Vi har lärt oss att sova på morgonen. Kan bero på att mörkret dröjer sig kvar i vårt sovrum tack vare de mörkläggande rullgardinerna som jag i åratal tjatat mig till. Maken erkänner numera att rullgardiner även är hans melodi. Det går aldrig att förutspå hur utslagen skall falla innan det har konstaterats. Alltså, maken har konstaterat att rullgardiner främjar rejäla sovmornar
I morse väcktes vi av telefonen. Sonen hade en fråga till sin far innan han skulle iväg och skotta snö hos sina kunder. De börjar bli vana nu våra vuxna barn, att vi sover längre på morgonen än vad jag minns att de själva någonsin gjort.
Läste någonstans alldeles nyss att när barnen flyttat hemifrån börjar det egentliga livet för föräldrarna som då kan börja sköta sig själva och gödsla på sina egna intressen och behov.
Kan ligga något i det påståendet och är väl inga direkta nyheter.
Måltider, för att ta ett exempel. Sedan den sista i kullen flyttat hemifrån började maken och jag äta på obestämda tider. Rena rama galenskapen, hävdar vissa. Måltider ska ätas på klockslaget. Annars blir vi för tjocka, för smala, orkeslösa, klena och drabbas av sjukdomar. Vi fuskar rejält. Hälsofrämjarna darrar av fasa. För att käka bullar och dricka varm choklad gjord på grädde och vatten där den hoprörda smeten av socker, grädde och choklad noga måste avsmakas innan det heta vattnet tillsätts, gör ingen nytta till lunch. Tvärt om, det kan vara direkt skadligt. Men det främjar själen vilket är nog så viktigt.
När barnen bodde hemma skulle jag aldrig ha kommit på tanke att servera bullar och choklad till lunch eller middag. Ibland kunde det hända att jag inte tillagade tillräckligt mycket i kastruller och pannor, men det fanns alltid något annat att utöka mättnadskänslan med. Chips till exempel. Friterad potatis kan aldrig vara fel.
Nu hände det inte ofta att maten inte riktigt räckte till. Att jag missbedömde mängden födointag, men det hände.
Har heller aldrig gått under epitetet supermorsa. Men jag har alltid gjort så gott jag har kunnat i mänskliga mått mätt.
Jag har alltid haft problem med att se barnen flytta ut och skaffa sig egna boningar. Jag har gråtit mig till sömns och fortsatt gråtit under dagens vakna timmar. Har aldrig kunnat vänja mig varken vid tanken eller tomrummet som uppstått. Den utflyttande har dock med glädje och stolthet packat ur sina rum, lämnat kvar det som inte ansetts passa in i det nya och vuxna livet. Kvar har jag stått där och med dystert sinne beskådat det som en gång varit ett barnrum.
Hallen har tömts på skor. Det hände att jag sprätte omkring makens och mina skor i hallen för att på så sätt skapa den rätta hemvana känslan. Inbillat mig att allt varit så som det alltid varit.
Nu har åren utan hemmavarande barn sedan länge blivit en vardag. Vi är våra egna och gör som vi behagar. Det är faktiskt inte så dumt det heller. Barnen i sin tur håller lite koll på sin mamma och pappa. Ringer ofta och frågar; Vad gör ni?
Sover, svarar vi om det är på morgonkvisten.
Då hörs en djup trånande suck. Sovmornar känns avlägset för småbarnsföräldrar. Men en dag får de som nu är småbarnsföräldrar njuta av lugna, långa och stilla mornar. Även om det verkar vara långt kvar till dess. Mitt råd till dem är, njut av barnatiden trots att det är ett heltidsjobb med ansvar och omsorg. Det är dock så fullt av kärlek och glädje, en tid som trots allt går väldigt fort. Ser vi när vi tittar i backspegeln.
Idag blir det fisk till middag. Lunchen är inte ännu bestämd. Bullarna är slut men jag bakade en kardemummakaka igår. Det kanske funkar det också. Vi får väl testa.
