En helledig måndag. Välbehövligt och avslappnande. Och om ett par dagar får även våra barnbarn och deras skolkamrater ledigt från skolan. Ett långt sommarlov ligger framför dem och väntar.
Som skolbarn längtade jag alltid till sommarloven. Skolan var ett gissel som jag tragglade mig igenom under nio års tid.
Min mormor och min mamma var båda lärare. De hävdade att jag hade läshuvud men istället för att insupa kunskap från katederhåll ägnade jag mig åt lättja. Som vuxen är jag benägen att hålla med. I alla fall då det gällde den påstådda lättjan.
Jag hade mina knep för att slippa undan tråkiga lektioner. Speciellt matematiken. På den tiden var dyskalkyli ännu inte uppfunnit. Barn som hade svårt med hanteringen av siffror ansågs helt enkelt som dumma i huvudet. Och till den kategori barn tillhörde jag. De dumma i huvudetbarnen.
Jag har alltid haft lätt för att blöda näsblod. Under mina barnaår kom det att bli en besvärlig åkomma som inte upphörde förrän mina föräldrar tog med mig till en läkare specialiserad på svaga blodkärl i näsan. En smärtsam behandling utfördes som gick ut på att de inre delarna av näsan värmebehandlades.
Men innan denna näsbränning sattes in utnyttjade jag näsans svaga blodkärl genom att sticka in ett finger och med taktfasta rörelser rota runt tills blodet började rinna. För att uppnå dramatisk klimax böjde jag mig över skobänken och lät blodet flyta ut över uppställda siffror där det hopräknade slutresultatet som alltid var fel.
Fröken suckade. Förmanade mig att luta huvudet bakåt medan hon föste mig ut ur klassrummet och in i lärarrummet där jag fick ligga på soffan med en kallvattendränkt handduk placerad över näsroten. Dåtidens motsvarighet till dagens blodstillande vadd.
När blodflödet stillnad och det som återstod var tjocka blodlevrar petade jag ut dessa ur näsan och det röda flödet fortsatte i oförminskad styrka.
När läkaren så förargligt tog sig an mina försvagade blodkärl blev det slut med näsblödningarna och jag fick hitta på andra trix för att undkomma matten. Något jag jobbade på med gott resultat ty allt som ofta föstes jag ut ur klassrummet men inte på grund av näsblödningar. Störande och dåligt uppförande löd lärarinnedomen och jag fick sitta på bänken i skolkorridoren och begrunda mina usla gärningar.
Så här i efterhand är det inget jag känner mig speciellt stolt över. Det hade varit bättre jag använt mitt påstådda goda läshuvud istället för att krångla och peta mig i näsan. Eller så var det ett sätt för en flicka som ansågs vara dum i huvudet att be om hjälp när hon inte begrep sig på matte.
