Frestande deals och en tappformad spene

Knappt hade jag hunnit smälta julaftonens utbud av julmat och burit ut tilltygade julklappspapper till soptunnan innan jag översköljdes av mejl. Från julaftonskvällen och fram till denna stund och säkerligen ett bra tag framöver vill de som lever på oss konsumenter att jag ska konsumera. De tycker sig veta vad jag behöver. En ny garderob, bläckpatroner till skrivaren, dammsugarpåsar, håraccessoarer i form av diadem, pärlspänne och scrunchies. Eller varför inte aromaterapi med hemliga växtessenser som ger en häpnadsväckande effekt.
Vårt hem är i behov av ny inredning, sladdar till diverse elektriska apparater och mobiltelefoner kräver skydd i form av små hundar, katter och kaniner i glada färger. Sist men inte minst behöver mina mest intima kroppsdelar en rejäl överraskning inför det nya året. Köper jag behåer, trosor, shapewear eller loungewear får jag 100 kronor i rabatt. Vill jag ytterligare förgylla överraskningsmomentet nya underkläder ger kan jag dessutom köpa en ljusstake i vacker antikmässing. Den som förmodligen blir mest överraskad då jag uppvisar detta exklusiva köp är nog maken. Om jag nu beslutar mig för att slå till. Den kan tänkas jag köper dammsugarpåsar istället för ny intim utstyrsel. Om jag köper något alls.

Det går att skaffa sig nya prylar utan att behöva betala en enda krona. Genom att sno saker från andra. Air sickness bag till exempel. En man från Nederländerna vid namn Vermeulen har snott inte mindre än 6 300 spypåsar under sina flygturer. Vilken avundsvärd kollektion!
I Argentina bespetsade sig en tjuv på andras löparskor då han gjorde inbrott i städernas villakvarter. När han så småningom upptäcktes fann polisen vid husrannsakan 987 par löparskor av diverse modeller och märken.
Märkligaste av allt är nog tavelstölden som skedde i Texas år 1971. Fem tavlor föreställande det mänskliga munsvalget och som gjorts av en konstnär under mitten av 1800-talet blev stulna från en privatpersons hem. Tjuven åkte fast och förklaringen till detta tilltag var enkelt. Han ville studera tungan, munhålans gomsgel med den lilla tappformade gomspenen samt tonsillerna i syfte att  undanröja misstanken om att han drabbats av någon könssjukdom.

Oavsett om vi införskaffar oss prylar på hederligt sätt eller ej är habegäret en ständig följeslagare. Det går inte att förneka. Vi handlar nytt och på second hand. Det senare alternativet är aningen mer tålamodskrävande och föranleder ett ihärdigt letande efter det som önskas. Men vad gör väl det när pengarna vi lämnar ifrån oss för varan ofta går till välgörande ändamål.
Det är nu, efter jul som det kan löna sig att köpa i andra hand. Julklappar som inte faller i smaken kan passa någon annan.
Själv ska jag njuta av de sista hyacinterna innan de fullgjort sin uppgift att behaga, fortsätta förpassa mejl över sådant jag varken behöver eller vill ha till den elektroniska papperskorgen. Det håller min ekonomi stången och köpbegäret på avstånd.

Nyfikna frågor och en gåva med knorr

Det är fullbordat. Granen pyntad och under den ligger barnbarnens julklappar. Mat för flera dagar är tillagad och rätterna har erövrat kylskåpet. Ska bli intressant i morgon bitti när maken ska leta fram smör, ost, ägg och kaviar då han sin vana trogen dukar frukostbordet.

Nu lutar jag mig tillbaka i väntan på julafton. Ingen stress, ingen hets och ingen ångest. När barnen var små bakades det pepparkakor, pepparkakshus, kokades knäck och höggs julgran i egen skog. Två julgranar närmare bestämt. En som tillhörde hela familjen och en som bara var barnens. I den hängdes alla fina julgranssaker som de knåpat ihop i skolan och andäktigt överlämnade vid hemkomsten.
Jag städade, pyntade, slog in julklappar och kom utmattad sist av alla i säng kvällen före julafton. Men innan jag borstade tänderna smög jag in i barnens rum med en morgonjulklapp och en godisskål föreställande tomtar tillverkade i porslin någonstans i Kina som jag ställde bredvid barnens sängar.

Så här i efterhand har jag förstått att jag nog var ganska jobbig i min iver över att allt skulle bli så där juligt, fint och perfekt. Därför frågade jag dottern för en tid sedan om jag skapat ett återkommande jultrauma för henne och hennes syskon som de släpar med sig i vuxen ålder. Hon kunde endast svara för egen del men försäkrade att så inte var fallet. Att hon med glädje ser tillbaka på sin barndoms jular som ombonat, varmt och ljust. Jag drog en suck av lättnad. Frågan är utagerad och jag kan känna härmed mig lugn över att jag i alla fall inte gett barnen några bestående men av forna tiders julaftnar. Det ligger ju i tiden att vuxna barn mår dåligt över sina föräldrars bristande föräldraskap.

Många har ställt mig frågan hur det egentligen förhåller sig med min högra stortånagel. Den som misstänktes vara angripen av nagelsvamp. Jag har fullständigt blivit överöst av frågor gällande min stortånagel. Brev, vykort, sms, mejl, öga mot öga och telefonsamtal. Nåja, aningen överdrivet kanske men ett telefonsamtal har jag fått från Skåne där intresset för min tånagel väckts.
Jo tack, nageln är trots sin vita fläck inte svampangripen. Det var falsk alarm. När Tina på Ängshults fotvård ringde och gav mig beskedet rengjorde jag min mammas toalettstol. Jag var i full färd med att julstäda hennes badrum. I extas svängde jag toalettborsten flera varv över mitt huvud, tog några glädjeskutt och avslutade det hela med att göra vågen.
Bättre julklapp än den Tina utdelade slår alla paket islagna i juliga papper och knorrade snören.

Nu ser jag fram mot dagar fyllda med barnbarn, god mat och gemenskap. Naturligtvis en vit jul så som det sig bör trots gröna gräsmattor och kvittrande småfåglar som tror att det är vår.
Och över alltihop lyser Betlehems stjärna som en påminnelse över ett barns födelse.

En kärlekskrank kirurg och en tömd blåsa

En dag i stillhetens tecken. Inga åtaganden och en känsla av att hamnat utanför min dagliga agenda infinner sig. Gå i morgonrocken hela dagen om du så önskar, uppmanade maken. En bra idé som jag tog fasta på. Fram till klockan 09.30 ungefär. Då kändes morgonrocken plötsligt obekväm så jag gjorde min morgontoalett och är sedan dess iförd min vanliga vardaglig outfit.

Det blåser kraftigt och vid fågelstugan är det ingen större trafik. Småfåglarna sitter antagligen precis som jag i lä och kurar. Någon underhållning utanför vårt fönster är därmed inte att vänta.
Men så fick jag ett mejl som satte fart på min nyfikenhet. Avsändaren var en  Antonio Laura från Israel. Ålder 45 och till yrket kirurg.  Han berättade om ett vittnesbörd, hämtad direkt från verkligheten. Historiens huvudperson var en Dr. Oduduwa som på ett mirakulöst sätt kan återskapa brustna kärleksrelationer.
Den här mirakelmannen måste jag genast kolla upp. Inte för jag behöver någon hjälp i mitt kärleksliv utan enkom för att granska mejlets trovärdighet. Om nu en 45-årig kirurg från Israel gjort sig omaket att leta upp min mejladress kan jag inte avfärda det hur som helst.

Medan jag läste blev jag lätt konfunderad, eller så hade kirurgen en riktigt dålig dag. Stundom kallade han sig Laura och lät påskina att sitt sargade hjärta bultade för en Antonio. Som under fyra års tid vägrat besvara Lauras känslor.
Det är nu Dr. Oduduwa kommer in i bilden. Kirurgen fick på uppmaning av mirkalemannen genomgå en stavdelning och lyckades stava tillbaka Laura eller om det nu var Antonio, på endast tre arbetsdagar! Klockan 06.00 skedde det ofattbara ty då hade Dr. Oduduwa lyckats med konststycket att genom luften lansera en Love-stavningsdel. Och kirurgen fick ett telefonsamtal från sin älskade vilket storligen förvånade honom eftersom han inte ens fått ett enda kärlekssms på väldigt länge.

Jag har googlat Dr. Oduduwa. Jodå, han har hjälpt många. Inte enbart en kärlekstörstande kirurg från Israel. Bland annat en högskolelärare från Stockholm. Som i sitt vittnesbörd kallar sin återvunna kärlek för Anderson med ett s. Vilket verkar vara en bra person eftersom Anderson alltid presenterar sin kärlek för alla, speciellt efter en spellunch.
I min veteskapliga forskning har det även framkommit att Dr. Oduduwa inte enbart är en fena på stavkärlek. Han kan även fixa till en rejäl Lotteryvinst, är jobbfrämjare och blandar gärna en magisk kärleksdryck av kronärtskockor på burk. En dryck som inte enbart är ett kärlekselixir utan också sänker blodtrycket och stimulerar urinering.

Efter denna aningen tidskrävande granskning är jag inte ett dugg klokare på vem Dr. Oduduwa  är eller vad han har för egentlig befattning. Känner att jag lagt ner efterforskningen helt i onödan. Men det är väl sådant som kan hända då raderna i dagens agenda är tomma.

Kärlekslim och en vandring i mörker

En vecka kvar till jul. Ytterligare en vecka och 2019 är till ända. Igår firade vi vår bröllopsdag med uppstekt potatis, skinka och saltgurka. Julmust i glasen. 41 år i nöd och lust. Medgångar och motgångar. Djupa dalar och höga höjder. Ibland har det krävts en klick kärlekslim ur den limtub som medföljer vigselbeviset.
Till dess döden skiljer oss åt. Efter alla de här åren vet jag, så kommer vårt äktenskap en gång att upplösas. Genom döden. Men vi tänker satsa på guldbröllop. Minst.

Det nya året innebär förändringar, Som alltid står något nytt och bankar på dörren. Jag blir riktig pensionär vilket jag ständigt påminns om. Genom olika brev som uppmanar mig att omgående uppge mitt bankkonto där pensionspengarna kommer sättas in med start i mars. Ihärdigast har nog AMF varit. Där det utlovas 5 kronor före skatt. Varje månad livet ut. Häromdagen räknade maken ut att jag måste leva till dess jag fyller 95 år innan hela summan betalats ut.

Nästa år kommer vi även att få ett nytt litet barnbarn. En spännande tilldragelse som vi ser fram emot.
Med så här många barnbarn känner jag ett visst ansvar. Barn som sätts till världen behöver ett nätverk av vuxna. Föräldrarna har naturligtvis den största och mest betydelsefulla rollen i sina barns liv. De har huvudansvaret i allt som sker under barnens uppväxt. Föräldrarna har också ett ansvar som innebär att deras nyfödda får ta del av det nätverk som finns att tillgå. Inte minst för sin egen del ty allt som oftast krävs en hjälpande hand när vardagen ska pusslas ihop. Barn behöver den äldre generationen och det är då vi som är mor -och farföräldrar kommer in i bilden. Vi behövs i många avseenden, inte minst genom att skänka våra barnbarn all den kärlek vi kan ge. Förutsatt att mor -och farföräldrar tillåts delta i barnbarnens liv. Något som inte är självklar för alla.

Nu har jag tagit ett steg ut ur den egna zonen. Åtagit mig ett vuxenansvar genom att hänga med Skärblackas Nattvandrare ut i den mörka vinternatten. Våra barnbarn kommer en dag att vistas ute när mörkret faller och då kan det vara bra som mormor och farmor att känna till vad som väntar. Samtidigt gör jag en insats för Skärblackas unga medborgare trots att nattvandrarnas närvaro inte alltid uppskattas.
Lucianatten var min första vandring tillsammans med tre andra vuxna. Vi bar västar där ryggtavlans text med tydlighet framgick vilka vi var. Ungdomar som samlats i klungor vid Mosstorpsskolans mörkaste delar pratade med oss och även provocerade en aning medan det snöblandade regnet blötte ner deras jackor och bara huvuden.
Någon gång under den natten skakades vårt samhälle av ett mord. Morgonpigga Skärblackabor såg med stor förfäran polisens avspärrningar, polishundens snokande och tekniker som säkrade spår.
Nu har också Skärblacka fått en nål fastsatt på kartan över grovt våld.

Trots det som skett är Skärblacka en bra plats att växa upp på. Här finns en god gemenskap och de flesta känner varandra sedan lång tid tillbaka. Jag känner mig trygg i att våra barnbarns föräldrar valt Skärblacka åt sina barn.

Det årliga kriget och en anskrämlig bild

Regnet vräker ner och sveper bort snön. Det närmar sig jul. En grön jul. Som så ofta, antar att klimatförändringarna får skulden.
Annat var det förr, när jag var barn. Förresten det räcker att gå tillbaka då våra barn var små. De fick precis som jag uppleva vita jular. I dubbel bemärkelse eftersom varken mina föräldrar eller vi som föräldrar ansett att nyttjande av alkohol förhöjer julstämningen.
Vintern för mig handlade om ett ständigt tjat från pappas sida. Vilket rörde den förhatliga mössan. Vad jag minns behövde jag aldrig tjata på våra barn att de skulle klä sig varmt om huvudet vid utomhusvistelse. Tvärt om, det föll sig naturligt att de fiskade upp sina mössor ur korgen som stod i hallen innan de gick ut i kylan. Kanske förde pappa och jag ett mösskrig mest som en principsak.

I måndags följde maken med mig på ett frilansande uppdrag. Modehatten på Hospitalsgatan i Norrköping, vilken startades år 1879 av fröknarna Åkerlind och Janzon, skulle uppmärksammas genom en artikel.
Ursprungsfröknarna är sedan länge döda och begravda så till dem kunde jag inte ställa några frågor. Däremot fick nuvarande ägarinnan Helene berätta om livet som modist.
Vilket hon gjorde och jag blev hänförd. Så till den milda grad att jag köpte mig en hatt! För övrigt den första och enda hatt som nu finns i min ägo. Om jag bortser från den sommarhatt jag köpte för några år sedan vid dotterns och min årliga Englandsresa då vi besökte Royal Botanic Gardens, Kew. En hatt jag haft nytta av som trädgårdsdräng under heta sommardagar.

Jag känner mig icke bekväm i hatt. Tycker mig se anskrämlig ut. Mina öron ställer sig ut, antagligen på grund av mitt huvudomfång som är ganska litet. Eller om det beror på min korta frisyr. Oavsett orsaker kasar hatten ner och landar på öronen som viker sig utåt. Hur snyggt är det? Mitt ansikte blir litet och jag har ingen lugg som kan läggas snyggt över pannan nedanför hatten.
Därmed beklagade jag mig för hattmodisten. Skulle så gärna vilja bära hatt, känna mig fin och tuff. Eller sval och vacker i en tjusig sommarhatt, böljande klänning och ett glas pärlande rosé när jag går midsommarfest.

Modisten förkunnade, alla kan bära hatt. Varpå hon plockade fram några olika modeller som jag lät henne placera på mitt huvud. Jag stirrade in i spegeln och bilden gav inget upplyftande intryck. Precis så som jag befarade innan modisten med stort engagemang lät mig prova modell efter modell.
Men så tog hon fram hatten med skärm. Den kan liknas en mycket påkostad keps, välsydd, snygg och tuff. Den satt som en smäck. Jag häpnade och vände mig mot maken. Han uppmanade mig att slå till.
Och även köpa en scarf. Mjuk, värmande och i underbara färger. Jag viskade, "är det inte lite väl dyrt"? Han skakade på huvudet och jag gjorde ett impulsköp mitt under pågående arbete.

Igår invigde jag min nya huvudbonad. Aningen osäker och lite trevande. En tur till vår lokala matvarubutik kunde räcka till en början. Om det lyckades kunde jag ta ut svängarna lite mer, resonerade jag med mig själv då jag ansattes av tvivel.
Den första jag stötte på var kassörskan Karin som var på väg genom butiken. Hon stannade och utbrast spontant och utan tillgjordhet, "Så fin du är Carina i din nya hatt".

Nu hoppas jag på kyla och snö så jag och min hatt får bekanta oss lite mer med varandra.

En vit fläck och värsta tänkbara scenario

Under den här årstiden befinner sig mina fötter i ett nästan ständigt mörker. Frånsett kvällstid då jag tar av mig strumporna och lägger fötterna i makens knä i hopp om lite fotmassage medan vi ser på teve.
Jag är ett riktigt praktexempel när det gäller fotvård. Tvättar fötterna varje kväll, smörjer in dem vid sänggående och ger dem smörj var morgon innan rena strumpor åter förpassar dem in i mörkret. En gång i veckan åker fotbadet fram och eventuella förhårdnader filas bort.
Nagleklippningen är det lite svårare med. Förr i tiden slängde jag ledigt och lätt upp en fot i taget på kanten av handfatet, böjde mig en aning framåt och hade därmed god översikt av samtliga tår.
Den tiden är förbi, nu klipper jag mest på känn och resultatet blir därmed därefter. Därför låter jag Tina på Ängshults fotvård snygga till det hela lite då och då.
Att låta Tina pyssla om fötterna ger inte enkom det viktigaste som finns en behaglig omsorg, även själen lenas under behandlingen.

För en tid sedan upptäckte jag till min stora fasa en vit fläck på högra stortånageln. Jag har sedan upptäckten varit som besatt av fläcken. Under besvärliga krumbukter har jag försökt komma nära stortån för granskning. Även maken har fått tån under sina ögon men han påtalar enbart att jag utrustats med de vackraste fötter han någonsin skådat. Därför har han inte varit till någon större nytta i just det avseendet.
Fann ingen annan utväg än att kontakta Tina. Som knipsade en flisa från nageln, skrapade lite under den med ett instrument och placerade fångsten i ett provrör. Som nu är på väg till ett laboratorium för analys.

Jag befarar det värsta. Nämligen nagelsvamp! Så ofräscht. Så skamfyllt. Så äckligt. Fullkomligt vidrigt.
Jag kan inte lägga ut åkomman på Facebook. Vad ska folk tycka? Inte en enda gillamarkering skulle jag få. Brutna och gipsade handleder, fötter, armar och ben, huvudvärk, förkylningar och ryggsmärtor är sympatiframkallande. Men icke nagelsvamp. Inte heller kan jag prata högt under en middagssammankomst i goda vänners lag om mitt problem eftersom det aldrig talas om ofräscha tånaglar. Jo möjligtvis om vi råkat få syn på någon annans motbjudande naglar. Då kan vi kosta på oss ett förtroligt samtal som endast gagnar oss själva.

Tina däremot älskar andras fötter. Ju värre kondition de befinner sig i desto mer exalterad blir hon. I syfte att vända ont till gott.
Med stor frenesi tog hon sig an min vita fläck på högra stortånageln. Nu väntar jag spänt på resultatet. Under tiden fortsätter min make obekymrat massera mina fötter, inklusive den ansatta stortån medan vi fördjupar oss i tevens utbud av underhållning.
Tina i sin tur har lovat mig, är det nagelsvamp ska hon hjälpa mig få bukt med besvären. Men, poängterar hon, det är envis egenvård som gäller. Vid nagelsvamp finns inga genvägar.

Nedräkning och trons mysterium

Äntligen 1:a advent. Gott nytt kyrkoår! En helg som lyser upp i mörkret. Jag tycker faktiskt mer om advent än självaste julen.
Och så det där med adventskalendern. Nedräkningen som sker när första luckan öppnats.
Det går också att ta adventskalendrarna till en högre nivå än enbart lucköppning. Genom ett korsstygnsbroderi. När vår dotter efter sin födelse och första jul upplevt  ytterligare ett par jular broderade jag en paketkalender. Köpte 24 stycken små pytteprylar som slogs in i juligt papper och hängdes upp i kalenderns fastsydda ringar. Med åren fick tre små barn det stora nöjet att öppna var sitt paket fram till julafton.
Numera hänger just denna paketkalender på väggen hemma hos småtvillingarna och deras storasyster medan stortvillingarna och deras lillebror har en egen som jag för ett par år sedan broderat till dem.

När jag var barn fanns ingen teve i vårt hem. Därmed lyssnade jag på barnradions adventskalender som avslutades med lucköppning. När så pappa for till Kristinehamn och inhandlade vår första teve hade mitt intresse för adventskalendrar svalnat. Med andra ord, jag har aldrig som barn fått uppleva SVT:s kalendrar. Jag introducerades först när jag själv blev mamma. När barnen var små deltog jag vid varje sändning och upplevelsen var lika stor för mig som för dem.
Men nu finns inga barn vid min sida då SVT sänder sina adventskalendrar. Möjligtvis barnbarn som jag om det passar kan titta tillsammans med.

Inför årets upplaga har det i förväg utlovats en riktigt julig kalender. Glädjande nog tycks föräldrar kura ihop sig i soffan framför teven tillsammans med sina barn i spänd förväntan på vad som komma skall, speciellt på premiärdagen. En mysig stund, antingen på morgonkvisten eller efter kvällsmaten.
I år, liksom de flesta föregående åren, verkar SVT:s julkalender reta gallfeber på den vuxna publiken. Denna gång handlar det om självaste tomten. Dock ej beroende på att SVT i julig iver försöker slå i barnen att tomten verkligen finns på riktigt. Nej tvärt om. Nu har SVT på ett upprörande sätt förkunnat, så är inte alls fallet. Tomten finns inte. Varpå föräldrar går i taket. Här har de i åratal kämpat med att försätta sina barn i den magiska tron att tomten är verklig. Allt är förstört. Så till den milda grad att vissa föräldrar i ren ilska inte låter sina telningar fortsättningsvis ta del av de återstående tjugotre programmen. Ja kanske även julafton blir skit och pannkaka. För nu vet barnen att det är grannen, morfar, farfar, mamma, pappa eller någon annan som mot betalning klär sig i tomtedräkt och lösskägg för att agera julklappsleverantör.  Nu har tron grusats och förvandlats till stoft. Då är det väl ingen idé att ens köpa julklappar till barnen, tänker jag. För om den riktiga tomten inte finns så vem har då ordnat paketen med skrivna etiketter?
Som en parentes kan nämnas, maken och jag har köpt klart samtliga julklappar som vi personligen överlämnar till våra barnbarn den 24 december eftersom ingen av dem tror på tomten.

För några år sedan intervjuade jag en präst inför den stundande julen. I ett försök att vara vitsig frågade jag vem han trodde mest på. Jesus eller tomten? Han skrattade till och sa så som det anstår en präst, Jesus naturligtvis. Men, tillade han jag tror även på tomten eftersom jag besitter en stor tro på mig själv.

Stark är trons mysterium.