För två somrar sedan köpte min mamma en solstol som hon gav till mig. Solgungan heter den.
Mycket dyr och välgjord. Jag protesterade men mitt inre ropade "vill ha".
Inte ska du köpa en sådan dyr solstol till mig!
Mamma tittade på mig och jag såg något allvarligt i blicken.
Jo, du ska ha den solstolen. För den sommaren jag inte längre finns hos dig så kan du känna att jag omfamnar dig när du sitter i den.
Igår var det midsommarafton. En dag som jag avskyr. Så har det naturligtvis inte alltid varit När jag var i ung älskade jag midsommarafton. Midsommaraftonens natt var magisk. Ljus och ljum. Vilket jag förklarade för mina föräldrar och sa att under midsommarnatten tänkte jag inte komma hem. Jag skulle sova under den bara himlen och låta mig omsvepas av dess sammetslena ljus och värme.
Mamma sa blankt nej. Pappa skakade på huvudet. Det var slutdiskuterat så när dagen övergick till natt låg jag i min säng med sju sorters blommor med vidhängande bladlöss under huvudkudden.
När mina föräldrar inte längre hade makten att skydda mig slutade jag älska midsommarafton. Kärleken har aldrig återupptagits men med åren som gått har jag lärt mig acceptera dagen.
Hade jag i min ungdom bara plockat bort en enda blomma ur buketten jag lagt under huvudkudden kanske jag än idag hade hyst samma starka och ljuva känsla för midsommaraftonen så som det en gång var. Kanske till och med uppskattat fiolens gnällande då stråken förs över strängarna. Nu ger musiken mig enkom olustkänslor.
Gårdagen var precis så där underbar som midsommarafton ska vara. Vilken kommer an på den familj jag är lyckligt lottad över att ha. Barnbarnen klädde midsommarstången, tillsammans dukade vi bordet som släpats ut i trädgården. Barnbarnen satt i solskenet och tvättade färskpotatis som vi sedan kokade och åt ihop med sill, grillat kött, räktårta och avslutade det hela med blåbärscheesecake. Flädersaft till barnen medan vi vuxna drack alkoholfri öl. Jag kände mig avslappnad och lugn. Inget farligt var på väg att hända.
När barn och barnbarn åkt hem till sitt satte jag mig i Solgungan. Kände omfamningen och när några tårar föll stök maken mig över huvudet och jag tänkte, det är inte så dumt med midsommarafton ändå. På kvällen kom ett sms från dotter. God natt och tack för en jättefin midsommarafton. Tack själv svarade jag.
I morse när maken och jag satt på altanen och åt vår frukost tittade jag på Solgungan där den står och väntar på mig. Undrade stilla om den kommer hålla fram till den dag våra barn ska ta hand om den. Kanske åker stolen direkt till återvinningen eller så används den vidare och barnet som sitter i Solgungan känner sin mammas omfamning.
