Fruktträden blommar, gräsmattan är för första gången i år nyfriserad och vi ska snart gå på kalas.
Våren 1984. Närmare bestämt den 28 april. Våren var kall och jag tror inte fruktträden blommade. Vi var mitt uppe i vårbruket. Min svärfar och jag slogs som vanligt om harven. Förloraren fick dra välten, ett föga prestigefyllt uppdrag.
Den gången vann jag kampen. Tack vare en närstående förlossning. Höggravid utan antydning till värkar och en dags försening satt jag i traktorn och harvade över de hårda plogfårorna. I hopp om att skumpandet skulle sätta fart på värkarbetet. Knepen är många, välmenta och välbeprövade. Endast den havande kvinnan vet vad som är bäst för henne själv.
I köket stod svärmor och förberedde kålpudding. Hennes fasta övertygelse var, en kvinna i beredskap att föda skulle äta kålpudding för att orka med jobbet som väntande.
I morgon kom han, gossebarnet som nu ska fylla 35 år. Men vi firar idag ty morgondagen är till bredden fylld av arbete.
Det är lätt att bli nostalgisk när våra vuxna barn fyller år. De sköter om alla förberedelser på egen hand och bjuder in till kalas. När barnen var små bakade jag kakor och tårtor. Slog in presenter och under stort hemlighetsmakeri smög familjen in i jubilarens sovrum tidigt på morgonen. En bricka med presenter, varm choklad i den personliga födelsedagskoppen, smörgåsar och en bordsflagga. För att väcka den redan vakna ungen med sång och hurrarop.
Födelsedagskalas där klass-och lekkamrater var bjudna. Nu ser jag barnens kamrater på Facebook. Vissa är jag vänner med och kan följa hur deras liv formats. Vuxna individer som bildat familjer, har arbete, hus, sommarnöje, bil, hund eller häst.
Vi födde vår son i Örebro. Jag satt i bilen påklädd en tjock stickad tröja. Maken hade grå skjorta och jacka. På väg mot Örebro drog vi på värmen i kupén, naturen utanför bilrutorna låg i startgroparna. Mot kvällningen kom värmen och allt det som legat i dvala fullkomligt exploderade i grönska.
När mor och barn kom hem från vistelsen på BB var gräsmattorna gröna, vårt gamla äppelträd stod i fullaste blom, vårsådden avklarad och Valborgsmässoelden hade blivit inställd på grund av torka i skog och mark. Precis som i år.
Enda skillnaden mellan då och nu är vi inte längre har några små hemmavarande barn. Vi är så oändligt tacksamma över att tillsammans få uppleva föräldraskapet och allt vad det innebär. Nu finns även barnbarnen i våra liv, guldklimpar som förgyller de dagar vi träffas. Men där oron för deras framtid finns med som en ständigt hotande skugga. När våra barn var små fanns inte oron för klimatet, hat, rasism och förtryck lika starkt som nu. Eller något som vi egentligen ägnade någon större tanke på. Mörker och fara fanns visserligen någon stans men inte så nära oss som den är idag.
