Söta kakor och slaktade grisar

"Kakorna ska vara lika stora, de udda får ni äta till vardags" sa min svärmor till mig när jag började min karriär som kakbakerska. Jag förstod aldrig varför det skulle vara nödvändigt med ett standardmått på kakor, de smakade ju lika oavsett storlek och form men försökte ändå att uppfylla min svärmors råd. Något som sitter i än idag när jag bakar kakor, de ska vara lika stora, i alla fall på ett ungefär.

Min svärmor var en mycket duktig både bagerska och kokerska. En enkel pytt-i-panna på gårdagens rester ordnade hon till så det blev en fest vid köksbordet. Hon hade en grön, mycket ful, skål till salladen och när hon dog och hemmet skulle delas upp var jag där och roffade åt mig den fula skålen trots att jag egentligen inte hade mandat till det. Varje gång jag gör en sallad och ställer skålen på bordet tänker jag på svärmor och hur jag älskade att äta hennes mat. Skålen må vara anskrämlig, men för mig har den ett stort värde och rymmer många goda minnen.

När vi hade lantbruk ville jag varje vår ha två hushållsgrisar till min mans stora förtret. Jag fick alltid min vilja igenom och grisarna vårdades ömt. På hösten var det dags för grisslakt och maken jämrade sig i flera dagar innan. Min svärmor och jag såg däremot fram mot den stora slaktaredagen och vi stod beredda med hinkar, vispar, knivar och skärbrädor för att ta mot fjälster som skrapades medan maken muttrade om att fjälster köpte man i affären. Blodet rann och vi vispade i metallhinkarna så det skramlade och blodet skummade sig.
Svärmor lärde mig hur man bäst fick ut det mesta ur grishuvudet, att om man kokade ister så skulle det ligga med en lök, jag fick kunskap i hur en aladåb blir till och hur korven skulle stoppas. Det bakades blodpalt och kokades pölsa. Leverpastej och insaltad julskinka.

Numera går jag till affären och köper kött och fläsk. Platsbrist och flydda tider hindrar mig från att ha en gris och jag saknar den tiden då jag kliade en liten gris bakom örat för att sedan låta den sätta livet till för vår skull. Barbariskt kanske, men jag tror att våra grisar var lyckliga, de hade alltid knorr på svansen och grymtande rotade de runt bland halm och snaskade i sig våra matrester.

Jag är tacksam över att jag fått uppleva den tiden men erkänner att det är bekvämt och bra att åka till vår lokala köttbutik och peka på kotletter och lövbiff där de ligger snyggt uppradade bakom glasdisken. Köttet är inte inplastat och ligger i svarta plasttråg, och innan det hamnar i butiken går det att beskåda djuren som lugnt betar i grönskande hagar. Det ger mig ett välbefinnande och känns mer naturligt än att handla kött som kommer från ett annat land och som ligger färdigförpackad i någon stormarknads kyldisk.

Blommiga gardiner och ratsit

Hur gammal är du? Den frågan har vi alla fått någon gång. Just ålder är en viktig bit vid nya kontakter, ålder har på ett eller annat sätt stor betydelse.
Vi sticker ner våra näsor i barnvagnar och frågar om barnets ålder, begruvar oss över tidig eller sen utveckling, suckar över tonåringar som antingen gör fel eller rätt med tanke på tonåringens ålder.
Kliver ut i vuxenlivet och får jobb efter många långa års studier, då gäller det att ha rätt ålder inne, inte vara ung och oerfaren men inte heller för gammal.
Vi blir pensionärer och med det ändras livssituationen till det bättre eller till det sämre. Vi blir gamla och en dag slutar vårt maskineri att fungera och vi dör. Processen är lika för oss alla.

När jag och min man träffades för 35 år sedan var jag väldigt ung i förhållande till min man. Byn var liten och det tisslades och viskades. Fladdrade i blommiga gardiner där dolda ansikten kraxade om en oviss framtid för ett så åldersmässigt omaka par.
Själva har vi aldrig haft några som helst problem med vår åldersskillnad, de problemen har vi överlåtit till andra att ombesörja.
Till sist vande sig folk, eller helt enkelt hade nyhetens behag lagt sig och andra intressen tagit överhand. Vi blev Stig och Carina i folkmun allt efter åren gick och inget revolutinerande hände med vårt äktenskap.

När jag får frågan om min ålder får jag oftast svaret "kära du, bara barnet!". Om ett och ett halvt år fyller jag 60 år och undrar i mitt stilla sinne hur länge jag ska vara ett barn. Länge till hoppas jag!
Min ålder är egentligen endast en sifferkombination som mina föräldrar fick med sig i sin hand när jag föddes och som blev infört i ett system bland alla andra ååddmm-.

Jag tror inte heller på det påståendet att klokheten kommer med åldern, det finns riktigt vuxna människor som inte vet hur medmänniskor ska bemötas, att lagar och föreskrifter ska följas och att man inte ska tränga sig före i kön. Även jag inräknad, speciellt svårt har jag att se hastighetsskyltarna efter vägarna när jag är ute och far och har jag möjlighet så försöker jag mig på att smita före, diskret, så ingen märker något.

Vågar vi inte fråga varandra om födelseår så vågar vi i alla fall fråga Ratsit!