Tid är för många hårdvaluta. Så kan det kännas också för mig. Tiden finns men den är för kort. Möjligtvis beror det på dålig planering. Jag är oerhört tacksam att inte behöva gå till ett arbeta varje dag, hur skulle jag hinna med det också mitt uppe i allt?
Men det jag är mest tacksam över är att jag åldern till trots kan känna mig behövd. Jag behövs för min egen skull, för mitt välbefinnande. Och att jag kan styra mitt frilansande jobb på tidningen.
Även om det låter som om jag inte gör annat än flänger runt så är det en inskränkning av sanningen. Jag kan faktiskt ta det lugn, finna ro och vila. Och jag kan göra det tillsammans med maken. Vi så att säga vilar sida vid sida lite då och då. Hittar genvägar i pensionärslivet som guldkantar den gemensamma vandringsleden.
Nu är vi nyss hemkommen från en minitripp där det ingått övernattning. Villa Fridhem, endast några mil från vårt hemman. Mitt i veckan, det är så som pensionärer lever och utnyttjar tiden. Jag blev så betagen att vistelsen resulterade i en artikel, nytta med nöje så att säga.
Vi var ensamma i den lyxiga tillvaron. Endast vi och några som hade konferens. Men de höll sig undan, såväl under gårdagskvällens middag som i den uppvärmda polen och vid morgondagens frukost.
Vi kände oss speciella och utvalda. Vilket personalen och kocken tog fasta på. Trerätters middag och efterrätten bestod av grillad glass. Allt smakfullt tillika fantasifullt upplagt på snygga fat.
Glassen krävde en förklaring. Servitrisen gjorde ett försök som slutade med att kocken klev in i gästernas manege.
Häll grädde i en skål. Gå sedan till den öppna spisen om det finns en sådan (finns på Villa Fridhem) och raka ut en bit glödande kol. Lägg kolbiten i grädden, täck över och låt stå några timmar. Sila bort kolbiten och gör glass av härligheten. Så löd receptet. Vi tackade och jag noterade i minnet.
På sportlovet händer det att barnbarnen kommer och grillar korv i ett hörn av vår trädgård. Då ska jag passa på att nyttja kockens recept när det finns tillgång av glödande kol.
Efter nio timmars nattsömn känner vi oss utvilade och alerta. Redo för nya krafttag. Om ett par timmar ska vi träffa dottern, småtvillingarna och deras storasyster. Då ska vi bevittna något stort, kanske det största den lilla familjen får uppleva tillsammans. När vägen inte är kantat med oöverstigliga hinder för barn och barnbarn utan det blir som de tänkt sig, ja det är då som livet känns glädjerikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar