En hutlös gurka och njutningen av nercabbat

Maken frågade om jag ville uppliva ett gammalt minne. Självklart. Så han körde oss till ett café som vi för många år sedan besökte ganska ofta.
Han köpte ett lyxwienerbröd, jag en saltängsbulle.

Vid ett bord satt ett gäng pensionerade herrar. Det var tydligt, herrarna avnjöt en gemensamhetsfika minst en gång i veckan. Nu var det säsongsavslutning, de skulle ta sommarlov.
Det var inte svårt att tjuvlyssna på herrarna, de talade högt, tydligt och bullrande. Två samtalsämnen avhandlades. Vegetarisk kost och den dyrbara kostnaden ett köp av gurka medför. Båda ämnen föranledde ilska och riktad kritik. Mot Morgonteve som tvingar på tittarna vegetarisk kost och hutlösa gurkodlare som skor sig på gruppen pensionärer.

"12 kronor för en gurkjävel"! "Ja, ja, det är inte klokt. Grönt skal och vatten. Vem har råd med gurka"?
Jag ville blanda mig i samtalet. Komma med ett exempel. En småskalig odlare som har en area på ca 300 m2 skördar omkring 25 kg per m2 vilket anses vara en normalskörd. Men det krävs en hel del innan gurkan är klar. Jag ville säga till herrarna att det måste till förberedelse innan det är dags för plantering. Som ofta sker av egna uppdrivna plantor. Plantorna ska beskäras, ha daglig tillsyn och vattnas. Kalla växthus ger dåliga resultat, därför bör gurkodlaren införskaffa bränsle så som till exempel flis eller pellets. Det måste även till elförsörjning, gödsel och olika former av bekämpningsmedel. Som biologisk bekämpning med såpa. Om gurkodlaren satsar ekologiskt. Växthus och värmepanna kräver underhåll och ibland bör gurkorna genomgå analyser som gurkodlaren bekostar ur egen kassa.
Inget skötes av sig själv. Gurkodlaren måste utföra arbetet på egen hand om det ska bli något av det hela.När så gurkorna är klara, emballerade och sålda kan gurkodlaren räkna med en försäljningsintäkt som går tillbaka in i kassan på cirka 12 kronor och 67 öre per kilo gurka.

Jag sa inget. Tuggade på min saltängsbulle och slickade sockret från fingrarna. Herrarna lugnade ner sig en smula. En av dem skulle till polisen och hämta ut sitt nya pass. Han och frugan hade köpt en resa till Thailand. Ryggdunkningar, trevlig resa och ha en härlig sommar.
Gänget gick ut till sina bilar. Vi tittade när de drog iväg. Det grå håret på en av fikadeltagarna fladdrade lite av vinddraget som uppstår när man kör Mercedes utan tak. De andra fick nöja sig med att hissa ner sidorutorna på sina blänkande Audibilar.

12 kronor för en gurkjävel!

Svettiga hålor och minskad friktion

Det är till vår altan jag tar min tillflykt då jag behöver en stund paus från livet som frilansande pensionär. Altanen ligger inbäddad i grönska dit inga utomstående ögon når.
Till altanen återvände jag efter dagens avklarade uppdrag. Och idag var altanens stillhet en extra värdefull plats.

Under en längre tid har jag besvärats av en värkande axel. Eftersom läget blivit obarmhärtigt akut sökte jag upp min massör. Som inte hade några lediga tider. Däremot kunde hennes kollega ta hand om mig med kort varsel.
En till synes späd kvinna hälsade glatt när jag passerade tröskeln. Det visade sig vara massören som förbarmat sig över mig.
Jag kände mig inte bekväm. Hon var trots allt en ny person som nu skulle bekanta sig med min kropp och nakna hud. Som till råga på allt luktade svett. Trots att jag under bilfärden till henne försökt svalka mig med hjälp av bilens AC. Som ställt in på högsta möjliga läge. Med uppknäppt blus, överkroppen kraftigt framåtlutad och armarna brett isär så den kalla luftströmmen även kunde nå mina armhålor försökte jag i möjligaste mån hålla bilen på rätt sida av vägens körbana.

Eftersom vi var nya för varandra fick jag fylla i en hälsodeklaration. Samt på heder och samvete intyga att jag icke är gravid. Massören gav en kort introduktion och lade samtidigt till att hon utför massage med koppar.
Åh nej, inget hokuspokus med koppartrådar, kopparplattor och annat verkningslöst skit. Sådant har jag varit med om förr. Inte med koppar men med magiska piller som stoppats i burkar och som fördes fram och åter ett par centimeter över min rygg.
Nej inte koppar, koppning. Massören skrattade och visade hur det fungerar. Smärtfritt, skönt och enda biverkningen är blåmärken som hänger i några veckor.
Tack men nej tack, vi kör klassisk massage.

Hur denna lilla kvinna kunde ha sådan kraft och styrka i sina händer är för mig ett enda stort frågetecken. Jag jämrade mig och stundom ångrade jag min dumhet att välja bort den smärtfria koppningen. När hon tog sig an min nacke funderade jag om det var teoretiskt möjligt att hinna höra ljudet när mitt huvud lossnade från halskotan.
Men, hon visste vad hon gjorde. När behandlingen var avslutad kände jag mig som nyskapad.
Hemma på altanen damp jag ner i soffan med ett stort glas kallt vatten. Maken kom släntrande, jag reste mig ur soffan och demonstrerade mina nya förmågor. Med benen brett isär och fötterna stadigt i altangolvet sträckte jag armarna rakt ut. Maken såg förväntansfull på mig. Så började jag veva båda armarna likt en väderkvarn. Först sakta sedan accelererade jag i tempo. Jag vevade så snabbt att det kunde jämföras med ekrarna i hjulen på en racercykel.
Nu känner jag mig stark och beredd på morgondagens utmaningar. Svettlukten har bytts ut mot en doft av Kung Markattas ekologiska kokos vilken massören använde som smörjmedel för att minska friktionen i greppteknikerna.

En mörklagd tunnel och mammas dejtsamtal

Trauma. Resultatet av en smärtsam upplevelse. Psykiskt eller fysiskt. När telefonen ringde för elva år sedan, den 23 juni och en röst meddelade oss; er dotter ligger svårt skadad på Linköpings Universitetssjukhus. Ni måste omedelbart åka dit. Det var som om vi kastades in i en mörk tunnel. I öppningen fanns ett ljus som silade in och som gav oss en gnutta hopp. Kanske det inte var så farligt trots allt. "Jo, det är allvarligt, skynda er"!

Ett sådant telefonsamtal är varje förälders värsta mardröm. Vi ville inte tro sanningen i påståendet.
Ofta reagerar jag med ett ofattbart lugn när något dramatiskt händer. Till skillnad mot den där vardagsdramatiken som stundom uppträder. Då blir jag hispig, nervöst arg och oresonlig.
Men då, för elva år sedan var jag hysterisk. Nu handlade det om vårt barn som skadats allvarligt i en olycka.
 Från oss till Linköping är det inte speciellt långt men denna gång var vägen oändlig. Till råga på allt tog det stopp i Norsholm. Båtturisterna gled i sakta mak på Göta kanals bruna vatten ovetande om vad som hänt.  Vägbron var uppfälld, stod i givakt för inhemska och utländska båtburna turister.
Jag skrek och grät, öppnade bildörren för att rusa bort till slussvaktarhuset och be dem fälla ner bron.
Maken höll fast mig.  "Slussvaktarhuset är obemannat, vägbron styrs med automatik. Lugna ner dig för all sin dar..."

Vårt barn! Hon låg under värmande filtar på traumaenheten. Vi grät och höll varandras händer. Hon viskade, "mamma, jag har en dejt ikväll".
En dejt? Milde himmel, varför visste jag inte det? Men mammor kan ju inte veta allt vad vuxna döttrar har för sig.
"Du måste ringa honom åt mig".
Jag fick dejtens telefonnummer. Slog numret och väntade på svar.
"Hallå"?
"Ja hej, jag är M:s mamma"
Tystnad.
"Jo jag sa att jag är M:s mamma".
"Okej". Förvåningen och kanske en gnutta misstänksamhet. Gissar att det inte är så ofta mammor ringer när deras döttrar ska ut och träffa en dejt.

Dejten kastade sig på sin cykel och trampade sig fram till sjukhuset. Satt med oss hela natten men när ögonen föll ihop av utmattning på morgonkvisten skickade vi hem honom.
Dejten blev vår dotters fästman, sambo, äkta man och pappa till våra tre barnbarn. Småtvillingarna och deras storasyster. På onsdag fyller småtvillingarna sju år. Börjar i första klass till hösten. Vi har köpt presenter. De ska baka tårta. Kalaset sker hemma hos deras mamma. I slutet av veckan ska de fira hemma hos sin pappa.
Livet blir inte riktigt så som det först var menat. Det finns inga garantier för något. Inte ens om kärlekens eld flammar upp på traumaenheten. Kärlekens eld kan falna och förvandlas till aska. Vår dotters sår är läkta. Invärtes, utvärtes och själsligt. Vilket känns bra för ett mamma-och pappahjärta.
 Av olyckan syns numera några blekta ärr efter slangen som sattes in i sidan då lungan kollapsade vid olyckan.

I morse sa maken när vi vaknade; "Carina, vi kunde ha mist henne idag för elva år sedan".
Ja det var nära att så hade skett och då hade vi fått vandra en tung och svår väg innan vi tagit oss till slutet av den där tunneln...

Trivsamt lödder och knappen till alarmcentralen

Tidsbrist som leder till trötthet samt tankar på annat håll medför avhållsamhet från internet. Och så har vår diskmaskin gått sönder mitt uppe i allt. Ett bekymmer mitt i välfärden. Vilket betyder handdisk på gammeldags maner.
Maken ser oroligt på mig när jag står vid diskhon med lödder upp till armbågarna. I beredskap att lösa av mig i diskandet.
Jag försäkrar, det är trevligt med handdisk. Avkopplande och vilsamt. Jag har till och med gått så långt som att föreslå ett fastighetsköp i form av ett ödsligt beläget torp. Utan någon som helst komfort. Utedass, hinka upp färskvatten ur brunnen, skrapa färskpotatisen i ett vattenfyllt handfat sittande på den av ålder grånande yttertrappan. Samt handdiska. Värma vatten på vedspisen, hälla det i en emaljerad balja och vispa upp diskmedlet till lagom lödder. Stå och diska vid en utomhusdiskbänk som maken snickrat ihop av vattentåliga plankor.
Kanske ett par höns, en tupp och några getter som underhållning i arbetet.
Maken stryker mig över ryggen. "Vi har det bra som vi har det. På tisdag kommer den nya diskmaskinen".

Vi har firat midsommar med barnen och deras familjer. (Större disk att ta hand om). Nyfikenheten har tagit överhand eller så har orken kommit tillbaka så pass att jag orkar loggat in mig på sociala medier. Hur firar andra midsommar?
Omgående loggade jag ut. Ty flödet svämmar över av sill. I olika former och fasoner. Några förvisso fina bilder där olika sillinläggningar snyggt placerats tillsammans med färskpotatis, finhackad rödlök alternativt gräslök, ägghalvor och gräddfil som toppats med stenbitsrom. Men det finns också bilder där sillen slevats upp helt planlöst. Senapssåsen svämmar över, döljer potatis och andra tillbehör.  Rinner längst med tallrikens kant och hamnar med sega droppar slutligen rakt ner på det pappersduksklädda bordet.

Tycker det är skönt att midsommar snart är överstökad. Den svenska traditionen till trots. Midsommar är en helg som för mig är så starkt förknippad med obehag. Minnen så långt tillbaka som över fyrtio år sedan blossar obevekligt upp när det närmar sig dagen då midsommarstången ska kläs.
Ändå; om jag summerar årets midsommarhelg har den varit fin. Som alltid i vår familj trots mitt vankelmod. Vi har umgåtts med de som står oss närmast hjärtat. Regnovädret  med häftigt skyfall och dånande åska försvann lagom till midsommarafton. Vi kunde sitta ute och äta. Det bästa av allt med våra midsommaraftnar är den absolut totala nykterheten. Inga starkvaror i glasen denna högtidsdag. Eftersom  maken eller jag aldrig funnit alkohol som ett nödvändigt inslag i firande finns därför ingen saknad av snaps till sillen.  Då borde  min rädsla över att något ska hända vara obefogad. Men jag har ännu inte lyckats hitta knappen som stänger av alarmcentralen eller radera delar av det episodiska minnet.

Rosendoft och sladdriga lår

Jag kan inte dra mig till minne när våra rosenbuskar bjuder på så riklig blomning som i år.
Läste någonstans att all denna blomsterprakt beror på förra årets extrema torka. Växtligheten tror sig vara på utdöende på grund av uttorkning och gör därför allt i fortplantningssyfte. Sant eller falskt är jag inte den att uttala mig om. Jag refererar enkom de som anses vara experter inom området.

Kanske har experterna fel, kanske blommade rosorna lika rikligt förra året. Som sagt, jag minns inte.
Inte heller mindes jag under gårdagen var jag lagt den tagg jag utkvitterat för att kunna fullfölja mitt uppdrag som ansvarig för Kullerstad kyrkas kyrkport.
Hjärtat bankade och klumpen i magen växte. Med fasa föreställde jag mig stå framför vaktmästar-Riitta som gett mig taggen i utbyte mot min signatur och bekänna mitt slarv.
Det sista jag kom ihåg var att jag lagt taggen på ett säkert ställe. Så säkert att inte ens jag kunde hitta den. Tiden tickade på, kyrkporten skulle låsas för natten och paniken var nära. Plötsligt mindes jag, allt lugnade ner sig och kyrkportens lås surrade svagt när jag taggat på och slagit in koden.
Så även i morse fast tvärt om. Kyrkporten låstes upp och för besökare med intressen för kyrkor har under hela dagen möjlighet att ta sig in i kyrkobyggnaden. Morgonens uppdrag var enkelt ty jag hade taggen i tryggt förvar och mindes var jag förvarat den under natten.

En amerikansk studie har kommit fram till en lösning för den som ofta glömmer var saker och ting lagts undan. Det kommer helt enkelt an på benstyrkan. Forskarna påstår, den som styrketränar i en benmaskin minns upp till 60 procent mer än den som går omkring med slappa lårmuskler. Själv ställer jag mig tveksam till forskningen.
Andra forskare menar att händerna är ett verktyg för bättre minne. Lägger jag till exempel nämnda tagg på ett säkert ställe ska jag samtidigt knyta högra handen så hårt det är möjligt. När taggen ska plockas fram knyter jag istället vänstra handen och som genom ett under minns jag var den ligger. Om jag mot förmodan glömt det. Vilken aldrig mer kommer hända ty jag har stor respekt för vaktmästar-Riitta...

Medelhavsdiet är ett annat knep mot glömska. Har också det framkommit genom amerikanska studier. Eller så beror min stundom uppkomna glömska helt enkelt på min förvirrade hjärna. Eller mina sladdriga lår. Om jag ska tro forskarna i Amerika.

En öppen dörr mot solen och ett eget livsval

Regnet smattrar mot fönsterrutan. Jag tittar ut och tänker på helgen som varit. En känslomässig helg men ändock mycket fin och som bestått av närhet, värme och kärlek.
Speciellt lördagen då maken och jag var på utflykt. Inget livar upp så som dessa utflykter. Vi har alltid ett mål i sikte men vägen dit är krokig och smal. Trots att det finns breda tvåfiliga asfalterade vägar som tillåter höga hastigheter hamnar vi alltid på grusvägar långt bortom civilisationen.
Vi stannar på fina platser, äter matsäck och utforskar omgivningarna.

Ett av stoppen vi gjorde var vid en liten bäck. Vattenspegeln rörde sig stilla bland vegetationen och vi följde flödet en bit in i skogen. Där, dolt bland buskar och träd låg en till synes övergiven lada. Dörrarna var försedda med hänglås men nyfikenheten tog överhand så vi kikade in genom smutsiga fönsterrutor. Döda flugor hängde i spindelnäten, i ett av fönstren stod en flaska med texten "Apelsinlemonad". Den hade stått på sin plats under många år, vilket ett tjockt lager damm vittnade om.

Att kika in genom fönster till en öde byggnad känns härligt förbjudet. Någon har en gång i tiden verkat innanför väggarna av flagad rödfärg. Fantasin sätts igång och det görs ett försök att frammana personerna som haft byggnaden i sin ägo.
När vi rundade gaveln stod en dörr öppen på byggnadens långsida. Utanför på marken var flertalet gamla djupa porslinstallrikar uppställda i en ring. I några av tallrikarna låg gafflar och knivar. Det fanns rester av mat som torkat in i porslinets grådaskiga ytor. Vid närmare efterforskning visade det sig vara kattmat vilket påvisades av de många tomma kattmatsburkar som låg slängda i en hög bredvid den udda servisen.
Plötsligt stod en man i dörröppningen. Säckiga bruna byxor, en fläckig tröja och ur det väldiga grå skägget log en tandlös mun medan pigga ögon plirade mot oss.
Ladan var hans bostad och dukningen på marken tillhörde hans katter.

En overklighetskänsla uppstod. Hur kunde någon bo i en övergiven lada? Hur hade mannen där innanför sin dörr? Vad fanns för bekvämlighetsinrättningar? Antagligen inga för vem har rinnande vatten, dusch, toalett och tvättmaskin i en gammal lada?
Mannen verkade nöjd med sitt liv och med sina katter som enda sällskap.
Frågorna vi ville ställa var många men vi lät frågorna vila i stillhet. Vi hade ingen rätt att lägga oss i en främmande gammal mans livsval genom ställda frågor. Lika lite som vi har rätten  att ha åsikter om någon annan människas val i livet. Det är var och ens ensak hur vi väljer att leva vårt liv. Oavsett om det är i en nybyggd villa med alla tänkbara moderniteter eller i en gammal lada mitt ute i skogen. Huvudsaken är att vi mår bra i våra livsval. Om vi ska lägga oss i någon annans liv är enda kravet att vi blivit ombedda att vara till hjälp och stöd.

Men det går inte att komma ifrån frågan; Varför har den okände mannen valt att bosätta sig i en lada?

Det svenska vädret och en kyrkoherde med egenskapad ägorätt

Nu är den svenska sommaren här! Så som vi har längtat och väntat. Ena dagen drabbas vi av värmeslag medan den andra dagen kräver ylletröjor och raggsockor. Det drar ihop sig till midsommar, då ska det regna, blåsa och vara kylslaget.

Men vad skulle vi dryfta med varandra om vi inte hade en äkta svensk sommar? Inget upprör så mycket som sommarvädret. Vi gnäller och klagar. Det är för varmt, det regnar alltid under semesterveckorna eller så blåser det för mycket. Inget tycks vara lagom och perfekt när det gäller vädret. Speciellt sommartid.

Prata väder kan dock vara en inkörsport i ett samtal. För varandra okända personer passar det att slänga några ord om växlande molnighet så där i förbigående för att lätta upp stämningen i tillexempel lokaltrafiken, i en hiss eller i ett väntrum där vi för det mesta håller oss på vår kant. Vädret är inte tabu ej heller väcker det anstöt eller ger upphov till sårade känslor. Vädret är så att säga ett neutralt samtalsämne.

Jag har själv praktiserat väderleken som inledning till ett otrevligt samtal. En kyrkoherde läxade upp mig för den ljusstake jag släpade in i kyrkan vid en begravning. Ett önskemål från anhöriga som jag till varje pris ville uppfylla.

” I min kyrka ska du inte tro att du gör som du vill bara för att du är begravningsentreprenör. Staken ska ut för här bestämmer jag”,  röt kyrkoherden med myndig stämma.

Jag tappade fattningen och påtalade att i kyrkorummet är Herren chef och inte kyrkoherden. Samt att jag inte fått någon bassning av den högste om det otillåtna i en extra ljusstake. Vilket inte gjorde saken bättre och jag blev kallad till ett allvarligt samtal hur jag ska uppföra mig i kyrkoherdens domäner.

När vi satt mitt emot varandra vid hans skrivbord påpekade jag vilket härligt väder vi hade och vad glad i sinnet ett solsken skapar.

”Skippa skitsnacket och kom till saken”! sa heden som kallat mig till ett möte. 

Vädret har en förunderlig påverkan på oss människor. Så stor att en kyrkoherde som tror sig äga sin arbetsplats inte riktigt vet hur ett viktigt möte gällande en ljusstake ska hanteras.
Därefter var kyrkoherdens och min relation lika kylig som en vinterdag i januari. 

Ett sista farväl och en blomstrande äng

Ibland blir det inte som planerat. Som resan till Frankrike och min svågers tillika makens brors begravning som ägde rum idag. Med dubbel sorg i hjärtat fick vi meddela att tyvärr, vi kommer inte. 

Vi har ändå varit närvarande. Hissat flaggan på halv stång och haft en egen minnesstund i Östergötlands vackra natur. 

Med kylväskan fylld av mat och dryck samt en korg med fika gav vi oss av hemifrån i vår bil. Hittade en plats där smörblommor och midsommarblomster blommade, ekar gav skugga och fågelsång istället för begravningsmusik. Där satt vi tätt ihop. Nästduken i beredskap och med en bön tackade vi för livet som varit och det liv som är just nu. Vi tackade för kärleken, för en bror, svåger, make, far, farfar, farbror och god vän och vad han betytt för var och en av oss. Bad om tröst och styrka för alla oss som finns kvar. Sen fikade vi, njöt av solen som värmde och följde fjärilarnas dans kring termosen.

Det var ett fint och mycket personligt avsked. Vi var där på samma tid då  begravningsgudstjänsten pågick,  långt borta men ändå så nära. Sittande på en sommaräng och citerade psaltaren 103: 

En människas dagar är som gräset

Hon blomstrar som en blomma på ängen...

En byggintresserad ambulanssjukvårdare och en droppe i taget

Aldrig tidigare har vår rhododendron blommat så rikligt som i år. Den är en riktig fröjd för ögat.

Min mamma ville se vårt praktexemplar. Naturligtvis uppfyllde jag hennes önskan. Körde bilen ända fram och jag gladdes över hennes entusiasm.

Lika stor glädje kände jag över att det idag över huvud taget var möjligt att få visa mamma vår rhododendron. Om jag inte agerat under gårdagen hade utgången varit oviss.

Tryggt och lugn tog ambulanspersonalen hand om mamma. Jag hörde ett svagt mummel bakifrån ambulansen medan chauffören och jag hann med ett intressant samtal rörande byggbranchen innan vi var framme vid akuten i Norrköping.

I akutrummet sattes vårt tålamod på prov. Ty väntan på läkare är tålamodsprövande. Speciellt om väntan sträcker sig till sju och en halv timma. Med ett avbrott efter sex timmar då det sattes dropp.

Det gäller att vara frisk för att orka vara sjuk när akuten uppsöks. Men när en gammal, cancersjuk människa kräkts i två dygn tillika kraftigt uttorkad är väntan lång och svår.

Jag förundras över Vrinnevisjukhusets torftighet gällande födointag för patienters medföljare. Visserligen finns i sjukhusets huvudentré en mycket förnämlig caféverksamhet, väl värt ett besök. Dock är jalusierna nerdragna kvällstid. Föga förvånande då klockan närmar sig midnatt.  Men en varuautomat samt en kaffeautomat skulle underlätta mycket. 

Jag irrade runt i öde korridorer på jakt efter föda. Ljudet av mina skor studsade ödesmättat mot de kala väggarna. Magen morrade och kved. Då såg jag den. Automaten brummade och ett svagt ljus från dess belysning bildade ett gyllens stråk över golvet. Jag rusade fram, ville omfamna automaten likt någon som omfamnar sin käresta vid återföreningen efter en långvarig frånvaro.

Den kärlek jag hyste automaten medan jag vilt galloperande mot den falnade omedelbart då jag nått mitt mål. 

Håglöst stirrade jag in i automatens innandöme. Om den någonsin tidigare hade haft något att erbjuda   var den tiden förbi. Nu stod den där som ett brummande monument från svunna glansdagar då sjukhusets besökare med lätthet kunde fylla hungrande magar med nödproviant.

Efter tolvslaget var mamma inlagd på medicinavdelning 1 och maken hade kört in till staden för att hämta mig. Hemma i köket fanns ljummen ostkaka, blåbärssylt och en kanna hett te. 

I eftermiddag körde jag tillbaka till Vrinnevisjukhuset. Äldre patienter vårdas bäst i ensamhet i det egna hemmet. Min mamma är inget undantag. Hon blev ordinerad vila och vätskeintag samt att jag som dotter måste åka till henne tre gånger om dagen under en veckas tid. Det finns risk för neurologiska symptom efter den behandling hon fick i natt och under förmiddagen. Om så är fallet måste jag omedelbart se till att mamma kommer till akuten på Vrinnevisjukhuset, sa läkaren i stränga ordalag.  

Jag frågade om det var tillåtet med picknickkorg på akuten. Läkaren visste inte så noga ty det var inte hennes avdelning svarade hon och antecknade något i sitt block. Kanske gjorde hon en inköpslista med varor lämpade för en varuautomat. 

Moderiktig odlare och intvålade minnen

Trots att det blivit inne med odling i pallkrage har vi inte anammat den förnämliga odlingstekniken. Istället gör vi som vi alltid gjort, odlar på friland. Trädgårdslandet ligger nära vårt hus men ibland känns avståndet milslångt när jag ska gå dit för till exempel sallatsskörd. Speciellt vid regnväder. För en tid sedan kom jag på en  strålande idé som jag förankrade hos maken.
Vår gamla zinkbalja, den borde fungera som odlingsbädd för sallat? Jag hann knappt ställa frågan innan maken hämtat baljan, fyllt den med näringsrik mull och ställt den utanför vår yttertrappa. Dessutom sågat till små träklossar som bidrar till att den ska stå stadigt.
När sådden var klar lyfte maken upp baljan på vår köksaltan så nu har jag nära då jag ska tillreda en sallad.

Varifrån zinkbaljan kommer vet jag inte. Inte heller vem som ägt den tidigare och hur den till slut hamnade hos oss. Men den omger sig säkerligen med en egen historia. Användbar till mycket innan platsen gjorde sitt intåg och de gamla zinkbaljorna kasserades.
Hos oss som inte är ägare till någon pool har baljan plockats fram, fyllts med vatten och därefter har våra barnbarn roat sig med ett och annat sommarbad ute på vår gräsmatta.
Samtliga barnbarn vuxit ur baljan så på senare år har den fungerat som regnvattenuppsamlare under ett stuprör.
När rosorna blommat har jag mycket dekorativt lagt rosblad på vattenspegeln och känt mig som tagen direkt ur ett färgglatt reportage i Allt om trädgård. Zinkbaljor är kult och moderiktigt i trädgårdar har jag förstått. Den som vill införskaffa sig en balja får antingen rota runt i ett för länge sedan nedlagt magasin eller köpa nytt. För dyra pengar.

Min tidigare erfarenhet av zinkbaljor är begränsad. Dock har jag minnen från min barndom då zinkbaljan klassificerades som en hygienartikel. Mamma plockade fram baljan, satte eld i vedspisen och kokade upp badvatten som hon sedan hällde i baljan som stod mitt på köksgolvet. Därefter lyfte hon i mig och tvålade in mig med Barnängens milda barntvål.

Nu har jag stor tillförsikt om en riklig tillväxt av sallat. Även lite persilja samsas bland de späda bladen. Det som glädjer mig mest är tillgängligheten. Trots att det utlovats Afrikavärmen inom en snar framtid kan det bli en och annan regnskur i sommar. Då slipper jag bli genomblöt när det är dags för en god sallad.