Summa sidvisningar

tisdag 25 februari 2020

Tack för allt mamma och sov nu så gott


Efter sex arbetsamma dagar somnade min mamma in i går kväll klockan 21.35.
När en make mister sin maka blir han änkling. När en maka mister sin make står det änka i dokumenten, Men vad är benämningen för en dotter som genom döden skiljs från sin mor? Moderlös? Nej det låter fel för trots att mamma nu är död finns hon ändå kvar. Inom mig, runt mig och i mitt minne.
Mammas och mitt förhållande har stärkts under åren. Vi har stått varandra mycket nära, fått uppleva mycket trevligt och vi har varit förtroliga med varandra.  Hon var min mamma men också min bästa kompis. Så har det inte alltid varit men jag har med åren valt att sålla och behållit allt det som är betydelsefullt.

Under sex dygn har jag varit vid mammas sida. Hållit henne i handen, lagt mig bredvid henne i sängen när oron varit som starkast.
Vilken fin dotter du är, sa sjukvårdspersonalen när de kom för att plocka fram knarklådan och ge injektioner som skulle dämpa oro och smärta.
Jag är väl som vilken dotter som helst, har jag svarat. För vem låter sin mamma gå ensam den sista mödosamma sträckan?
Många, blev svaret.

De här sex dygnen där jag kostat på mig sammanlagt fyra timmars sömn har varit omvälvande på många sätt. När stunden var kommen höll jag henne hårt i handen, manade henne att fortsätta framåt.
Det går bra mamma, du är nära målsnöret. Fortsätt bara lite till så är du där. Då släpper jag din hand och någon annan tar emot dig. Du är trygg!
Och mamma gick. I samma stund sköljde den massiva tröttheten över mig. Jag kände mig tom, en tomhet som borrat sig in i mitt bröst. Jag kommer sakna min mamma. Våra samtal, besöken, gemensamhetsupplevelserna och vissheten om att hon funnits där. I mitt liv och i sin lägenhet några minuter bort. Jag kommer sakna att när som helst plocka upp mobiltelefonen för att ringa viktiga och oviktiga samtal som en dotter kan tänkas behöva dryfta med sin mamma.
Jag kommer sakna det ständiga gnället över katter som gör sina behov i hennes blomsterrabatt, hennes upprördhet över Sverigedemokrater och president Trumps förehavanden. Jag kommer sakna de ständiga kommentarerna gällande vad utomhustermometern visar, att hon sett en råtta sitta under fågelstugan och andra små vardagliga ting som är värda att orda om.

Jag vill ha kvar min mamma men trots det är jag väldigt tacksam att hon nu lämnat sin trötta och mycket skröpliga kropp.

torsdag 20 februari 2020

Rutinerade änglar och kraften hämtad från ett sockenbudstyg


Stärkta till kropp och själ är vi sedan någon dag tillbaka efter vår resa. Sol, utflykter, medhavd matsäck och samvaro var precis det som behövdes inför det som komma skall.
Nu tillbringar jag dygnets vakna timmar hos min mamma. Pysslar om, håller handen, och klurar ut vad som kan tänkas smaka bäst. All mat jag lagat har maken släpat tillbaka hem till vårt. Praktiskt med färdiglagat även om det inte var så jag tänkt det hela.
Idag kom jag på det, sådana där klämmisar som bebisar gillar borde även falla min mamma i smaken. Mycket riktigt, efter provsmakning körde jag iväg till vår lokala matvaruhandlare och köpte så många att jag nästan kände mig besvärad framme vid kassan.

Mitt hjärta svämmar över när jag bevittnar hemtjänstens arbete. När Gud skapade människan måste det ha lagts extra krut på alla dessa som valt att ägna sig åt hemtjänst. Milda, tålmodiga, vänliga och yrkeskunniga.
De är våra änglar, sa mamma och bad att få ta nattvarden. I det avseendet finns begränsningar hos hemtjänsten. Men med ett barnbarn som följt sitt eget kall och låtit sig prästvigas kunde mammas önskan gå i uppfyllelse.
Vår dotter kom med med en flaska vin under armen och ett vackert sockenbudstyg i handen och så med ens förvandlades mammas sängbord till ett dukat nattvardsbord.
Mamma ville läsa gamla Fader vår. Med slutna ögon och knäppta händer läste hon bönen med en röst som för stunden var klar och ren.
Vi delade bröd och vin, mamma, maken, jag och vår dotter. En sådan stark upplevelse i samband med nattvarden har jag aldrig tidigare erfarit.

Om en resa till främmande land är stärkande ger en nattvard som delas med mamma i livets slutskede all den kraft och styrka som krävs innan livstråden brister.

onsdag 12 februari 2020

Svettfläckar och en uppmaning om ombordstigning


För tillfället lever jag i ett sorts personligt undantagstillstånd. Det är högsta beredskap som gäller vilket innebär mat. Eller om det helt enkelt handlar om hanteringen av den just nu pågående sorgeprocessen. Jag lagar mat. Massor av mat. Levergryta, raggmunk med stekt fläsk, rotmos och fläsklägg, pannbiff med lök och gräddsås, currydoftande fiskgryta, spagetti och köttfärssås, köttbullar och potatismos samt en och annan kräm gjord på bär som jag plockat i vår trädgård och sedan lagt i frysen.
Listan kan göras hur lång som helst och skulle få den mest härdade lunchrestaurangägare att bli grön av avund på min digra meny.
Med svettiga armhålor och fläckigt förkläde fyller jag matlådor som jag sedan levererar hem till min mamma. Hon ser tacksamt på när jag stuvar in i kyl och frys medan hon sväljer illamåendet. Mat har för henne utvecklats från något lustfyllt till något rent vämjeligt.
Du måste äta för att orka dö, förmanar jag och hon gör så gott hon kan. Äter pyttesmå portioner. Det tar emot. Hela tiden.

Jag gråter ut hos hemtjänsten. Jag gråter ut hos hemsjukvården. Inför mamma håller jag humöret uppe. Bäddar rent i hennes säng. Tar hem tvätt och slänger in i tvättmaskinen. Torktumlar och stryker. Låter mamma dofta på det nytvättade. Åh, säger hon. Åh vad gott det doftar. Vi vet att slutet närmar sig. Jag vill hon ska ligga i nytvättade och nystrukna lakan som doftar milt av tvättmedel.

Vi ska resa bort, maken och jag. Tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma medan min mamma väntar på sin egen resa. Den resa där jag viskar ett farväl medan pappa står på andra sidan för att ta emot. Ingen vet när hennes tåg anländer till stationen. Det kan vara snart nog men det kan dröja ett tag för vi har ingen tågtidtabell. Vi vet bara att tåget kommer med uppmaning om ombordstigande.
Jag gråter ännu mer hos hemtjänsten och hemsjukvården. Snorar och snörvlar. Hackar fram orden om den usla dotter jag är som reser bort några dagar. Instruerar och är en jobbig anhörig.
Åk, säger de. Åk! Inte för att de vill bli av med en jobbig anhörig utan för att de ser hur väl det behövs för min egen del.
Snor och tårar blandas till en sälta som jag sväljer och fortsätter älta vidare om vår resa som vi bokade för så länge sedan. Då, när vi alla trodde att det var lång tid kvar av långdistansloppet
Åk, säger mamma när hon ser hur jag tvekar och brottas med samvetskval. Det är bara ett par dagar, jag finns kvar här när du kommer hem. Tror jag i alla fall, jag kan ju inget lova.
Tack mamma det låter ju hoppfullt. Jag torkar mig i ögonen när jag tror att hon inte ser.
Sen pratar vi om våra resor vi gjort genom Östergötland när hon hängt med mig på jobb. Skrattar åt minnena. Säger att vi upplevt mycket roligt tillsammans. Då känns det lite bättre och insikten om att jag verkligen behöver den här resan för att orka följa med mamma hela vägen ända fram gör sig påmind.

måndag 3 februari 2020

Vridna benplågare och manliga experter


Veckan som varit har haft ett extra stänk av skimmer. Vi har firat med start den 20 januari. Ett datum som har stor betydelse för maken och mig men även för våra barn. Ty hade vi inte träffats den där kalla januaridagen för 42 år sedan hade inte just de här ungarna så småningom blivit till.
Så har vi firat makens födelsedag. Kanske aningen påtvingat eftersom han hävdar att han slutat fylla år.
Men den största tilldragelsen så här inledningsvis på året som krävt en rejäl smörgåstårta bakad av vår bagerska Camilla på Skärblacka hembageri är nog dotterns husköp. Något som var oerhört nervpåfrestande. Under visningen vimlade det av folk, några av ren nyfikenhet medan andra smidde planer. Det går inte på utsidan se vad folk som är på husvisningen tänker men ett är då säkert; den som expertmässigt gapar högst (experten är oftast av manligt kön) om husets fel och brister är den som tänker ta hem budgivningen. Så även i detta fall. Jag sneglade på dottern och för varje ny person som klev ur skorna i hallen och gav sig av på husesyn sjönk dotterns mod allt lägre ner på förhoppningarnas skala.

Dagen därpå började budgivningen. Vi våndades. I dessa dagar då inget går att dölja kunde budgivningen  följas på mäklarens hemsida. Så tog det plötsligt stopp, räkneverket stillade sig och vi höll andan. I nästan ett dygn. Så hörde dottern av sig. Hon skulle bli fastighetens nya ägare.
Småtvillingarna och deras storasyster jublade. Maken får ta fram hammare och såg, det ska byggas flickrum. Som den byggmästare han är ser han fram mot uppgiften.
En annan mäklare är inkopplad, en som ska sälja vår dotters radhus. På torsdag kommer fotografen. Jag har fått i uppdrag att styla upp med blommor och andra små finesser som ger radhuset det där lilla extra som agn åt hugade spekulanter.

Nu har kalasbyxorna lagts undan för denna gång. Ett benplagg som låter festligare än vad det är. När jag fick mina första kalasbyxor någon gång i början av 1960-talet hatade jag dem från första stund. Så till den milda grad att jag försökte spola ner dem i toaletten. Om inte mamma lyckats få tag i en flik av tån just innan plagget skulle passera kröken vet ingen hur det hade slutat. Antagligen med ett rejält stopp som krävt en erfaren rörmokare. Och jag fick fortsätta plågas av tätt åtsmitande benplågare som tenderade att vrida sig runt benen.

Om exakt en månad åker kalasbyxorna åter igen fram. Eftersom jag inte har några planer på att sluta fylla år tänker jag arrangera ett mindre kalas för att fira min hett efterlängtade pensionsålder. Och allehanda förmåner som väntar. Bland annat gratis influensaspruta, rabatterat pris på bio- och teaterbiljetter och 5 procents avdrag på Ica om jag handlar på tisdagar.