För exakt tio år sedan gjorde jag en tågresa tillsammans med småtvillingarnas storasyster. Som vid den tidpunkten ännu var ett ensambarn och inte någon storasyster. Hon var ett år gammal och min ryggsäck var laddad med allt som behövdes på en resa med ett litet barn. Bland det viktigaste var hemlagad barnmat och prinskorv. Resan var lång och restaurangvagnen lovade att medhavd mat till små barn med fördel kunde värmas i deras mikrovågsugn. Dock gällde det enkom industrilagad mat i burk som Livsmedelsverket godkänt och där locket gav ifrån sig ett litet klick när burken öppnades. Upplyste mig den stränga damen i uniform som basade över restaurangvagnen.
Vi åt vår prinskorv och klev så småningom av vid slutdestinationen. Hon sittande i sin barnkärra och jag med en ryggsäck full av hemlagad barnbarn på ryggen. Då öppnades fönstret och en kvinna ropade att jag glömt barnets sprillans nya skor ombord på tåget. Hon var vänligheten själv och kastade ut skorna på perongen, jag tackade och svarade att det var då tursamt att jag inte glömt självaste barnbarnet.
Häromdagen gjorde jag ännu en tågresa med ett barnbarn. Från Kimstad till Linköping. Denna gång var det stortvillingarna lillebror som var min färdkamrat. Full av iver och förväntan. Vi hann se Kilimanjaro, äta bakelser på konditori, köpa honom en svart bubblig jacka som han alltid önskat sig och en reflex på apoteket innan vi nyttjade returbiljetten. En liten pojke som höll farmor stadigt i handen under vår vandring och som lutade sitt trötta huvud mot farmors bröst medan tåget rusade fram genom mörkret.
Tiden rusar också framåt likt ett snabbgående tåg. Barnbarnen blir allt större och jämsides med dem möter jag ålderdomen med stora kliv. Småtvillingarnas storasyster ringer mig och frågar om jag kan köra henne till och från skoldiskot. Hon missar bussen men vet att mormor är ett telefonsamtal bort. Stanna och vänta, mormor eller morfar kommer utan fördröjning.
För övrigt ringde hon mig igår och undrade om jag visste var hennes mamma förvarade sitt vetemjöl. Hon skulle baka kakor medan mamman var på jobbet. Sorgesamtal där de sörjande inte ville bli avbrutna genom att prästens barn ringde och frågade efter mjöl. Mormor kunde nog ge besked.
Efter en timma ringde hon igen. Det blev inga kakor, däremot pannkakor. Ett ihärdigt tjutande ljud hördes i bakgrunden. Hon hade stekt pannkakor så till den milda grad att brandlarmet satte igång. När nöden är som störst kan en mormor stänga av ett brandlarm via telefonen.
Det känns fint att vara en närvarande mormor och farmor. En extra trygghet som kan rycka ut när föräldrarna sitter fast på sina jobb. Att barnbarnen dessutom gillar att hänga med mig några timmar då och då ger extra krydda på tillvaron. Och än lär inte ta slut på det roliga på ett tag. Den minsta står på uppväxt och kommer en dag att vilja ha några timmars ensamtid med sin farmor.
”Better Call granny”!
