Ett tydligt vårtecken är den livfulla aktivitet som nu pågår i grannens myrstack. Jag passerar stacken var gång jag går till postlådan. Myrorna har byggt sin boning med stöd av ett staket och jag har med brinnande intresse studerat de rödmålade plankorna efter tecken på liv.
Till en början klättrade en och annan myra, trött och nyvaken efter vintervilan sakta fram och åter över de skrovliga brädorna. Som ett slags vårspaning med övriga innevånare väntande i dunklet på besked.
Nu är det full fart. Jag funderar över vad de egentligen gör. Vårstädar de stacken? Bär ut allt överflöd som kan tänkas samlats under en lång vinter. Eller är de på jakt efter färskvaror, nytt bomaterial eller bara kollar efter att allt är sig likt sedan sist?
Flitiga är de vad än orsakerna än är ty arbetsamhet är myrornas signum. Jag har liknats vid en myra. Alltid på språng, alltid något för händerna och aldrig sysslolös. Därav lät jag en gång för mycket länge sedan en tatuerare sätta efter anvisningen en myra på min ena skuldra.
Ett modigt drag då jag är skräckslagen för nålar som sticks.
Motivet hade jag hämtat ur den trevliga och rikt illustrerade barnboken Maja tittar på naturen.
Tatueraren ritade av Majas myra på något som liknade smörpapper och skulle sedan överföra motivet till mitt skinn.
Jag jämrade mig redan innan nålen nådde sitt mål. Ångrade tilltaget för att sedan raskt ångra mig tillbaka till ursprungsplanen. Efter ett par timmars velande fram och tillbaka tröttnade tatueraren. Medan jag tog ett slutgiltigt besked huruvida jag skulle låta tatuera mig eller ej begav han sig till närmaste pizzeria för att stilla sin hunger. Jag låg på bristen, begrundade situationen och när tatueraren återkom med pizzaflottiga fingrar hade jag fattat beslut.
Myran är idag aningen blek i färgen. Den behöver ingen fräschör utan den får blekna tillsammans med ägarinnan. Som tappat stinget en aning. Jag är inte längre det jag en gång var. Min nitiska ådra har torkat en smula. Därav har jag tagit ett beslut lika svårt som när jag skulle låta den bläckfyllda nålen göra sitt beständiga verk.
Jag ska hänge mig åt pensionärslivet fullt ut. Inga mer frilansande uppdrag, inte sätta mig vid ratten i en lastbil eller något annat som inbringar extra slantar. Jag ske enbart leva av min pension. Göra det som faller mig in och det dagen har för erbjudande. Kravlöst och utan tvång ska jag låta dagarna fortskrida i sakta mak som den folkpensionär jag är. Kanske ska jag fatta de gångstavar jag ärvt efter mamma och bli en stavgångare. Det är aldrig för sent att prova något nytt och stärkande.
Jag befinner mig i annorlunda känsla som snuddar vid sysslolöshetens rädsla. Men jag har insett nödvändigheten i att dra ner på tempot om jag ska känna mig tillfreds med allt det goda som erbjuds en nybliven pensionär.
