Ordningen är återställd. Vi är hemkomna från vår semesterresa som sträckte sig mellan Värmland, Dalsland, Västergötland och Småland.
Vid ett besök i min barndoms trakt sprack mitt hjärta lite grann. Inget var sig likt. Andra hade tagit över och ordnat så som de finner det bäst.
Farfars dörr var låst. Trappstegen upp till dörren övervuxen av mossa, sly och ogräs på gårdsplanen. Den gamla bron över älven där jag tillsammans med farfar dragit skramlande mjölkkrukor på kärra var i det närmaste upprutten. Och magasinet hade utplånats i en eldsvåda. I det hus min pappa hälsades välkommen till världen stod i förfall. Allén som pappa och farfar planterade någon gång under 1930-talet nedsågat.
Inget är beständigt, så är livets gång.
Kullens bigård bjöd på bisafari. Jag förundras över bisamhällets innevånare. Där råder samarbete och beskyddarinstinkt. Ett bi kan offra sitt liv för att skydda kupans innevånare. Det kallas instinkt. Till skillnad mot människans handlingar, då kallas det intelligens.
Det går naturligtvis att fundera människans intelligens. Jag har faktiskt hört röster som ifrågasätter binas uppgift för mänskligheten. Som inte förstår konsekvenserna om insekter som bin försvinner. Allvaret finns inte bara här i vårt land utan också globalt. En tredjedel av allt vi äter kräver pollinering. Bär, frukt men också en nödvändighet som kaffe. Även om just jag inte är någon kaffedrickare så dricks det omkring tretusenmiljoner koppar kaffe om dagen runt om jordklotet. I Sverige dricks det cirka nio kilo kaffe per person vilket motsvarar tre koppar om dagen.
Det går inte att skylla på någon annan än den intelligenta människan att insekter, humlor och bin lever i en hotad tillvaro. Under vår resa gjorde vi ett stopp vid Hornborgasjön. Där blommade vilda ängsblommor. Maken stannade upp, tog mig lätt i armen och konstaterade; "här finns inte en enda humla"!
Kanske var det en ren tillfällighet. Möjligtvis höll humlorna till på en annan plats av ängen dit vår syn inte nådde. Jag vill tro att så var fallet.
