Veckan som varit har haft ett extra stänk av skimmer. Vi har firat med start den 20 januari. Ett datum som har stor betydelse för maken och mig men även för våra barn. Ty hade vi inte träffats den där kalla januaridagen för 42 år sedan hade inte just de här ungarna så småningom blivit till.
Så har vi firat makens födelsedag. Kanske aningen påtvingat eftersom han hävdar att han slutat fylla år.
Men den största tilldragelsen så här inledningsvis på året som krävt en rejäl smörgåstårta bakad av vår bagerska Camilla på Skärblacka hembageri är nog dotterns husköp. Något som var oerhört nervpåfrestande. Under visningen vimlade det av folk, några av ren nyfikenhet medan andra smidde planer. Det går inte på utsidan se vad folk som är på husvisningen tänker men ett är då säkert; den som expertmässigt gapar högst (experten är oftast av manligt kön) om husets fel och brister är den som tänker ta hem budgivningen. Så även i detta fall. Jag sneglade på dottern och för varje ny person som klev ur skorna i hallen och gav sig av på husesyn sjönk dotterns mod allt lägre ner på förhoppningarnas skala.
Dagen därpå började budgivningen. Vi våndades. I dessa dagar då inget går att dölja kunde budgivningen följas på mäklarens hemsida. Så tog det plötsligt stopp, räkneverket stillade sig och vi höll andan. I nästan ett dygn. Så hörde dottern av sig. Hon skulle bli fastighetens nya ägare.
Småtvillingarna och deras storasyster jublade. Maken får ta fram hammare och såg, det ska byggas flickrum. Som den byggmästare han är ser han fram mot uppgiften.
En annan mäklare är inkopplad, en som ska sälja vår dotters radhus. På torsdag kommer fotografen. Jag har fått i uppdrag att styla upp med blommor och andra små finesser som ger radhuset det där lilla extra som agn åt hugade spekulanter.
Nu har kalasbyxorna lagts undan för denna gång. Ett benplagg som låter festligare än vad det är. När jag fick mina första kalasbyxor någon gång i början av 1960-talet hatade jag dem från första stund. Så till den milda grad att jag försökte spola ner dem i toaletten. Om inte mamma lyckats få tag i en flik av tån just innan plagget skulle passera kröken vet ingen hur det hade slutat. Antagligen med ett rejält stopp som krävt en erfaren rörmokare. Och jag fick fortsätta plågas av tätt åtsmitande benplågare som tenderade att vrida sig runt benen.
Om exakt en månad åker kalasbyxorna åter igen fram. Eftersom jag inte har några planer på att sluta fylla år tänker jag arrangera ett mindre kalas för att fira min hett efterlängtade pensionsålder. Och allehanda förmåner som väntar. Bland annat gratis influensaspruta, rabatterat pris på bio- och teaterbiljetter och 5 procents avdrag på Ica om jag handlar på tisdagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar