När jag vaknade i morse låg jag kvar i sängen och funderade över sommaren. Maken donade i köksregionerna för att se till att vi skulle få i oss lite morgonföda. Det är dagens första uppgift för hans del. Jag bäddar sängen så rättvisan är fördelad passande för oss båda.
Sommaren har regnat bort. Det blev inte så mycket av det där som vi planerade att göra. Då, när sommaren var i sin linda och förväntningarna höga. Inget speciellt var planen. Vara hemma och strosa omkring i trädgården, sitta i skuggan och vara litterära, dricka svala drycker för att förhindra uttorkning eller kanske bege oss ut på en cykeltur. Platt fall med de planerna.
Men, enligt mitt tycke har det varit en väldigt bra sommar på många solfattiga vis. Vi har gjort allt det där som vi annars inte skulle ha gjort om solen gassat från klarblå himmel. Dessutom har vi i år inte lagt i båten. Hade vi det skulle vi behövt offra tiden för annat med att ständigt och jämt sett till att båten befriats från regnvatten. Det har vi sluppit!
Vi har frotterat oss med barn och barnbarn. Speciellt barnbarnen har fått mycket uppmärksamhet från vårt håll. Ock kommer att få även fortsättningsvis trots att höststormarna är på inmarsch.
Även om sommaren varit regnig och kall har jag nu fått en smula separationsångest från den avverkande sommaren. Det hjälper föga att tänka att den kommer åter för det vet jag i dagsläget inget om. Livet kan förändras på en timma. Nästa sommar kanske en av oss står själva i köket och kokar ett enda ynka ägg, dukar fram en filmjölksskål och en tekopp.
Mina händer har fått rynkor och skrynklor på ovansidan. Lederna är lite stela och jag får tänka på min hållning.
"Ät östrogen, tänk på benskörheten", säger min läkare och viftar med pekfingret framför min näsa.
Jag har aldrig ätit östrogen och tänker inte börja med det nu på gamla dagar. Jag är en besvärlig patient. Inte går jag till läkaren heller om jag inte blir kallad till besiktning.
Jag börjar bli gammal, det känner jag även om jag ännu inte är så gammal som de gamla.
När sommaren övergått till höst har en bekant till mig mist sin mamma som även var bästavännen. Plötsligt finns inte en person som funnits med under hela livet längre kvar. Det oundvikliga har skett.
Det är i alla fall åt rätt håll, tänker jag. Det är inte mamman som behöver begrava sitt barn. Föga tröst i stundens allvar, men vi kommer alla att få begrava våra föräldrar om vi själva får leva.
Familjer splittras. Genom död, krig, katastrofer och osämja. Osämja är välfärdens lön. Inta alltid men ofta. Vi har allt vi behöver, ändå går det inte att hålla sams. Ord hamnar fel, känslor svallar åt olika håll och banden slits sönder. Det händer till och med att banden aldrig kan återknytas och fejderna fortsätter generation efter generation. Tills namn hamnar i ett dokument som långsamt gulnar och glöms bort.
Nu är jag allt en riktig pessimist och låter tankarna skena iväg. En kopp kaffe tillsammans med maken innan det är dags att bege mig iväg på dagens första uppdrag är balsam för dystra tankar. Ska till ett behandlingshem för missbrukare. Där människor får hjälp att komma ut någorlunda fungerande i ett samhälle som i vissa kretsar är helt perfekt.
Ett glas rabarbersaft skulle passa bra en dag som denna. När jag tänker efter. Skål och TACK för livet som är och livet som varit...
