Oaptitlig garnering och en bild av förträfflighet

 Jag andas in och jag andas ut. Långa djupa andetag. Njuter av att få sova igen om nätterna utan att behöva ställa klockan på mitt i natten för att flaskmata kattungar. 

När orken nu kommit tillbaka har jag kokat jordgubbssaft. Av jordgubbar som jag plockat i vårt eget jordgubbsland. Enligt den moderna trenden skulle jag väl lägga ut bilder på sociala medier föreställande saftkoket. Hur jag husmoderligt står vid spisen iförd min mammas ärvda rejäla köksförkläde och frenetiskt rör om i grytan. Bilder på silproceduren och till sist det färdiga resultatet. I förhoppning om många likes och en tråd fylld av hänförelse över min utomordentliga ådra för saftkokning. Men jag avstår bildbevis. Ingen som under dagen går och tänker att den där Carina, vilken härlig saft med den rätta färgen och med största sannolikhet noggrant uppvägd mängd socker hon har buteljerat. Saftbilden bli en i mängden och glöms bort i samma stund som om någon händelsevis av ren artighet gör gillatrycket.  

Under midsommar har jag sett bilder av midsommarmat. Bilder som inte fastnat nämnvärt i mitt minne. Jo förutom en. Där hade en stor spyfluga landat på tallrikens köttbit och lyckats bli förevigad och uppvisad i all sin prakt på sociala medier. Vilket gick bilduppläggaren helt förbi och önskan om en smaklig bild blev plötsligt ganska så osmaklig.

Hur bar sig folk åt innan sociala mediers intåg? Vem fick då vara med som icke inbjuden gäst när det vankades kalas? De som inte blev bjudna så klart. Men den som inte blev bjuden behövde inte känna sig utstött eller icke utvald eftersom kalasandet gick den objudne obemärkt förbi. 

Jag beslöt mig för att forska lite kring forna tiders kalas. Och upptäckte att alla blev bjudna. Speciellt kring jul. Släkt, släkt till släkten, grannar, vänner, vänners vänner och vänners grannar. Alla fick plats kring bordet. När kalaset var slut och matsmältningen gjort sitt bjöds det ånyo in till kalas hos någon annan ända till varvet av bjudningar gått runt.  Detta pågick fram till slutet av 1960 talet. Då ersättes de stora kalasen av parmiddagar. Sen började folk skilja sig och hitta nya kärlekar. Då blev det genast mycket knepigare för vem skulle bjudas utan att kalasmaten hamnade i fel svalg. Risken för ett dåligt ställningstagande blev en överhängande fara. Och så är det än idag. Det måste väljas nogsamt vilka som ska bjudas på kalas. Då är sociala medier bra att ta till. Vi festar, äter och dricker gott men du, just du får inte vara med.

För övrigt smakar min nygjorda jordgubbssaft mycket bra. Om det nu kan intressera någon. 

Oanade sysslor och en doft av pissig surmjölk

 Värmen lamslår oss. Sociala medier flödar över med bilder av utomhustermometrar som passerat 30-gradersstrecket. Och jag stretar på i livet som trädgårdsdräng med gräsklippning på agendan. 

Denna vecka är jag dock arbetsbefriad från gräsklippning.  Då dyker plötsligt nästa åtagande upp. 

Dotterns katt fick tre ungar för en vecka sedan. Fem dagar efter nedkomsten drabbades kattmamman av juverinflammation. Djursjukhus och medicinering. Bland annat en spruta som motverkar mjölkbildning.

Dottern var förtvivlad, kattkraken vimmelkantig och ungarna hungriga. 

Min uppgift har sålunda varit att flaskmata tre ungar som dock har en mamma i livet men som är

iklädd en sorts åtsmitande helkroppsmundering tillika är utan mjölk i juvren. 

Det kan tycka enkelt att flaskmata en fem dagars gammal kattunge. Men det är trixigt och tekniken måste övas upp. Både för den som matar och den som matas. Efter två dagars ihärdigt tragglande har samtliga lärt sig hur det går till och nu matas det friskt var tredje timma. Dygnet runt. 

Efter morgonmålet i morse lämnade jag kattungarna till dess ägarinna. Kattmamman tog genast sitt ansvar och tvättade sina ungar och kissade dem. En procedur som även det ingår för den som matar. 

I dagarna två har jag luktat kattpiss och sur mjölkersättning. Hädanefter kommer jag att ta nattpassen medan vårt äldsta barnbarn sköter om matningen dagtid. Måste tillstå att hon har handlag för flaskmatning av kattungar trots att hon aldrig tidigare utfört något dylikt. 

Det känns nästan som svunna tider då våra barn var små och skrek efter nattmål. Jag hade förvisso dock aldrig juverinflammation utan välfyllda mjölkstinna bröst som bidrog till ökning på viktkurvan. Det är närmast de vakna nätterna som påminner om hungriga och skrikande barn. Men som med allt annat i livet är tillståndet av övergående natur. Jag får härda ut och mata kattungar om nätterna några veckor till. Åtminstone sju veckor framöver eller nåt sånt. Fast i ärlighetens namn är det ganska mysigt ändå med de söta små liven som numera anser mig vara deras matmamma. 

 Vad värre är, nu står vi plötsligt utan någon regering. Ett år före riksdagsvalet. Och jag liksom alla andrar undrar; Vad händer nu? 

Godkännande och en skrämmande uppenbarelse

 Midsommarblomstren blommar med full styrka. Om ett par veckor är det midsommar och sedan vänder det. Inget varar för evigt. Inte ens värmen som omsluter oss så vi tvingas uppsöka skuggan. Vi pustar och svettas. Aldrig kan något vara lagom. Regnar det så regnar det för mycket. Katastrofläge med feta rubriker och översvämmade källarutrymmen. Regnar det inte alls är det också katastrof. Vankelmodet har inga gränser.

Men kvällarna är fina. Ljumma, behagliga och inbjuder till utomhusvistelse. Om det inte vore för myggen vill säga. 

Kanske har myggplågan lugnat ner sig till midsommar. Så vi kan sitta ute och äta sill, färskpotatis och jordgubbar. Om det inte regnar. Och är kylslaget. Så som den äkta svenska sommaren brukar vara. Speciellt runt midsommar.

På torsdag är det skolavslutning. Utbildningsoket lyfts av barnens axlar och porten till sommarlovet öppnas på vid gavel.

I påskas förärade vi våra barnbarn med var sin upplevelsegåva som vi lagt i deras påskägg. En gåva som nu ska nyttjas när sommaren är som vackrast och barnen är lediga. Gåvan består av en baklängesmiddag med övernattning. Utan deras föräldrars ständiga omsorg och närvaro. Däremot med föräldrarnas godkännande och välsignelse. 

 Middagen är trerätters och vi börjar med efterrätten. Därefter jobbar vi oss vidare med huvudrätten och avslutar kalaset med förrätten. Ännu har jag inte utformat menyn men jag har vissa användbara uppslag. 

Den största utmaningen blir nog övernattningen. Maken och jag tar med oss alla sex barnbarnen och åker till Bråtom sluss där jag bokat Smedjan som är byggd på 1800-talet och som bär på en gammal historia i sina väggar. Smeden är sedan länge död och ligger väl någonstans i den östgötska myllan på en kyrkogård

men spåren finns kvar av hans daglig verksamhet.

Vi känner ingen ängslan för det nattliga äventyret med alla barn. Däremot oroas jag över att Karin på ICA ska komma och banka på smedens dörr när det börjar skymma och skrämma vettet ur våra barnbarn. Hon antydde något om det idag när jag var till affären och köpte filmjölk.

Förhoppningen är att barnen med glädje ska komma ihåg denna sommar då de blev bjudna av mormor/farmor och morfar/farfar på baklängesmiddag och övernattning i en gammal smedja. Föräldrafritt dessutom ...