Idag lyser solen bakom molnen. Luften är fuktig för det har regnat i natt och det har regnat på förmiddagen. Nattens regn hade satt sina spå på vår yttertrappa såg jag när jag klev ut genom ytterdörren. Som vanligt när solen gassar och värmen dallrar tror vi att så kommer det att förbli. Därmed tar vi inte in utemöblernas sittdynor när det kvällas.
För den, som av någon outgrundlig anledning inte uppmärksammat nyhetsflödet och ämnar bege sig till IKEA i Västerås för att shoppa i brist på solsken, kommer de att mötas av ett anslag.
"Varuhuset är stängt på grund av tekniskt fel".
Två knivdödade människor har blivit ett tekniskt fel från IKEAS håll. Vem vill varuhusets ledning skydda? Allmänheten eller sig själva? Finns det en rädsla att köptrogna kunder ska schappa och låta förvaringshyllan Berså, soffgruppen Norsborg och fotpallen Kivik bli lämnade åt sitt öde tillsammans med sina möbelkamrater med finurliga benämningar.
Bättre vore att IKEA milt och varligt meddelade den rätta sanningen. Att en sorglig händelse inne på varuhuset skett och på grund av detta måste dörrarna hållas stängda till dess att den tekniska utredningen är klar.
Oron gnager inombords. Oron över ondskan som gror och härskar. I vårt land men även i andra länder. Våld föder våld och någon oskyldig krake kommer emellan. Sverigedemokraterna gnuggar händerna, paritet kommer att växa av illdåden. Ty nu har medierna berättat att de troliga gärningsmännen hade sin hemvist på ett asylboende.
Det händer att jag saknar den tid då vi endast blev serverade allt som hände genom teve, radio och dagspressen. När inga smarta mobiltelefoner, datorer och plattor såg till att vi ständigt blev matade. Vi fick som ett andrum mellan varven.
Längtar tillbaka till då när vi hade tid för varandra. Som när vår telefon gick sönder och vi ringde efter telereparatören. I en brandgul bil med svart text som meddelade att Televerket var ute på vägarna svängde bilen upp på vår gård och ut kom Nisse och Holger. De kom att bli våra vänner under de år som det gick att träffa en telereparatör i verkliga livet. När andras telefoner gick sönder stannade de alltid till hos oss. Fikade efter kaffe och hembakade bullar. Det var även Nisse och Holger som såg till att vi blev utrustade med en utomhusringklocka. En stor svart tingest som satt på ytterväggen och skramlade våldsamt när telefonen inne i köket ringde.
Larsson blev rustade med moderniteter som aldrig tidigare skådats i bygden. Sedan slog våra bekanta oss genom att införskaffa en biltelefon. En enorm låda som placerades i bilen bagageutrymme varpå det gick att föra ett telefonsamtal i luren medan bilen var i rullning.
En gång hade de en liten kattunge med sig. De trodde att våra barn ville ha en kattungen och de trodde alldeles rätt. Tankarna fanns på ungarna i Nybäck. Det skedde på den tiden då människor tänkte på varandra. Med glädje och tacksamhet.
Med utvecklingen försvann både Nisse och Holger. Vart de tog vägen vet ingen än idag. Kanske är de två fortfarande vänner. Sitter och talar med varandra genom smarta telefoner. Eller skickar sms med emoji efter varje mening.
Nu vill det mycket till om vi ska bli bästis och bundis med en telereparatör.
Hos oss vilar landskapet stilla. Hos någon annan är katastrofen ett faktum och livet blir aldrig som det varit.
