Avslutade nyårshelgen med stadsvandring och restaurangbesök. Vi satte oss till bords i den restaurang som var vårt stamställe när vi ännu var egenföretagare med firman inne i Norrköping. Efter en lång arbetsdag kunde det stundom kännas skönt att få maten serverad. Nu har vi inte varit där på flera år och restaurangägaren sken upp när han såg oss. Han hade saknat oss påstod han. Trodde vi svikit honom på grund av vidbränd mat eller nåt sånt. Vi försäkrade att så inte var fallet varpå han valde ut den möraste och saftigaste biffen som han omsorgsfullt tillredde åt oss.
Hans kock hade gått i pension. Vilken nog ingen sörjde ty den kocken var lagd åt det vildsinta hållet. Otaliga gånger kom han ut ur köket och skällde som en bandhund. Till vem som ilskan riktades mot framgick aldrig. Kanske var det matgästerna i allmänhet och hans chef i synnerhet.
Nyårsafton var händelserik på flera sätt. Jag hade blivit anlitad som bröllopsfotograf. Ett uppdrag som inkom för flera månader sedan. Det gäller att vara ute i tid med bröllopsplaneringarna. Det hela avlöpte utan några missöden. Brudparet gjorde som de blev tillsagda och bilderna blev till belåtenhet.
Som avslutning på dagen och i väntan på det nya året tillbringades kvällen hos småtvillingarna, deras storasyster och mamma. Även stortvillingarnas lillebror medverkade i nyårsfestligheterna. Samt en granne till vår dotter som är obekant för vårt yngsta barnbarn. I och med detta ställdes frågor så som obekanta vuxna gör till obekanta barn.
Bland annat vilken förskola han går på.
På den avdelning där det går smala barn. De tjocka barnen har en egen avdelning, förklarade gossen.
Jag kände en ilning i magtrakten. Är det möjligt att ett litet barn på fyra år lägger märke till vilka som är smala respektive tjocka? Jag kände i egenskap som farmor att här måste det till en insats som förklarar allas lika värde oavsett kroppsomfång.
Innan jag hann så långt spädde pojken på. De tjocka barnen har ingen hals, huvudet sitter direkt på kroppen.
Jag lade ner besticken och såg strängt på mitt älskade barnbarn.
De heter bebisar, fortsatte han. Och förtydligade att bebisar är tjocka, har ingen hals men en egen avdelning på förskolan.
Efter den förklaringen lättade stämningen avsevärt bland oss alla.
