"Just nu är det många som ringer. Du är placerad i kö och vi tar emot ditt samtal så fort som möjligt. Din plats i kön är nummer elva".
Sen blir det förmiddagsfika och jag halkar längre bak i kön. Väntar tålmodigt. Fram till lunch. Där är det också kö till dagens rätt. Isterband och dillstuvad potatis. Jag väntar till dess den jag söker avklarat sin lunch. Ringer upp igen och hamnar i samma kö som tidigare. Denna gång med placering nummer femton. Men först har jag knappat mig fram till mitt ärende och vem jag vill tala med. Om jag nu vet vem jag vill tala med. Annars, "var god vänta så kopplas du vidare".
Det händer att jag ska säga mitt ärende till någon slags robot. Ungefär som att tala med Siri. Rösten i andra änden ber mig vara lite mer exakt. Ibland utbrister jag frustrerat: "Är du helt dum i huvudet?" "Ursäkta, jag uppfattade inte ditt svar. Var vänlig och säg ditt ärende".
Äntligen, en vänlig dam svarar och jag framför mitt ärende. Hon kunde inte ge mig besked men bad mig vänta så skulle hon koppla mig vidare. Jag slapp i alla fall lyssna till musik jag inte gillar.
"Tyvärr, jag fick inget svar. Kan du ringa igen om en stund"?
Nej det kan jag inte. Jag vill ha ett direktnummer till personen jag söker. Samma beklagande svar. "Tyvärr, jag kan inte lämna ut numret".
Jag kände mig grundlurad och insåg att det hela hade varit en helt onödig väntan.
Det är inte enbart telefonköer som kan få en att känna sig fjättrad vid den eviga väntan. Det kan även ske i ett väntrum hos myndighetspersoner. Vilket dottern och jag för en tid sedan fick erfara.
Lydigt tog vi den nummerlapp som ärendet gällde.Slog oss ner på träbänken ämnad för besökare.
Folk kom och gick i samma takt som tiden. Nummer ropades upp och det närmade sig vår tur. Efter tre timmars väntan och träsmak i röven.
Plötsligt lägrade sig ett lugn över lokalen. Ingen kom för att sedan gå. Bara dottern och jag som satt kvar så som väntande människor gör. Efter 45 minuter började receptionisten att kasta blickar mot vårt håll. Jag reste mig och gick fram till henne. Påtalade att vi väntat tre timmar och fyrtiofem minuter. Kunde hon möjligtvis göra en insats ty nu nödgades morfar åka till skola och förskola och hämta barnbarnen då deras mamma satt fast på myndighetens statliga träbänk med en nummerlapp i näven.
Kvinnan i receptionen såg sorgsen ut då hon gav det dystra beskedet. "Den ni söker har gått hem för dagen. För cirka fyrtiofem minuter sedan. Kan ni återkomma i morgon"?
"Så f*n heller att vi kan. Vi ringer istället. I morgon, när det är telefontid. Är det långa telefonköer tror du"? Kvinnan ryckte på axlarna.
"Ni kan i alla fall försöka ringa", sa hon och släckte ner i lokalen.
