Så har jag då avslutat prästens arbete som är grundbulten till min kommande artikel. Om just prästens arbete framför predikstol, dopfunt, altare och kista. Eller bakom om någon hellre vill kalla det så. Arbetet som ligger bakom alla förrättningar är det hur som helst. Mitt objekt har varit vår dotter som villigt ställt upp med att ha sin mamma i hasorna med kamera och block i högsta hugg. Själv har jag tyckt att det varit både roligt, och intressant att följa hennes prästerliga yrkesroll på ett närgånget sätt.
Sista förrättningen jag idag medverkade vid på håll var en begravning. Mitt gebit efter åratal som begravningsentreprenör. Nu har jag lagt detta yrke till handlingarna och kunde lugnt se begravningsbyråns representant pyssla med blommor och allt annat förekommande arbete inför den stundande begravningen. Jag kände ingen längtan tillbaka till yrket även om jag trivdes alldeles utmärk. Begravningsbyrån sålde vi för två år sedan och nu låter jag andra styra bäst de vill. Det kändes som ett mycket bra beslut när jag hängde över kanten på orgelläktaren och blickade ut över kistan framme vid koret.
Genom fönstret kunde jag se församlingens sommarvikarierande kantor. Hon strosade över kyrkoplanen med sina pärmar under armen. Stegade upp till mig och tog plats på orgelpallen. Plockade fram noter, tände lampan över orgeln, viftade lite med fingrarna och ämnade öva upp sig på in- och utgångsmusiken.
Hon lade fingrarna på tangenterna och hela kyrkan dånade.
"Hjälp, flämtade kantorn. Hjälp jag har fastnat med tutti!
Men hur i all sin dar har hon lyckts med det?! tänkte jag och rusade fram för att få loss henne.
Hon satt rak som en pinne, ögonen stod på skaft men brösten verkade vara där de skulle. Jag såg i alla fall inte att de satt fast någon stans.
"Där, tutti har fastnat och nu låter det som en hel symfoniorkester. När det är begravning och allt".
Kantorn såg minst sagt olycklig ut.
Hon pekade på nån sorts pedal nere vid fötterna som var prydd med en skylt som meddelade att just detta var en tutti.
Jag föll på knä och ryckte vilt i pedalen. Det satt stenhårt fast. Svetten rann på både kantorn och mig. Tutti måste loss. Till vilket pris som helst.
Vi gick bet. Tutti satt där den satt. Varpå kantorn halade upp sin telefon och väste i luren att nu var det illa, tutti ville inte släppa taget. Hon nickade och hummade. Sen la hon på. Tittade på mig och sa med stadig röst:
"Orgeln måste få utlösning om tutti ska släppa".
Jag är inte så värst insatt i hur en kyrkorgel fungerar men litade på hennes ord. Hon trampade på en annan pedal, såg nöjd ut och suckade belåtet att orgeln nu fått sin utlösning. Jag tittade på orgeln som såg precis ut som den gjorde innan så någon reaktion på den utlösningen märkte jag inget av.
Jag klev upp från mitt knästående, fnittrade lite nervöst över min skenande fantasi samtidigt som kantorn förkunnade att nu hade hon både huvudvärk och bröstvärk.
Skit också, jag som inte har några huvudvärkstabletter att dela ut, hann jag tänka innan jag fick en lektion i huvudverk och bröstverk.
Känner att jag är glad att jag inte satsat på att bli kyrkomusiker. Det tycks vara väldigt komplicerat.
