Efter att ha kombinerat jobb med en fotoexpedition ute i naturen förslog jag maken att vi skulle damma av våra långfärdsskridskor. Visserligen är inte Glan isbelagd men det finns småsjöar där isen håller.
Han såg skeptisk ut. Ännu lever minnet kvar inom honom då jag i ren frustration tänkte sälja mina långfärdsskridskor, där också min make ingick i försäljningen, till en dam som ägnade sig åt hundpromenad längst med Göta kanals kanalbank. All min ilska riktades åt makens håll, trots att han pedagogiskt och ihärdigt gjorde allt för att hålla mig i upprätt ställning.
Damen tackade förfärat nej till erbjudandet, om hon inte ville ha min make eller mina skridskor framgick inte med någon större tydlighet ty hon skyndade på stegen med hunden i släptåg. Inte ens öppet köp lockade till någon affär.
Jag hade sett dem, långfärdsskridskoåkarna. I klungor susade de fram över isen. Det såg så befriande ut att jag lockades att sälla mig till skaran.
Som barn åkte jag mycket skridskor. Mödosamt och med stela fingrar snörde jag på mig de vita konståkningsskridskorna med naggar framme på spetsen. Grabbarna slog hårt med sina klubbor i isen, skrinnade snabbt fram mot oss flickor och gjorde därefter en stoppsladd. Vi skrek av hänförelse och beundran medan vi gjorde små piruetter och hopp.
När våra barn var små återupptog vi vårt skridskoåkande tillsammans med dem. Ett torrlagt kärr nedanför vårt hus på Vikbolandet blev under höstarna vattenfyllt. När vintern slog till frös vattnet till is och vi kunde skrinna mellan björkar och alar. Korvgrillning och varm choklad, röda kinder och frusna tår.
Vart skridskorna sedan barnen vuxit upp och flyttat hemifrån tagit vägen vet jag inte. Men i vårt uthus ligger makens och mina långfärdsskridskor som vi köpte för några år sedan och rostar.
Om jag hyste en självsäkerhet att obehindrat susa fram över blank is grusades detta antagande omgående. På makens inrådan provade vi oss fram på olika slags isar. Fruktlösa försök med klena resultat. Den ödesdigra dagen på den isbelagda Göta kanal då jag tänkte sälja min utrustning och make blev slutpunkten för all framtida skridskoåkning. Vi övergick till att åka spark. Ett stadigt och stabilt fordon där fotens pendlande mot underlaget styr farten.
Men ändå...vi har dock långfärdsskridskor. Kanske instabiliteten var tillfällig. Det kan tänkas att jag kan om jag törs. Nu gäller det att skrida till handling, utetermometern visar på plus. Snart går isarna upp. Då är det för sent att ta reda på om jag är någon långfärdsskrinnare eller ej.
