Känns som sommaren är till ända. Jag har plockat fram raggsockorna. Åkerjorden är plöjd och nyponen röda. Tiden är det enda vi aldrig kan stoppa. Nu sveper mörkret omkring oss och jag måste komma ihåg att köpa stearinljus. Så jag kan intala mig att det är mysigt med mörka kvällar medan ljusets låga fladdrar och kastar skuggor över bordet.
I min kalender har jag noterat vad som sker under veckan som kommer. Tider jag måste passa. Det gäller att inte glömma det jag åtagit mig eller blivit kallad till.
Jag är ingen tidsoptimist. Att passa tider är något jag lärt mig från barnsben. Om jag får förhinder meddelar jag mig så ingen behöver bygga upp en irration över förseningen. Vet själv hur jag reagerar när jag får stå och vänta på någon då vi gjort upp en tid. När personen i fråga kommer i bästa fall endast tjugo minuter för sent och ursäktar sig säger jag ”det är lugnt, nu är du ju här”. När jag egentligen menar ”hur kan du låta mig stå och vänta. Så respektlöst av dig”!
Jag vill ju inte såra någon, den svenska mentaliteten talar sitt eget språk. Stryker medhårs och tidsoptimisten lär sig aldrig passa tider.
Idag är jag så där upprörd över bristande respekt från mina medmänniskor. Väntar på besked som aldrig kommer. Trots tre tidigare påminnelser i både ord och skrift. Ska jag verkligen behöva påminna vuxna människor ytterligare en fjärde gång?
Jag vankar av och an, kollar min mobiltelefon och svär. Kanske kommer beskedet under dagen, i morgon eller en annan dag. Ursäktande. Jag säger, ”det är lugnt, nu har du ju svarat”. Eller tar jag mod till mig och med en lagom portion syrlighet i rösten förklarar vikten i att vara noggrann med tider.
Det är så otroligt svårt att vara rakt och stå upp för sin åsikt. Känns obehagligt och skrämmande. Men vad kan egentligen hända? Vi har ingen rätt att ge varandra ovett för våra åsikter. Förutom på sociala medier. Där är allt tillåtet för där möts vi inte öga mot öga. Där kan vi obehindrat kränka och hänga ut varandra och kalla det åsiktsfrihet.
Under veckan som gått bakade jag bullar. Halva degen bakade jag ut till helt vanliga bullar medan den andra halvan blev en lyxigare variant med äppelmos på toppen. Skänkte bort några bullar till våra barn. De utan äppelmos till sonen med familj eftersom jag vet att där uppskattas inga oväntade inslag. Dottern med familj fick däremot lyxvarianten för det trodde jag skulle falla i smaken.
Förväntansfull frågade jag dottern om bullarna var goda. ”Du vet att jag älskar dina bullar mamma, sa hon. Men du hade ju kontaminerat dem med äppelmos”!
Ett rakt och ärligt svar och med detta har jag lärt mig att inte skänka bort en bullvariant som innehåller äppelmos till någon som inte uppskattar det. Det lönar sig att vara ärlig ty vi som gillar lyxiga bullar får äta desto fler.
