"Varsegod ta nu en lussekatt och pepparkaka, ta för dig ordentligt!"
Det var varmt i det hemtrevliga köket. En tomtegubbe som rökte pipa plirade från fönsterbrädet rakt ut i luften med sina stela porslinsögon. Han såg både sträng och snäll ut på en och samma gång.
"Tomten var rent livsfarlig och jag var fruktansvärt rädd för honom när jag var liten" sa mannen som satt mitt emot mig vid köksbordet och hans fru log.
Mannen var gammal. Det var hans fru också. De har upplevt mycket genom sin gemensamma vandring sedan unga år. Ett par som nog aldrig funderat på att separera och leva var sitt liv. Verkade det som i alla fall. Det kan jag egentligen inte veta så noga, iget man talar om så där i största allmänhet.
Mannen berättade att när han var grabb så bodde han tillsammans med sina föräldrar och fem syskon i en stuga på kullens topp medan älven ringlade sig mörk och svart bakom huset. Ett rum och kök. Det gick bra det också. De fick plats och kunde sova gott om nätterna.
"Hur då?" tänkte jag.
Mamman handlade på ransoneringskort berättade han. Blev inte mycket till julmat på julbordet. Men det räckte bra. De fick det de behövde.
"Vad då?" tänkte jag.
Julens höjdpunkt var lutfisken. Den som mamman lutade själv och kokade vit och fin på julafton.
"Usch!" tänkte jag.
Men det bästa av allt var lekarna barnen lekte med lutfiskens gamla ben. Roliga spel och fina halsband dög benen bra till.
"????" tänkte jag.
Vi åt våra lussekatter och jag märkte att mannens tankar for iväg. Bakåt. Till den tiden då hans mamma plockade ihop ransoneringskorten. När jultomten bankade på dörren och sex små förskrämda barn satt tysta och stilla. På lutfisken och de gamla fiskbenen.
Just nu är det mycket reklam på tv. Julinspirerade. Affärerna spelar julmusik.
"Bjällerklang, bjällerklang hördes dingelidong."
Mitt ICA-kort är laddat med juliga erbjudanden. Lutfisken ligger omsvept i sitt plasthölje i kyldisken. Vit, fin och benlös.
