Nostalgiska suckar och sviktande självsäkerhet

 I flera år har vår dotter och jag haft som tradition att göra en resa till England. De första åren var det London som gällde. Vi turistade på de välkända turiststråken och besökte landmärken som Big Ben, London Eye, Tower Bridge och Westminster Abbey. Shoppade på Oxford Street, Covent Garden Market och butiker med inriktning på vintage, skor och många sorters teer. 

Med åren har vi blivit riktigt duktiga på att ta oss fram under jorden. När vi väl lärt oss Londons tunnelbanesystem har vi snabbt och enkelt förflyttat oss till platser utanför själva stadskärnan. Stundom har vi känt oss och även i praktiken varit vilse men hittat rätt i slutänden.

De två senaste åren har vi lämnat London för att vidga våra vyer. Engelska landsbygden samt Oxford har varit vårt turistmål. Vi har bott på familjära B&B, druckit öl ihop med lokalbefolkningen och testat engelska maträtter. Sett oss omkring, åkt med lokaltrafik och promenerat långa sträckor utan medhavd karta. I stekande sol och hällande regn.

Efter varje resa har vi planerat in en ny. Som av praktiska skäl börjar och slutar i London. Men, årets resa blev inställd. När vi kan återuppta resandet är i nuläget osäkert. Håll ut, håll i och håll avstånd är vad som gäller. Tänk om vi aldrig mer får uppleva våra engelska äventyr. Boris kanske håller gränserna stängda för all framtid. För att undvika smitta om engelsmännen så småningom  blir av med den. 

Dottern och jag pratar då och då om våra resor. Suckar uppgivet och känner oss tragiska till sinnen över förlusten av årets traditionella resa. 

Jag har länge tänkt köpa mig ett pussel. Enligt mig själv är jag en begåvad pusselbyggare. Har blick för färg och form, ser vilka bitar som passar ihop och tycker det är spännande när motivet växer fram. Detta gäller barnpussel eftersom jag aldrig tidigare stiftat bekantskap med pussel för vuxna. Men eftersom jag har blick, tålamod och fallenhet för barnpussel borde detsamma gälla vuxenpussel. Detta har jag nämt för vår dotter som köpte ett pussel och en pusselmatta till mig i julklapp. Motivet är London by night. 1000 mycket små  bitar som ska sammanfogas till ett motiv av staden vi längtar till. 

Varken jag eller dottern har upplevt London by night eftersom vi brukar gå till sängs senast kl 20.00 när vi är turister. Men den som besöker London och orkar vara uppe och ute till dess mörkret faller vet att när staden tänds så tänds det upp rejält. London Eye, Big Ben, Westminster Abbey, Westminsterpalatset, alla broar och övriga byggnader strålar och allt speglar sig i Themsens nattsvarta vatten.

Jag har börjat bygga pusslet. På en timma har jag fått ihop en liten, liten del av Big Bens urtavla. Sprätt omkring bland pusselbitarna lite på måfå men inser att jag måste inrätta ett sorts system för att hitta bitar som stämmer ihop med varandra. Inser också att min självsäkerhet gällande pusselbygge fått sig en rejäl törn.

Det är inte så lätt att få allt att passa ihop. Det krävs tålamod, varsamhet och logiskt tänkande om resultatet ska bli så som vi vill att det ska vara. Livet självt är som ett pussel. Vi kan inte fogas samman med tvång om vi inte passar ihop. Däremot behövs vi med de likheter och olikheter vi har om livspusslet ska bli rätt lagt och som gynnar oss alla på ett eller annat sätt. 

Ett schema för mormor och skrattande kastanjetter

Juldagen. Vi hinner knappt slå upp ögonen innan erbjudanden från köpmännen om att byta julklappar som väckt missbehag når oss. Passa på under mellandagsrean. Skynda att fynda. Tvärt emot alla rekommendationer för undvikandet av smitta.Vilket är fullt förståeligt. Köpmännen tyngs ner i skosulorna av ekonomiska bekymmer. Därmed drar mellandagsrean igång så som den alltid har gjort.

När jag var barn var det en total omöjlighet att byta julklappar. Tacksamhet över gåvorna stod högt i kurs. Möjligtvis kunde ett klädesplagg som var för litet bytas mot en storlek större. Var det däremot för stort syddes det in till rätt passform. Vissa jular kom min mormor på besök. Hon hade alltid hemstickat i paketen. Alster som vuxit fram under höstens kulna kvällar. Mormor var duktig med all slags handarbete och som jag minns det blev jag glad över det hon stickat åt mig.

Min mamma och hennes systrar hade ett slags mormorschema som skulle följas strikt. Två jular i rad med mormor ansågs allt för påfrestande. Ett brutet schema gav upphov till hetsiga ordväxlingar mellan systrarna. Vilket jag som barn aldrig begrep. Jag älskade när mormor kom kvällen före julafton och åkte hem efter annandagen. Hon gav mig alltid odelad uppmärksamhet och vi hade mycket att tala om. Jag satt uppkrupen i hennes knä, lade örat mot hennes bröst och lyssnade till magsyran som åkte kana och gav ifrån sig ett kluckande läte på grund av kronisk halsbränna. Så hade hon löständer. I kvällstoaletten ingick rengöring av garnityret. Fascinerad stod jag bredvid och såg på när mormor spottade ut tänderna och grep sig an dem med en stor tandborste. Därefter åkte de ner i ett glas med vatten. Där låg de och flinade mot mig i all sin konstgjorda prakt. När mormor inte såg fiskade jag upp tänderna ur glaset och klapprande den nedre raden mot den övre som kastanjetter. Mormor förmanade mig att inte leka med hennes tänder för de var dyrgripar som var henne behjälpliga med näringsintaget.

När jag var sju år fick jag en grammofon av mina föräldrar.  Mormor tipsades. Köp gärna en skiva i julklapp åt Carina. Mormor ammande förslaget och begav sig till närmaste skivaffär.

På julaftonen delades paketen ut. Av formen att döma anade jag vad mormor köpt. Jag lossade högtidligt julsnöret och befriade innehållet från pappret med juligt motiv. 

Och där låg den, ep-skivan. Kinesiska muren framförd i äkta rap-anda av Evert Taube.

Mormor såg förväntansfull ut. Skivan lades på skivtallriken och Everts sluddrande rytmiska spoken word fyllde rummet. 

”Det var Shi Huangdi, kung av Qin som lät bygga den kinesiska muren. Och bränna alla böcker i Kina. Detta hände på Hannibal tid innan Jesus var född”.

Pappa  skakade uppgivet på huvudet och mamma beklagade sig. Själv föll jag i tårar ty jag hade hoppats på Sven Ingvars senaste skiva. Mormor, ja hon muttrade någonting i stil med otacksamhet. Men att byta skivan mot något mer lättsamt när julen var överstökad och mormor åkt hem var helt otänkbart. För så gjorde vi inte när jag var barn.

Långsamtväxande beslut och kära kulor

 Nu har även vi släpat in granen och klätt den. Nytt för i år är julgransbelysningen. Sladdlös. Ett enda tryck på den tillhörande lilla dosan och samtliga ljus tänds. Annars är det som vanligt. Julgranskulorna har hängt med oss under alla år. Vi köpte dem inför den första gemensamma julen. I en affär i Karlskoga. 

I flera föregående jular funderade jag när helgen var över och de sköra glaskulorna plockades ner i kartonger hur nästkommande julen skulle utvecklas. Framför allt gick tankebanorna kring var jag skulle befinna mig. Julen kom att bli ett långsamtväxande beslut om förändring. En förändring som skulle innebära lugn och trygghet. Förändringen kom till slut och den nya trygga julen inleddes med nyinköpta julgranskulor.

Våra julgranskulor bär spår av jular som gått. Vissa är lite repiga medan färgen flagnat av på sina ställen på andra. Några av kulorna har svarta prickar som uppstod då maken fick magsjuka kvällen innan julafton. Jag agerade samarit och gav honom ett stort glas aktivt kol som han utan övertalningsförsök svalde i ett enda svep. Den svarta kolen landade i den upproriska magen för att omgående vända och som en kaskad hamna i vår nyklädda julgran och underliggande julklappar. Därav de beständiga svarta prickarna.

När vi var skogsägare gick maken ut i skogen och högg vår julgran. Han valde med omsorg och för det mesta var granen till belåtenhet. Förutom den gången då granen utsattes för någon form av chock när den placerats inomhus och någon gång under nattens timmar släppte samtliga barr som samlades likt en extra julgransmatta omkring julgransfoten. Det var en anskrämlig syn som mötte oss på morgonen men som skogsägare löstes problemet under julaftonens förmiddag.

Årets gran är i sedvanlig ordning inköpt hos julgransförsäljningen utanför vår lokala matvaruhandel. Den är grön och grann, aningen sned men vem är egentligen perfekt? Årets julfirande är för oss som för alla andra mycket annorlunda. Men en viss julefrid har dock infunnit sig. Vi har haft en mer personlig turbulens i vår familj som inte härrör  Covid 19. Vi samlar tankarna och skrapar ihop den kraft som finns kvar och ser fram mot en jul där  vi taktiskt splittrar familjeumgänget på ett virussäkert sätt. Och gläds över julsamvaro som tack vare rådande omständigheter kommer vara fram till veckan efter nyårsafton. 

Vi har varandra som en sammansvetsad familj och finns för varandra varje dag. Om vi inte kan fira julafton så som vi egentligen önskar finner vi tröst i att detta förhoppningsvis inte är vår sista jul och att nästa jul är precis som den alltid brukar vara.

Ett generande ljud och ett surt sug

 Vår bröllopsdag blev minst sagt märklig. Men ett visst mått av firande hölls dock med hämtmat och rosor med vidhängande kort där maken bedyrade sin tacksamhet att vara gift med mig. Trött och omtumlad över dagens tidigare händelser kändes det varmt i hjärtat av makens omtänksamhet. Minnet av vår vigsel kretsar mest kring min pappa.

Mitt under vigseln somnade pappa och gav ifrån sig höga och utdragna snarkningar vilket generade min mamma storligen. Om tröttheten berodde på en långrandig präst eller om pappa var utmattad av den pågående skidtävlingen han innan vigseln via radion hängett sig åt går inte att utröna. Eller så tyckte han vigslar var tröttsamt i största allmänhet.

Det finns mycket som är svårt att utröna. Inte minst mänsklighetens agerande där jaget många gånger sätts i det främsta rummet. Den pågående pandemin är ett bevis på mänskligt ego. Eller dumdristighet. Om vi tagit det ansvar regeringen och Folkhälsomyndigheten hoppats på hade sjukhusen inte varit överbelamrade av sjuka i behov av intensivvård som slutar i överfulla bårhus. De flesta äldre är rädda och ledsna i sin ofrivilliga ensamhet medan den yngre befolkningen tycker livet suger utan fester, barhäng och amorösa träffar. 

Hoppet står nu till vaccinet. En spruta som startar hätska debatter mellan de som är för och de som är emot. Själv kommer jag trots min rädsla för nålar låta mig vaccineras. För min egen skull men lika mycket för att värna om mina medmänniskors hälsa. 

Det är svårt att tänka så som vi ofta gör, detta drabbar andra men inte mig. Jag har blivit spritmissbrukare. God handhygien har alltid legat mig varmt om hjärtat men att skölja efter med en slatt sprit har endast skett i undantagsfall. Nu spritar jag händerna både innan och efter ett besök i den lokala matvarubutiken vilken är den enda butik jag numera besöker. Väl hemma upprepas proceduren efter noga tvätt med tvål och vatten.

Efter regeringens aningen förvirrande besked om nya restriktioner tar jag ytterligare ett steg uppåt i nivån på egenansvar. Klev ur sängen tidigt i morse för att åka och köpa förnödenheter. För att inte känna mig obekväm i den förmodade ökande kundtillströmningen. 

Jägare tillhör det morgonpigga släktet. Men innan jakten drar igång kan det behövas bullar till det medhavda kaffet. Och snus uppepå det. Utanför  butiksingången stod ett gäng jägare och hade överläggning. Kanske om dagens jakt eller vem som skulle betala för bullarna. Några ännu ej virussmittade gamlingar i riskgruppen iförda munskydd och plasthandskar strök oroligt förbi den muntra skaran män i jägarmundering. När jag närmade mig hade de hamnat  precis framför ingången. Vänligt men aningen bestämt bad jag männen att flytta sig till ett rekommenderat distanserat avstånd. De surnade till, berättade att de minsann träffades dagligen och fann därför ingen anledning till förflyttning. Trevligt men jag tillhör inte er vänskapskrets så flytta på er för f*n! Det är inte alltid lätt att vara snäll och vänlig. Ibland suger livet rejält. 

En oduglig usling och en minnesvärd kaka

 15 december. Min pappas dödsdag. Nio års saknad. Känner inte längre någon sorg, bara saknad som blandas med tacksamhet. Pappa slapp uppleva sådant som skulle ha fått hans sinne brusa upp till ett upproriskt tillstånd. All världens galenskap samt som grädde på moset ett virus som tar kål på mänskligheten.

Och som alltid när något nytt dyker upp så bildas det läger. För varför ska vi kämpa åt ett och samma håll för att komma tillrätta med ett problem som drabbar oss?

Jag är tacksam över att min pappa slapp uppleva allt som sker. En galen president som vägrar släppa makten ifrån sig, människors lidande och människors brist på medmänsklighet, onödiga konflikter och Corona. Men mest av allt är jag tacksam över alla minnen jag har av min pappa. Goda och varma.

Denna jul behöver vi tänka lite extra på varandra. Visa att vi finns fast vi inte syns. Då är det bra med ett värmande julkort. Hör vi inte av varandra under årets andra dagar så ligger beviset på att vi inte är bortglömda i brevlådan med en hälsning om en God jul och ett Gott nytt år. En jul som denna då julkort behövs kommer jag och maken inte att skicka några! Julkort som varit min passion. När sommaren övergått i höst har jag börjat planera hur årets julkort ska se ut. Jag har fotograferat och redigerat. Skrivit en lista med namn och adresser så ingen ska bli glömd. I oktober har korten varit färdiga och nedstoppade i kuvert med mottagarnamnet prydligt textat. 

Men i år är inget vanligt år. Motivationen att tänka på julkort har helt enkelt inte infunnit sig. Jag kommer göra något som tidigare varit helt otänkbart. Önska god jul via sociala medier och sms. Till mitt försvar har jag ringt runt till några av våra vänner och önskat god jul. Förklarat att i år blir det inga julkort. Känt mig som en usling, en svikare och oduglig vän. 

I morgon är det vår bröllopsdag. 42 år som gifta. En dag som vi alltid brukar fira lite extra. Helst bör det ingå bakelser av något slag i firandet. Men inte heller vår bröllopsdag blir som den brukar vara. Annat står i vägen. Något som är mycket viktigare. Något som vi väntat på sedan förra året. Liv som läggs i andras händer. Sen, när morgondagen är över ska jag tänka på nästa års julkort. Kanske jag börjar leta motiv med min kamera redan i januari. Inte kanske utan absolut kommer vi äta bakelser i januari för att fira att maken och jag fortfarande säger god natt och god morgon till varandra. Att vi finns för varandra, sida vid sida i glädje och sorg. Vi brukar alltid äta bakelser i januari. Närmare bestämt den 20 januari som är en mycket speciell och glädjerik dag. En dag av minnen och två vid det här laget torra mazariner. 

En vinklad kamel och en mörk ljuskälla

 Det var när jag skulle hämta julpyntet ute i förrådet som jag upptäckte den. Diabildsprojektorn. Full av iver bar jag in den tillsammans med tre lådor diabilder till köket. Det är minst tjugofem år sedan vi senast tittade på bilderna. Nu minsann ska barnbarnen få uppleva något så extraordinärt som en diabildsföreställning.

Minns själv hur festligt det var när skollärarinnan släpade fram projektor och bildband för att vi barn skulle få en mer djuplodande undervisning gällande gamla slott, kungar, grevar, baroner, blodbad och annat som hör allmänbildningen till. 

Det finns även ett mer icke tilltalande minne från den tid då diabilder var på modet och jag blivit vuxen och bildat familj. Maken och jag var bjudna på middag hos en familj som vi i början av 1980-talet lärt känna genom gemensamma bekanta. I inbjudan ingick en diabildsförevisning. Paret hade varit på semester och besökt ett exotiskt land. Tunisien om jag inte minns fel. Under två timmar försökte maken och jag verka ytterst intresserade och dionysiskt utropa åh efter varje bild som visade värdinnan ridande på en kamel fotograferad i tjugoåtta olika vinklar. Samt parets måltider, drinkar och vilket baddräkt respektive badbyxmode de valt inför resan. Då var sociala medier  ännu inte uppfunnet utan det härliga livet visades upp för en utvald skara personer som glodde stint på den vitdraperade vardagsrumsväggen där det utspelades ett rafflande skådespel.

Varken maken eller jag kom ihåg vårt diabildsinnehåll. Därför var det med stor spänning jag satte projektorns sladd i eluttaget. Den börja omgående susa svagt men förblev svart. Jag svor. Typiskt också, nu måste glödlampan ha slocknat. Och var får jag tag på en sådan lampa som säkerligen är av den mer ovanliga sorten?

Jag monterade bort lampan och körde till Norrköpings mest välsorterade lampaffär. Expediten granska den noga och skakade på huvudet. Tyvärr, men som bevis på gott kundbemötande ringde hon ett samtal. 

"Lampan kan vara här i slutet av nästa vecka. Till en kostnad av 300 kronor för frakten och 200 kronor för lampan. Detta är faktiskt ingen lagervara"! Jag kände plötsligt ett behov av att säga förlåt men lät bli.

Nu gällde det att lösa problemet. Därför ringde jag en kvinna som är lärare. "Visst har ni en diabildsprojektor undanstoppad i någon skrubb på skolan"? Inget napp. 

Hembygdsföreningen så klart! Att jag inte tänkte på den som förstahandsval.

"Nja, kanske men det är han som jag inte minns vad han heter men som varit elektriker på bruket, han var nog chef faktiskt men han är pensionär nu och är över 87 år. Han ska du tala med för han har nog en egen sån där du behöver". 

"Fast hur ska jag få tag i honom när du inte kan ge mig ett namn"? 

"Jag minns ju inte namnet sa jag ju".

Jag tackade och avslutade samtalet. Sen ringde jag Annagreta. Som i sin tur ringde någon som i sin tur gick upp på sin vind och plockade ner sin projektor. Som var exakt likadan som vår. Den kunde jag nu  hämta hos Annagreta. Som letat fram sina egna diabilder som hon inte kunnat se i brist på projektor. Vi satte i sladden. Projektorn började omgående susa svagt men förblev svart. Jag svor. Även Annagreta undslapp sig en liten svordom. Sen plockade hon fram den medföljande instruktionsboken. Där kunde vi läsa att när sladden var isatt skulle knappen till lampan knäppas på. Knappen jag inte sett och därmed inte visste fanns. Jag tryckte på knappen men inget hände.

"Vi skulle trycka hårt på nån knapp men jag minns ju inte vilken projektorägaren sa det var". 

Annagreta såg olycklig ut och jag for hem med låneprojektorn och instruktionsboken. Kände att jag behövde ta med mig grejerna eftersom Annagreta med flera haft besvär med att hjälpa mig. Eljest hade jag nog verkat otacksam. Väl hemma hämtade jag dyrgripen till lampa som låg kvar i min jackficka, petade fast den på sin plats i vår egen projektor, satt i sladden och tryckte på lampknappen. Det susade svagt och väggen blev vit av det starka ljusskenet!  

Ibland fungerar det på en enda gång, ibland tar det lite längre tid men för det mesta ordnar det sig alltid.