Regnet vräker ner och sveper bort snön. Det närmar sig jul. En grön jul. Som så ofta, antar att klimatförändringarna får skulden.
Annat var det förr, när jag var barn. Förresten det räcker att gå tillbaka då våra barn var små. De fick precis som jag uppleva vita jular. I dubbel bemärkelse eftersom varken mina föräldrar eller vi som föräldrar ansett att nyttjande av alkohol förhöjer julstämningen.
Vintern för mig handlade om ett ständigt tjat från pappas sida. Vilket rörde den förhatliga mössan. Vad jag minns behövde jag aldrig tjata på våra barn att de skulle klä sig varmt om huvudet vid utomhusvistelse. Tvärt om, det föll sig naturligt att de fiskade upp sina mössor ur korgen som stod i hallen innan de gick ut i kylan. Kanske förde pappa och jag ett mösskrig mest som en principsak.
I måndags följde maken med mig på ett frilansande uppdrag. Modehatten på Hospitalsgatan i Norrköping, vilken startades år 1879 av fröknarna Åkerlind och Janzon, skulle uppmärksammas genom en artikel.
Ursprungsfröknarna är sedan länge döda och begravda så till dem kunde jag inte ställa några frågor. Däremot fick nuvarande ägarinnan Helene berätta om livet som modist.
Vilket hon gjorde och jag blev hänförd. Så till den milda grad att jag köpte mig en hatt! För övrigt den första och enda hatt som nu finns i min ägo. Om jag bortser från den sommarhatt jag köpte för några år sedan vid dotterns och min årliga Englandsresa då vi besökte Royal Botanic Gardens, Kew. En hatt jag haft nytta av som trädgårdsdräng under heta sommardagar.
Jag känner mig icke bekväm i hatt. Tycker mig se anskrämlig ut. Mina öron ställer sig ut, antagligen på grund av mitt huvudomfång som är ganska litet. Eller om det beror på min korta frisyr. Oavsett orsaker kasar hatten ner och landar på öronen som viker sig utåt. Hur snyggt är det? Mitt ansikte blir litet och jag har ingen lugg som kan läggas snyggt över pannan nedanför hatten.
Därmed beklagade jag mig för hattmodisten. Skulle så gärna vilja bära hatt, känna mig fin och tuff. Eller sval och vacker i en tjusig sommarhatt, böljande klänning och ett glas pärlande rosé när jag går midsommarfest.
Modisten förkunnade, alla kan bära hatt. Varpå hon plockade fram några olika modeller som jag lät henne placera på mitt huvud. Jag stirrade in i spegeln och bilden gav inget upplyftande intryck. Precis så som jag befarade innan modisten med stort engagemang lät mig prova modell efter modell.
Men så tog hon fram hatten med skärm. Den kan liknas en mycket påkostad keps, välsydd, snygg och tuff. Den satt som en smäck. Jag häpnade och vände mig mot maken. Han uppmanade mig att slå till.
Och även köpa en scarf. Mjuk, värmande och i underbara färger. Jag viskade, "är det inte lite väl dyrt"? Han skakade på huvudet och jag gjorde ett impulsköp mitt under pågående arbete.
Igår invigde jag min nya huvudbonad. Aningen osäker och lite trevande. En tur till vår lokala matvarubutik kunde räcka till en början. Om det lyckades kunde jag ta ut svängarna lite mer, resonerade jag med mig själv då jag ansattes av tvivel.
Den första jag stötte på var kassörskan Karin som var på väg genom butiken. Hon stannade och utbrast spontant och utan tillgjordhet, "Så fin du är Carina i din nya hatt".
Nu hoppas jag på kyla och snö så jag och min hatt får bekanta oss lite mer med varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar