Var på Östgötateatern och intervjuade regissören till thrillerpjäsen The Nether som snart ska ha premiär i Norrköping. Det är något speciellt med att få komma upp bakom scenen, känna på den mjuka ridån lite så där i förbigående. Känns som att beträda helig mark där de osynliga fotspåren efter Sven Wollter, med flera inom teaterns storheter, sitter fast i det svarta scengolvet.
Få stå där och blicka ut över de röda stolarna som förvisso var tomma på publik, så när som på ljussättaren som för dagen skulle testa scenljuset och utan ord men en tydligt talande blick manade mig att skynda på min fotografering av regissören.
Pjäsen är mycket stark och provokativ och handlar om ett virtuellt underland där det inte finns några begränsningar för fantasi och känslor. The Nether har tagit över och den riktiga världen blivit andefattig.
Under intervjun slog det mig att vi nog är på väg dit vi också, vi som står på den publika sidan av scenen.
Även jag sitter fast i internetträsket och tar mig inte ur det. Vardagen blir allt mer och mer beroende av att vara uppkopplad. Vårt gamla lexikon i många skrymmande band ligger i en låda någonstans, jag vet inte var, och jag använder mig av nätet för att slå upp saker jag inte vet något om. Bankärenden och bokningar av allehanda slag, kakrecept och socialt umgänge, allt sker via nätet.
Det som skrämmer mig mest är att vi inte ser varandra. Tänker på damen i Norrköping som fick hänga på en hög gallergrind innan någon gjorde notis om henne. Då var hon dessvärre redan död.
Jo visst, någon hade sett henne men trott att hon inte var riktig. Kanske en virtuell avatar.
När vår yngsta dotter var liten så lekte hon med en kamrat i närheten av skogen där vi bodde. Flickorna upptäckte att det hängde något i ett träd. De tvekade ett ögonblick sedan klev vår dotter resolut in i skogen för att se efter om det var så som hon befarade. Att någon krake tröttnat på livet och hängt sig i närmaste gran. Modigt av ett litet barn men eftersom hennes mamma var begravningsentrepenör och hon blivit involverad i döden var hon inte rädd. Nu visade det sig att skogshuggaren blivit varm och svett och hängt av sig jackan på en gren och sedan glömt bort den när det var dags att bege sig hemåt.
Men hon tittade ändå efter. Tänkte att det kunde ha varit verkligt och att hjälp eventuellt borde tillkallas.
Är det så illa att vi tror oss leva i en icke riktig värld? Att vi när vi ser någon i en nödsituation rycker vi på axlarna och antar att det inte är på riktigt. Damen på grinden i Norrköping måste ju ha ropat på hjälp så länge som hennes röst höll. Varför kom ingen till undsättning? Eller var det så att alla som gick förbi var uppkopplade och inget hörde eftersom öronen var tilltäppta av plopparna som förmedlar ljudet från de smarta telefonerna.
Jag darrar. Vill inte hamna i The Nether.
Fick förresten ett brev i går. Skrivet av min moster Karin. På riktigt papper. Hennes runda fina handstil som jag avundas. Hon berättade om sin vardag. Jag ska svara henne. På riktigt papper. Med min lite spretiga handstil. Då blir hon glad. Dock har hon internet, min moster Karin. Hon är naturligtvis en modern kvinna.
