att bli min bästa vän. Att allt det där som varit komplicerat lagts undan. Mamma som höll min hand och med oroliga ögon frågade hon om det fanns något ouppklarat mellan oss. 

Nej, mamma det finns inget som vi behöver gräva i. Inget som gnager och skaver. Allt är bra. 

Jag ljög inte för att lugna, jag var ärligt uppriktig. För det var så det var. Vi hade båda en inre frid.

Mamma utförde sitt föräldraskap så gott hon kunde utefter sina förutsättningar. Precis om jag gjort under våra barns uppväxt. Och som de flesta andra föräldrar gör. Vi har alla våra fel och brister, vårt agerande har många gånger sin förklaring. Mamma behövde aldrig förklara, jag förstod ändå när jag blivit vuxen. 

En nödvändig tidsresa och en omdiskuterad hygienåtgärd

 Nu måste jag ta tag i det där. Tanken har legat över mig länge. Och igår gjorde jag slag i saken. Det handlade om det som så många med mig tänker att de ska göra. Men som aldrig riktigt kommer till stånd i rimlig tid. Innan det är katastrof.

Jag talar naturligtvis om förrådsstädning. När skåp och lådor plötsligt inte går att stänga ordentligt på grund av ”bra att ha” saker tar överhand. 

Det tar tid att städa förråd. Där finns sådant som fallit i glömska och som måste studeras in i minsta detalj. Gamla dagböcker, brev, fotografier, anteckningar och väskor som ska tömmas på dess innehåll. En tidsresa helt enkelt. 

Jag har läst, bläddrat, vridit och vänt på grejer i hopplöshet huruvida jag ska spara eller kasta. Slängt ner i svarta sopsäckar, plockat upp igen och översköljts av tveksamhetens vånda. 

Dagen övergick till kväll och utanför vårt fönster stod himlen i brand över Glans mörka vatten.

Tre sopsäckar fylldes och som idag av maken transporterats till återvinningen.

Bland alla saker finns mycket av mammas och pappas liv som de hade tillsammmans. Sådant jag inte heller tagit tag i efter mammas bortgång.

Hon var lärarinna och jag förundras när jag rev runt i hennes kartonger över den korrespondens hon i egenskap av lärare hade med elevernas föräldrar och som hon efterlämnat åt mig. Breven har en gammaldags siratlig ton åt båda hållen. 

Handskrivna brev med önskan om ledighet för besök hos barnhälsovården, feber och örsprång som föranledde hemmavarande barn eller tandvärk som krävde åtgärd. Dock ingen som äskade om ledighet åt barnen för charterresor eller andra förnöjsamheten. Det var ännu inte påkommet under 1960-talets början. 

Här var det enkom en önskan om giltig frånvaro i samband med sjukdom som dryftades från föräldrahåll. 

Jag fastnade för ett brev som mamma skrivit till en av hennes elevers mamma.

”Bästa fru Andersson!

Arne är duktig i skolan. Han läser och skriver oklanderligt och med matematiken går det bra.

Men han kommer lortig till skolan. Jag ber härmed fru Andersson att hjälpa Arne att tvätta sig för situationen är outhärdlig. Har haft många samtal med pojken om vikten att sköta sin hygien men det tycks inte hjälpa. Därför vädjar jag nu till fru Andersson att hålla pojken ren när han ska till skolan.”

Varpå fru Andersson, antagligen mycket upprörd svarar.

” Kära lärarinnan!

Jag vill påpeka att Arne är en mycket renlig pojke. Han tvättar sig aldrig mindre än tre gånger om dagen. Ansiktet, halsen, underarmarna och smalbenen. Jag behöver inte påpeka för Arne att han ska tvätta sig, det gör han ändå. Tre gånger dagligen.”

Jag funderar över två saker efter att ha läst detta uppfodrande brev från lärarinnan och från en mamma i försvarsställning.

Hur lever Arne idag? Tvättar han sig fortfarande tre gånger dagligen och har han utökat renligheten med övriga kroppsdelar eller nöjer han sig ännu med ansikte, hals, underarmar och smalben? 

Och vad händer idag om föräldrar får en sådan anmärkning på sina barn från läraren? 

Svaret är antagligen enkelt. Läraren blir uthängd på sociala medier, föräldrarna blir livligt påhejade med ilskna kommentarer, arga emojis och läraren blir dömd för kränkning av medborgargardet, blir avstängd under utredning av Skolinspektionen som i sin tur avgör om ärendet är så pass kränkande att det ska gå vidare till Lärarnas ansvarsnämnd. 

Ett föränderligt livsval och ett firande med iskalla burkar

 Sommaren lider mot sitt slut. 1 augusti. Min pappas födelsedag. 98 år om han fått leva. Han befinner sig i salig ovisshet om det rådande världsläget. Inte enbart i andra länder utan också i vårt eget land. Och lika bra är väl det. Han skulle ha varit upprorisk och jobbig på alla tänkbara sätt över all galenskap som sker. Mycket har besparats honom.

Vi har haft några kringflackande sommardagar. Stockholm och Göteborg tillsammans med barn och barnbarn. 

Och Värmland så klart. Fast utan barn och barnbarn. Tillfälligt besök i hembygden. Där jag numera känner mig hemma men ändå borta.

Övernattning i Kristinehamn. Där mitt egentliga liv tog sin början för snart 45 år sedan. När jag äntligen tagit klivet ut ur det som höll på att förgöra mig helt och hållet. Den där arbetslediga helgen när mina arbetskamrater tog mig med på trevligheter som slutade med kaffe och mazarin. Vilket i sin tur ledde till kärlek och äktenskap.

Vi måste ta en selfie på platsen där det hände, sa jag till maken. 

Vi körde dit och hittade en förskola. Några arbetsklädda killar utförde snickeriarbeten på ett av husen och vi stannade för att språkas vid.

Här träffade min make och jag varandra för 45 år sedan, berättade jag.

De såg oförstående ut.

Här, på en förskola?

Nej, då var det stadens dansställe. 

Därom visste de intet. De var för unga och träffar de någon käresta är det troligtvis via Tinder. 

Vi for vidare ut till skärgården. Pekade, pratade och mindes. Det såg annorlunda ut. Bara Picassos skulptur föreställande hans fru Jacqueline var sig lik. Kanske aningen väderbiten. Inte så konstigt då den fått utstå Vänerns vattenstänk och påliggande vindar allt sedan 1965.

Utanför Picassos Veranda bistro och café, som utlovar stadens bästa mackor och glass, höll ägaren på att slänga sopor.

Kom hit i morgon och ät räkmackor, ropade han. 

Nej då är vi på väg hem till Östergötland, ropade vi tillbaka och han ville veta varför östgötar dristat sig till ett värmlandsbesök.

Vi firar vårt snart 45 åriga äktenskap som startade här i denna stad, hojtade jag på min framtagna värmländska. 

Då ska ni ha Loka med smak av jordgubbar och granatäpple, förkunnade han och kom strax tillbaka med två kylskåpskalla burkar. Vi fick dem gratis. För att fira och festa. Det är sådant som bara händer i Värmland. 

Nu lider sommaren mot sitt slut. Det regnar. Är mörkt om kvällarna. Pappa är född just idag för 98 år sedan. Och vi har haft en fin sommar tillsammans med barn och barnbarn.