Just hemkommen från kyrkogården där jag tänt ljus för mamma och pappa som vilar tillsammans i minneslunden.
Båda var inbitna värmlänningar och att pappa skulle bli östgöte efter sin död ja det kunde nog ingen föreställa sig. Men det var mammas krav om hon skulle utvandra från det landskap hon föddes i till oss här i Östergötland. I ett tryggt och säkert grepp höll mamma det som var kvar av pappas lekamen och som förvandlats till aska som pytsats ner i en blå urna. Hela färden från Degerfors till Skärblacka reste de båda gemensamt mot det nya. Han till kyrkogården, hon till Såglötevägen. Hon rakryggad bredvid mig i passagerarsätet, han i hennes knä.
Nu ligger de båda på Skogskyrkogården och jag den föräldralösa får tända ljus och minnas det som en gång varit.
Det är tid för minnen av de som gått före oss till den plats vi ännu inte har tillträde till. Dödens rike. Vi tänder ljus, dricker kaffe i Skogskapellet hos diakon Hanna och prästen Lotta. Som finns där för att värma en frusen själ med hett kaffe och varma ord.
Jag minns och tänker. På en krånglig relation med min mamma. För det var inte alltid så lätt och enkelt det hela. Men det jag minns bäst och som tröstar mig när mammalängtan är som svårast är allt det goda, glada och varma vi hade tillsammans. Allt det andra har jag lagt åt sidan. Allt det ljusa har tagit överhand och jag kan enbart känna en stor tacksamhet över att mamma blev just min mamma och ingen annans. De bästa och finaste åren genom vårt gemensamma liv ända fram till slutet.
Saknaden är svår och stor. Det är så mycket jag behöver prata med henne om. Visa och berätta. Få tilldelat klokskap och råd. Hjälp och stöd. Dela glädjeämnen och gemenskap. Allt detta är en omöjlighet för mamma finns inte längre mer än i mitt minne och på fotografier.
Jag tänker också på alla som av olika anledningar inte får ta ett slutgiltigt farväl av sina föräldrar när den stunden kommer. När döden oåterkalleligt är en barriär till försoning och en fortsättning framåt till slutstationen.
Känner en oerhörd tacksamhet över att jag fanns där, fick hålla mina föräldrars händer fram till det vägskäl där jag var tvungen att släppa taget och låta dem färdas den sista biten helt ensamma.
Det ljus jag tänt för mamma och pappa på Skogskyrkogårdens minneslund brinner inte enbart för dem. Ljusets låga omsluter även alla brustna relationer i en tid då vintertidens mörker omsluter oss alla.
