.JPG)
Någonstans i utkanten av vår tomtgräns bor en skatfamilj som anser att vår trädgård tillhör dem lika mycket som oss. Till en början var det riktigt trevligt att titta på dem när de jazzade fram med vippande stjärtfjädrar, men nu har de tagit sig allt vildare friheter. Arla morgonstund stampar de hårt på taket precis över vårt sovrum, familjens barn har fattat tycke för våra barnbarns leksaker och de snor allt löst de kan hitta. Riktigt förgrymmad blev jag vid upptäckten av att de länsat vår buske med röda vinbär, förtretad plockade jag av de mogna bär som de sparat till ett senare tillfälle och nu står en ynklig burk sylt i vårt kylskåp.
Idag har jag dock lämnat skatorna framfart för idag var den stora dagen inne som min mamma väntat på så länge, undersökningen i Vrinnevisjukhusets ögonmottagning. Mamma var skeptiskt inställd till läkaren utlåtande gällande en starroperation för hon är av den åsikten att Landstinget önskar livet ur gamla människor för att på så sätt spara på Landstingets medel och jag mumlade tyst att det inte är gratis att ligga på ett bårhus heller. Synen må vara skraltig för mamma men hörsel är god och hon ifrågasatte mitt påstående angående kostnaden för övernattning i kyla och ansåg att det måste vara billigare än en starroperation.
Snålheten slog till och jag parkerade längst ner på gratisparkeringen och mamma blev euforisk över den enorma ytan där bilar trängdes för att bli mänskliga grillar i solgasset. Hon trodde knappt på mig när jag berättade att parkeringen på US i Linköping är större, ja så stor att jag en gång tappade bort min bil när jag parkerat där. Förtvivlat ringde jag hem till maken och bad honom komma och hämta mig eftersom min bil blivit stulen. Han såg det orimliga i påståendet och uppmanade mig att systematisk leta mig fram, rad efter rad, tills jag hittade en bil där nyckeln motsvarade tändningslåset. Mamma såg tveksamt på mig men sa inget.
När vi suttit av två väntrum och förpassats till det tredje var jag fylld av mänskliga livsöden. En liten iransk pojke skulle få ögonen undersökta och han hade sina föräldrar, mostrar, fastrar, farbröder mor-och farföräldrar och en tolk som sällskap. Samt en mycket avundsjuk syster som även hon ville få sina ögon fotograferade. Brodern viftade energiskt med klistermärket framför sin syster, jag log inom mig själv och tänkte att även om vi inte förstår varandras språk så är vi alla lika från begynnelsen.
Det som förvånade mig mest var att ingen plockade med sina mobiltelefoner i något av väntrummen. Förutom en lite äldre dam som kollade sin face booksida i smyg med telefonen nedstucken i den vita handväskan.
I sofforna trängdes män och kvinnor, en dörr öppnades ideligen och en sköterska som hela tiden log medan hon frenetiskt smorde händerna ropade upp patient för patient för ögondroppning. Till sist såg hela skaran av människor förfärliga ut, ögonvitor som färgats gula från den lilla droppflaskan, jag tittade på hur de torkade sig med vita servetter över sina kinder medan jag undrade hur mycket handkräm sköterskan egentligen gjorde över med under ett arbetspass.
Två timmar och två leverpastejsmörgåsar senare åkte vi hemåt och mamma var nöjd, glad och en smula förvånad över att hon äntligen ska få sin starroperation.
