Känner mig rastlös. Det är som om något fattas mig. Jag vankade runt i trädgården under eftermiddagens sista timmar. Konstaterade att mörka moln drog in och dolde solen. Högtryck stannar aldrig någon längre tid. Tvärt emot lågtryck som har en förmåga att envist hänga sig fast.
Trots trädgårdsnjutningen känns det fortfarande som om det är något som saknas. Kan inte skaka av mig känslan men har nu kommit underfund med vad det hela handlar om. Det oplanerade, det som inte längre står skrivet i min kalender. Under en veckas tid har jag och maken hyst omsorg gällande våra barnbarn. Vilket inneburit många tider att passa. Nervöst har jag ideligen stämt av med min kalender för att undvika att någon unge blivit kvarglömd på nåt ställe. Det hela har varit en vild framfart genom vardagen. Så som föräldrarna har det dag ut och dag in. Vardag som helg. Ett virrvarr av åtagande gentemot deras avkommor.
Jag känner mig näst intill dränerad, inte på grund av att det på något sätt varit trist, tråkigt eller speciellt arbetsamt. Min påkomna trötthet beror mest på det ansvar som vilat på en ansvarstagande mormor/farmors axlar. Till viss del även en morfar/farfars axlar även om det varit jag som haft huvudansvaret med att se till att barnen kommit i rätt tid dit de skulle samt hämta hem dem på exakt utsatt hämtningstid. Dessutom skött utfodringen.
Till råga på allt blev en ur barnaskaran sjuk. Läkarvård krävdes och det var plågsamt att se barnets smärta utan att kunna göra annat än vara ett stöd för både barn och föräldrar.
Gårdagskvällen tillbringade vi på barnakuten. Rädslan i barnets ögon. Snälla händer, medicinering och isglass. Sittande i bakgrunden på en stol lät jag barnet, dess förälder, läkare och sköterskor vara ifred. Jag var endast med för alla eventualiteters skull. Vilket skulle visa sig var bra eftersom timmarna gick, provsvar skulle bli klara och medicin skrivas ut. Då är det skönt att vara två då det ena föräldraparet måste vara hemma för att ta hand om övriga små familjemedlemmar som ska genomgå kvällsritualer i lugn och ro. Apotekskön var lång trots att timman var sen, men ändå, tack och lov för kvällsöppna apotek. Det är enda gången som det känns legitimt att handla sent på aftonen.
Chokladmilkshake och röd himmel på hemvägen. Jag sittande i baksätet bredvid bilbarnstolen med en liten hand i min medan en trött men lättad förälder framförde fordonet mot våra hemtrakter.
När jag kom hem stöp jag i säng. Sömnen hade dock svårt att infinna sig. På näthinnan fanns barnbarnet som fastetsat. Det jag hade fått bevittna var bland det värsta jag sett. Mitt hjärta värkte ikapp med barnets egen smärta. Tack vare medicin och den läkningsförmåga ett barn ofta besitter är vårt barnbarn på bättringsvägen.
Som grande finale på denna vecka blev det idag ridskola med småtvillingarna och deras mamma. Därefter middag med efterrätt hemma hos oss.
På ridskolan fanns en annan mormor och morfar. Mormodern njöt av solen medan morfadern hjälpte sitt barnbarn med hästvård. Att "krafsa" hästhovar ansåg han vara överflödigt, det viktigaste var att manen var kammad och låg som den skulle. Hästen var liten men även små hästar inger respekt. På den punkten var för mig den okände morfadern och jag helt överens. I alla fall då det gäller att "krafsa" hovar.
Nu är veckan som stand in slut. Allt återgår till den ordinarie verksamheten. Både här och där. Till nästa gång vi behövs...
