-Det är tjejernas dag idag men jag tycker att det finns pojkar här också, sa mitt barnbarn som är fyra år, men som fyller fem i oktober.
Hon hade lämnat föräldrarna och småtvillingarna hemma i går kväll och övernattat mellan oss. Film och popcorn. I arla morgonstund delgav vi varandra vad vi drömt under natten. Mina ögon var fulla av grus. Hennes var bara klarblå.
Vi satt på bänken utanför Panduro. Fortfarande lite sockriga om fingrarna efter bullen vi inmundigat på Lindahls konditori. Hand i hand satt vi där och väntade på att jalusin med ett skrammel skulle hissas upp och vi fick träda in i butiken.
Plånboken i beredskap i min svarta lilla ryggsäck. Det var tjejernas dag. Dock utan handväskor. Jag har ingen för jag tycker inte om dom, handväskorna. Är mest till besvär. Fast egentligen är det väl som så att jag har inget att stoppa i den. Förutom plånboken då. Äger inget läppstift, inget puder eller nagellack och den tiden är förbi då jag behöver tänka på den tid i månaden då speciella persedlar måste ner i väskan. I den händelse att...
Pysselböcker, självlysande pärlor, pärlplattor och pennskrin. Dyrt som attan men jag hade lovat en rejäl runda hos Panduro och så fick det bli.
Tanten med handväskan som skulle bli staty men inte blev någon staty. Hon var ingen tant, hon var trettioåtta år och vem vill bli kallad för tant vid den åldern?
Nazisterna var nazister men de var ena riktiga krakar som sprang in på tågstationens toaletter i Växjö. Låste in sig och fick poliseskort till en säkrare plats. Om det berodde enkom på att tanten som inte var en tant dängde handväskan i huvudet på fanbäraren har jag svårt att tro. De var nog nynazister i ordets rätta bemärkelse och hade inte vanan inne att få ägg och tomater på sina bruna byxor, kavajer och trampstövlar.
Media möblerade om alltihop förutom det rakade huvudets möte med väskan. Det finns det bildbevis på. Men att tanten som inte var någon tant och som hette Danuta Danielsson skulle ha suttit i koncentrationsläger ska vara en efterkonstruktion. Danuta höll sig undan all uppståndelse och gav inga intervjuer åt något håll så det var väl tidningens eget hittepå.
Hon mådde dock inte bra. Hade lätt att brusa upp och var ojämn i humöret. Kanske var det därför hon greppade väskan och svingade den i luften och lät den hamna i nazistens bakhuvud. Det vet vi inte så noga.
Pressfotografen Hans Runesson var i alla fall beredd med sin kamera. Bilden kom att spridas runt i världen. Valdes till Årets bild 1985, senare till Århundradets bästa bild.
Danuta Danielsson fortsatte att tiga. Och må dåligt.
Högst upp i Växjö vattentorn fanns ett café. Dit begav sig Danuta. Bad personalen att låsa upp dörren åt henne så hon kunde ta några fina bilder över orten. Med kameran i handen kastade hon sig ut i tomma luften och slutade sina dagar på så sätt som någon gör när de kastar sig ut från ett vattentorn.
"Tanten med väskan." För mig har hon fått en ny gestaltning. Efter att ha lyssnat på en dokumentär om henne och händelsen på torget i Växjö. En modig kvinna som vågade det hon gjorde men med ett skört och bräcklig inre. Som inte orkade leva vidare.
