Under helgen har vi på ett eller annat sätt sänt tankar till de som gått före oss. Till en plats dit ingen av oss ännu har tillträde.
Min pappa tog sitt sista andetag för åtta år sedan. Jag säger inte att han lämnat oss för det är inte så jag ser det. Pappa finns alltid kvar, speciellt känner min mamma så. Om något sker utöver det vanliga hävdar hon bestämt, pappa har ett finger med i spelet. Särskilt om något praktiskt missöde inträffar.
"Det är Uno", kan hon säga. "Han var inte precis någon händiger karl. Nu har han varit här och lagt sig i sådant han inte behärskar".
Jag nickar och håller med även om jag hyser en viss tvekan till hans inblandning. Men för mammas skull håller jag med. Jag håller också med om att pappa inte var händig. Vilket bevisades om mamma och pappa någon gång beställde en möbel från IKEA. Eller om något gick sönder som lekmannamässigt kunde lagas. Då var det alltid mamma som tog från hemmaverktygslådan.
Däremot kunde min pappa valla skidor. Bättre än alla andra pappor.
Det behöver inte vara Alla Helgons dag för att mina tankar går till pappa. Stundom är jag tacksam för att han slapp uppleva ett samhälle som på relativt kort tid utvecklats till någon han inte stod för. Men för det mesta saknar jag honom. Det är så mycket jag vill berätta och visa honom. Sådant jag vet han skulle känna glädje inför.
När jag tänker på pappa förvånas jag över hans borttappade röst. Jag kan inte längre höra den. Visst har jag försökt frammana hans röst men det är bara de uttryck som han hade som finns kvar. Och hur han såg ut. De ljusblå ögonen, gropen i hakan, hans leende och hans händer. Men rösten är borta.
Likaså min farfars och min mormors röster är försvunna. Samma sak med mina svärföräldrar och min svägerskas. När det gått en tid kommer jag inte längre minnas min svågers röst. Den finns ännu bevarad ett tag till eftersom det inte är länge sedan han avled. Sedan kommer hans röst att befinna sig där alla andra borttappade röster befinner sig. Var det nu kan tänkas vara. Det är för mig ett stort mysterium.
Det finns också andra röster jag inte längre kan höra. Människor som en gång varit mig nära men som jag inte träffat på många år. Deras röster är också borta. Som uppslukade till ingenting.
Jag tror att röster är en form av färskvara. Röster måste underhållas, förvaltas och användas för att de ska förbli levande.
När jag gör intervjuer spelar jag alltid in intervjun. Bland de inspelade personerna finns det en som lämnat jordelivet. För inte alls länge sedan rensade jag bland intervjuerna. raderade det som inte längre är aktuellt. Då dök den döde mannens röst upp. Det kändes mycket fint om än något märkligt.
Kanske är det så vi ska göra, spela in varandra och på så sätt "konservera" rösten som en gång kommer att tystna för alltid. Vilken skatt det skulle kunna bli. Inte minst för nästa och nästkommande generationer.
