En byggintresserad ambulanssjukvårdare och en droppe i taget

Aldrig tidigare har vår rhododendron blommat så rikligt som i år. Den är en riktig fröjd för ögat.

Min mamma ville se vårt praktexemplar. Naturligtvis uppfyllde jag hennes önskan. Körde bilen ända fram och jag gladdes över hennes entusiasm.

Lika stor glädje kände jag över att det idag över huvud taget var möjligt att få visa mamma vår rhododendron. Om jag inte agerat under gårdagen hade utgången varit oviss.

Tryggt och lugn tog ambulanspersonalen hand om mamma. Jag hörde ett svagt mummel bakifrån ambulansen medan chauffören och jag hann med ett intressant samtal rörande byggbranchen innan vi var framme vid akuten i Norrköping.

I akutrummet sattes vårt tålamod på prov. Ty väntan på läkare är tålamodsprövande. Speciellt om väntan sträcker sig till sju och en halv timma. Med ett avbrott efter sex timmar då det sattes dropp.

Det gäller att vara frisk för att orka vara sjuk när akuten uppsöks. Men när en gammal, cancersjuk människa kräkts i två dygn tillika kraftigt uttorkad är väntan lång och svår.

Jag förundras över Vrinnevisjukhusets torftighet gällande födointag för patienters medföljare. Visserligen finns i sjukhusets huvudentré en mycket förnämlig caféverksamhet, väl värt ett besök. Dock är jalusierna nerdragna kvällstid. Föga förvånande då klockan närmar sig midnatt.  Men en varuautomat samt en kaffeautomat skulle underlätta mycket. 

Jag irrade runt i öde korridorer på jakt efter föda. Ljudet av mina skor studsade ödesmättat mot de kala väggarna. Magen morrade och kved. Då såg jag den. Automaten brummade och ett svagt ljus från dess belysning bildade ett gyllens stråk över golvet. Jag rusade fram, ville omfamna automaten likt någon som omfamnar sin käresta vid återföreningen efter en långvarig frånvaro.

Den kärlek jag hyste automaten medan jag vilt galloperande mot den falnade omedelbart då jag nått mitt mål. 

Håglöst stirrade jag in i automatens innandöme. Om den någonsin tidigare hade haft något att erbjuda   var den tiden förbi. Nu stod den där som ett brummande monument från svunna glansdagar då sjukhusets besökare med lätthet kunde fylla hungrande magar med nödproviant.

Efter tolvslaget var mamma inlagd på medicinavdelning 1 och maken hade kört in till staden för att hämta mig. Hemma i köket fanns ljummen ostkaka, blåbärssylt och en kanna hett te. 

I eftermiddag körde jag tillbaka till Vrinnevisjukhuset. Äldre patienter vårdas bäst i ensamhet i det egna hemmet. Min mamma är inget undantag. Hon blev ordinerad vila och vätskeintag samt att jag som dotter måste åka till henne tre gånger om dagen under en veckas tid. Det finns risk för neurologiska symptom efter den behandling hon fick i natt och under förmiddagen. Om så är fallet måste jag omedelbart se till att mamma kommer till akuten på Vrinnevisjukhuset, sa läkaren i stränga ordalag.  

Jag frågade om det var tillåtet med picknickkorg på akuten. Läkaren visste inte så noga ty det var inte hennes avdelning svarade hon och antecknade något i sitt block. Kanske gjorde hon en inköpslista med varor lämpade för en varuautomat.