Under helgen har det badats i Glan. Rop, skratt och plaskandet från badlystna har sträckt sig från Bykarberget till vår altan. Personligen har jag undvikit bad. Ska jag kasta mig i sjön får vattentemperaturen inte överskrida +18 grader. Vill inte ligga och svettas i någon soltempererad sjö, friskt och så pass kylslaget så skinnet knottrar sig ska det vara om jag ska bada. Eller nja, det är en inskränkning av sanningen. Jag fabulerar helt sonika för jag avskyr att bada oavsett badtemperatur och är dessutom usel på att simma. Gässen bildar formationer och barnen har börjat skolan. Sommarlovet är till ända och ordningen återställd. Nästan ty inget är som vanligt i denna tid då en världsomfattande farsot härjar.
Jag minns min allra första skoldag. Nyinköpt skolväska och pappersrullar till skolbänken och som omslag till böcker. Men innan jag fick kliva in genom skolgrinden skulle ett diagnostiskt skolmognadstest utföras. Mina föräldrar fick på heder och samvete skriva under att jag inte led av några lyten och var någorlunda vid sunda vätskor. Om jag hade syskon, lekkamrater, svårigheter med inlärning, föredrog vilda eller lugna lekar, hade favoritsysselsättningar som sport och utebad eller annat av vikt som kunde antingen hjälpa eller stjälpa den förestående skolinskrivningen.
Så skulle skolmognadstestet utföras. Närmare bestämt den 9 april år 1961. Tid och plats noga nedskrivet i mammas årskalender som numera är en av de otaliga årskalendrar som ingått i mitt arvegods. Jag minns hur högtidligt testet kändes. Mamma satt längst nere i salen och höll händerna knäppta som i bön. Hon var nog aningen nervös för hon kände sin flicka och visste att jag inte skulle nöja mig med att enkom rita en streckgubbe på uppmaning. Hennes mammafarhågor besannades då jag fattade pennan i vänster hand och ritade så gott en högerhänt unge förmådde.
"Fru Axelsson, är Carina vänsterhänt"? "Det ser jag ingen notering om". Mamma bleknade och skakade nekande på huvudet. När streckgubben med höger hand fått sitt utförande med huvud, armar och ben rätt placerade skulle frågor besvaras. Jag svarade knackigt eftersom jag led av åkomman stamning. "Fru Axelsson, stammar ert barn"? "Det står det inget om i protokollet ni skulle fylla i"! Mamma blev ännu vitare om kinderna och dementerade att jag skulle lida av några som helst talfel. Testet med frågor fick göras om. Med ljus och tydlig stämma besvarade jag frågeställaren. När allt var klart fick vi gå hem. Jag med en gångstil som liknade min farfars vars ena ben var kortare än det andra. "Fru Axelsson, har barnet något fel med benställningen"? Mamma stängde dörren efter oss utan att svara.
Jag kände mig nöjd med skolmognadsprovet. Uppsåtet att verka vara annorlunda hade uppmärksammats. Mamma däremot kände sig mindre belåten. Hon jämrade sig för pappa. Kommer testet få bifall eller bör skolgången skjutas upp ett år eller rent utav två? Det uppstod inga problem, jag blev antagen som sjuårig skolelev i 1:a klass. Däremot var jag en bråkig unge genom hela skoltiden och som dessutom aldrig någonsin kunde lista ut matematiska formler och uppställningar. Idag är jag inte speciellt bråkig av mig. Det har lugnat sig under årens lopp, matematik däremot har jag fortfarande inget grepp om.
