En traumatisk procedur och en generande lukt

 Roger i Voxnabruk har problem. Fjällturisterna nyttjar han domäner som toalett. En sanitär olägenhet som gör honom arg och maktlös. Fullt förståeligt för ingen vill ha andras skit precis utanför stugknuten.

Som barn följde jag ofta med min pappa virkesmätaren till jobbet. Långa dagar ute i det fria. Efter någon enslig skogsväg lade skogsbönderna upp timmervältorna och varje stock skulle mätas in och prickas av. Jag rände runt i skogarna med en enda förmaning från pappa. 

”Akta dig för rotvältor för slår den ihop är det adjöss”.

Ibland hände det att naturbehov nummer två gjorde sig gällande. 

”Gör e grop å huk dej å sen tôrk dej mä môssa eller nôe annat du hetter sôm ä bra”, sa pappa obekymrat.

Jag vet sedan barnsben hur en naturbajsare beter sig utan att det skapar otrevligheter för någon annan.

I höstas lämnade jag tillfälligt min plats som receptionist i trädgårdsfirman för att vara med och dra ris  hos en kund ute på landsbygden som behövde få sin trädgård befriad från en massa gamla fruktträd. Sonen körde motorsåg och vi övriga släpade ris och kapade stammar. Ett mödosamt arbete som inte gick lättare när tvåan plötsligt gjorde sig gällande. Jag försökte hålla mig till dess att arbetsdagen var slut så jag kunde få sätta mig till hemma på vår egen porslinstron. Men naturkrafter rår ingen på så jag rusade till skogs för att göra så som min pappa lärt mig. Skogen bestod endast av en liten remsa som inte ens kan kallas för skog utan mest ett bälte av sly men som ändå kunde ge mig ett visst skydd. Jag klättrade över ett stängsel och hittade för ändamålet en lämplig plats i en liten glänt. På marken växte grönmossa med perfekt fuktighet.

Precis i det avgörande skedet såg jag en flock hästar och insåg med fasa att mellan djuren och mig fanns ingen skyddande barriär. Hästarna fick syn på mig när jag satt på huk med byxorna nere vid fotknölarna. De föll in i vild galopp och plötsligt hade fyra hästar omringat mig. Jag var skräckslagen ty jag är rädd för hästar även om de befinner sig på långt avstånd med stängsel mellan oss. 

I den dubbla bemärkelsen obekväma positionen jag befann mig i försökte jag skynda på proceduren och tacksamheten jag kände över att inte vara hård i magen visste inga gränser. Tvärt om, skräck och fasa hade satt fart på systemet. 

På darrande ben och med kvarvarande mossa i röven kravlade  jag mig över stängslet och lämnade fyra nyfikna hästar som på hästars vis antagligen undrade vad de varit med om.

”Varför bad du inte kunden om att få låna deras toalett istället för det där omaket”? frågade dottern när jag berättade för henne om den traumatiska upplevelsen. 

Mitt enda svar var att jag skulle ha bli generad över att behöva lämna ett avslöjande luktspår efter mig. Jag är ju ingen fjällturist hos Roger utan mer hänsynsfull än så när det gäller mitt matsmältningssystem med tillhörande slutprodukt. 

En uppretad pensionärsgrupp och en dans med smocka

 Precis när vi trodde att ja nu är det över drabbade det oss. Snösmockan. Snökaos. Extremväder. Katastrofväder. 3 april 2024, minns du? Det var då det snöade så förfärligt, kommer vi säga till varandra. 

En buss med femtio pensionärer som rest från Stockholm till Hornborgasjön för att beskåda trandansen fastnade någon stans på E4:an under hemfärden. Fly förbannade över att så gamla människor som bortemot 69 år lämnats åt sitt öde. 

”Nu jävlar måste nån göra något. Det är för lite aktion,” skrek 69 åringarna till kvällstidningens i ovädrets utsände reporter. 

”Det här är väl inget,” sa maken som handskottat snö längst med en landsväg i Värmland som 15 åring. Plogbilen tog sig inte fram och i dåtiden tog befolkningen själva tag i problemet utan att skylla på andra som Trafikverket, räddningstjänsten, militären eller regeringen. 

År 1850 rasade den värsta snöstormen som kom att beskrivas som yrväderstisdagen. Visserligen i januari månad och inte i april. Bland de landskap som blev drabbade var Östergötland. Över hundra personer fick sätta livet till, trettioen i Östergötland. Lättklädda och vilse i stormen frös de enligt historikerna ihjäl. 

Den 2 mars 1888 var det dags igen. Hela landet lamslogs. Tåg och båtar stannade, telefonstolpar föll omkull och människor dog.

Allt detta skedde innan det pratats om klimatförändringar, innan eldrivna fordon och mobiltelefonernas tid. Då när de flesta var beredda på vad vädret kunde ställa till med. 

Snöstormar har drabbat vårt rike flertalet gånger i modern tid. Svarta rubriker, instänga människor och hemtjänstpersonal som inte tar sig fram till de nödställda. Hela infrastrukturen lamslagen. 

Och nu är det dags igen. Efter den förra snösmockan som Trafikverket för stå till svars för med hård kritik.

Ånyo hård kritik. Inte minst från en gäng pensionärer som varit på trandans. 

Ett surt skådespel och en förlåtande svärmor

Det våras, ljuset är tillbaka och glädjen över att vinterns kyla äntligen dragit sig tillbaka är överväldigande. Jag vill göra små glädjeskutt. Vilket passar illa en dag som denna. Det är ju trots allt långfredag. En dag då allt som är roligt har dragit sig tillbaka enligt kyrkans evangeliebok.

Som barn var långfredagen verkligen lång. Och tråkig. Evangelieboken styrde dagen. Inget rännande ute, sa mamma som närde en kristen tro i sitt inre. Pappa pustade för det enda han trodde på var kommunister. 

Jag gick i söndagsskolan. Där fick vi lära oss om Jesus vandring på Golgata och lidande på korset. Jag led i sympati med vår frälsare. Jag stängde in mig i mitt rum, satte mig på Gud faders högra sida och sörplade på bomullstussar dränkta i ättiksprit. Precis så som Jesus torra läppar blev baddade med surt vin  ville jag känna den smärta söndagsskolfröken lärt ut. 

Mamma skrek av fasa när hon öppnade dörren och såg hur mina läppar vitnat och det tunna skinnet hängde i slamsor. Pappa svor och ville omedelbart ta mig ur söndagsskolan. Mormor som var på besök över påsken jämrade sig över sitt dramatiska barnbarn medan hon försökte lugna mina föräldrar. Mormor led av halsbränna och när jag på barns vis inte riktigt förstod vilket elände min kristna gärning åsamkat mina föräldrar kröp jag upp i mormors knä. Lutade huvudet mot hennes barm och lyssnade till magsyran som skvalade upp och ner under hennes revben.

Nya vårar och nya påskhögtider passerade efter min barndoms dramaturgi över långfredagens lidande. Vid fyllda tjugo tre år träffade jag mitt livs kärlek. Min blivande make. 

Strax innan påsk flyttade vi ihop. På långfredagens morgon bakade jag en rulltårta. Då kom min svärmor på oväntat besök. Hon var djupt troende och när hon såg mig ivrigt vispa ägg och socker fick jag en rejäl skopa ovett. Ingen, ingen anständig människa bakar på självaste långfredagen! Inte ens ett snabbak som rulltårta. 

Jag frestades att berätta att jag minsann visste allt om Jesus lidande på korset för jag var nästan där men jag lät bli ty jag var osäker på hur det skulle mottagas. 

Åren gick och hädelsen med att baka rulltårta på en långfredag föll i glömska hos min svärmor. Hon märkte att jag trots allt lärt mig ett och annat i min barndoms söndagsskola och hade överseende med att jag inte höll så hårt på långfredagens evangelietexter.

Ett liv bakom fönstret och ett saknat kamratskap

 Igår pratade jag med en kvinna. Ensamstående, barn och barnbarn boende på annan ort.

Hon var sedan länge pensionär och när hon berättade om sitt tidigare yrkesliv lyste hon upp. Arbetskamrater, gemenskap och uppskattning från ledningen. Dagar som kom och dagar som gick. År efter år. 

För många hägrar den dag då det är dags lämna det inrutade arbetslivet. Friheten står för dörren. Resor, boule, fiske, fix vid sommarstugan och all tid i världen för barnbarnen eller vad det kan tänkas vara för ständiga ledighetsaktiviteter. Långfrukost och morgonteve.

För den här kvinnan blev pensionärslivet ett liv i ensamhet. Jo visst, barn och barnbarn finns men de är mitt uppe i sina liv med arbete, hem och övrig livspussel. Hon ville inte störa och avbryta.

Forna arbetskamrater förblev det de nu var. Forna vänner med sina egna pensionärsliv. De hörde aldrig av sig till varandra längre. Det var länge sedan nu. Det var då det. När alla hade en och samma uppgift mellan kl 07:00 till kl 16:00 från måndag till fredag.

Men vad gör du om dagarna, undrade jag.

Tja, löser korsord, ser på teve eller tittar ut genom fönstret på folk som går förbi ute på gatan. Några promenerar med sin hund, går med stavar, lastar ur sina bilar när de varit till affären eller skjuter barnvagnar framför sig. 

Någon föreningsmänniska hade hon aldrig varit tidigare och tänkte aldrig heller bli det. Inte tyckte hon om att dansa eller gå på lokal. Vilket jag kan förstå. Att gå på lokal gör man i glada människors sällskap.

Jag funderade en del på den här kvinnan under gårdagen. Att alla har en önskan om att känna sig behövd. Vilket oftast sker när vi är i arbetsför ålder. Då behövs vi för att ett företag ska fungera. Arbetskraft är företagens absolut viktigaste byggstenar. 

Om jag går tillbaka till mitt eget yrkesliv som egenföretagare var jag ofta uppskattad av andra företagare. Jag kände mig hedrad och omtyckt. Men innerst inne visste jag att all uppmärksamhet endast var riktad för egen vinning. Utan mig och mina medarbetare skulle det inte bli något klirr i kassan till andra företag i ömsesidig beroendeställning. 

När maken och jag beslutade att sälja vårt företag försvann den mot mig riktade uppmärksamheten. Faktiskt från den ena dagen till den andra. Nu var det här inte mina personliga vänner så jag hyser ingen sorg över det. Jag vet att så här fungerar livet. Den som inte är med och bidrar till den andres överlevnad faller snabbt i glömska.

Däremot kan jag känna en stor sorg inför det faktum att det finns en del som plötsligt blivit oerhört ensamma i sina liv som pensionärer. 

En oroväckande operation och en tyst suck

 Nu är det dags. Att kliva ut ur vinterdvalan. Advent, jul, nyår, en rejäl förkylning och ett par begravningar har vi hunnit med sedan sist. Plus allt annat.

Jag har länge gått och oroat mig för starroperation. Synen har blivit allt sämre och grumligare. Så att jag oroat mig för operation är en underdrift, jag har varit totalt skräckslagen. Mamma opererade båda ögonen på en och samma gång. Glad som en lärka seglade hon ut ur operationssalen och tyckte att det där var en baggis. Nu kan jag inte längre göra någon intervju gällande starroperation med min mamma. Förresten hade det inte spelat någon roll. Den som genomgått en gastroskopi och jämfört det med ett rutinbesök hos tandläkaren är inte mycket att tala med när det gäller rädsla för vårdingrepp.

Maken har även han genomgått en starroperation. Men precis som min mamma tyckte han det var enkelt, rent utav ganska trevligt. Så han är utesluten som stödperson.

Jag gjorde ett försök att få vår dotter visa empati och medömkan. Reaktionen uteblev. Det verkar som om hon har problem med hörseln. 

Jag bokade tid hos optikern. Han ställde några sedvanliga frågor. Bland annat om min medicinering. Beredd att anteckna såg han snopen ut när jag, i min ålder, förkunnade att jag inte använder några som helst mediciner. Däremot den där starren jag fått på båda ögonen är verkligen oroväckande. Och rädslan för operation hänger som mörka moln över min allt mer grånande kalufs.

En kort undersökning gav besked. Mina ögon är klara och utan tillstymmelse till någon starr. Jag började nästan gråta av lättnad.

Optikern var en välpolerad yngling med pondus. Han menade att om jag inte väntat i åtta år med att göra en synundersökning skulle allt bli till det bättre. Jag kontrade med att om jag nu fått starr är det en onödig ekonomisk kostnad att skaffa nya glasögon innan operationen är verkställd och ögonen läkt.

Optikern gjorde ett försök att sucka tyst.

I måndags hämtade jag mina två par nya glasögon. Nu ser jag lika bra som i min ungdoms dagar. Ett rejält avbräck kassaflödet men det spelar ingen roll så länge jag inte kastar bort pengarna på glasögon före en starroperation.