Summa sidvisningar

onsdag 12 februari 2020

Svettfläckar och en uppmaning om ombordstigning


För tillfället lever jag i ett sorts personligt undantagstillstånd. Det är högsta beredskap som gäller vilket innebär mat. Eller om det helt enkelt handlar om hanteringen av den just nu pågående sorgeprocessen. Jag lagar mat. Massor av mat. Levergryta, raggmunk med stekt fläsk, rotmos och fläsklägg, pannbiff med lök och gräddsås, currydoftande fiskgryta, spagetti och köttfärssås, köttbullar och potatismos samt en och annan kräm gjord på bär som jag plockat i vår trädgård och sedan lagt i frysen.
Listan kan göras hur lång som helst och skulle få den mest härdade lunchrestaurangägare att bli grön av avund på min digra meny.
Med svettiga armhålor och fläckigt förkläde fyller jag matlådor som jag sedan levererar hem till min mamma. Hon ser tacksamt på när jag stuvar in i kyl och frys medan hon sväljer illamåendet. Mat har för henne utvecklats från något lustfyllt till något rent vämjeligt.
Du måste äta för att orka dö, förmanar jag och hon gör så gott hon kan. Äter pyttesmå portioner. Det tar emot. Hela tiden.

Jag gråter ut hos hemtjänsten. Jag gråter ut hos hemsjukvården. Inför mamma håller jag humöret uppe. Bäddar rent i hennes säng. Tar hem tvätt och slänger in i tvättmaskinen. Torktumlar och stryker. Låter mamma dofta på det nytvättade. Åh, säger hon. Åh vad gott det doftar. Vi vet att slutet närmar sig. Jag vill hon ska ligga i nytvättade och nystrukna lakan som doftar milt av tvättmedel.

Vi ska resa bort, maken och jag. Tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma medan min mamma väntar på sin egen resa. Den resa där jag viskar ett farväl medan pappa står på andra sidan för att ta emot. Ingen vet när hennes tåg anländer till stationen. Det kan vara snart nog men det kan dröja ett tag för vi har ingen tågtidtabell. Vi vet bara att tåget kommer med uppmaning om ombordstigande.
Jag gråter ännu mer hos hemtjänsten och hemsjukvården. Snorar och snörvlar. Hackar fram orden om den usla dotter jag är som reser bort några dagar. Instruerar och är en jobbig anhörig.
Åk, säger de. Åk! Inte för att de vill bli av med en jobbig anhörig utan för att de ser hur väl det behövs för min egen del.
Snor och tårar blandas till en sälta som jag sväljer och fortsätter älta vidare om vår resa som vi bokade för så länge sedan. Då, när vi alla trodde att det var lång tid kvar av långdistansloppet
Åk, säger mamma när hon ser hur jag tvekar och brottas med samvetskval. Det är bara ett par dagar, jag finns kvar här när du kommer hem. Tror jag i alla fall, jag kan ju inget lova.
Tack mamma det låter ju hoppfullt. Jag torkar mig i ögonen när jag tror att hon inte ser.
Sen pratar vi om våra resor vi gjort genom Östergötland när hon hängt med mig på jobb. Skrattar åt minnena. Säger att vi upplevt mycket roligt tillsammans. Då känns det lite bättre och insikten om att jag verkligen behöver den här resan för att orka följa med mamma hela vägen ända fram gör sig påmind.

måndag 3 februari 2020

Vridna benplågare och manliga experter


Veckan som varit har haft ett extra stänk av skimmer. Vi har firat med start den 20 januari. Ett datum som har stor betydelse för maken och mig men även för våra barn. Ty hade vi inte träffats den där kalla januaridagen för 42 år sedan hade inte just de här ungarna så småningom blivit till.
Så har vi firat makens födelsedag. Kanske aningen påtvingat eftersom han hävdar att han slutat fylla år.
Men den största tilldragelsen så här inledningsvis på året som krävt en rejäl smörgåstårta bakad av vår bagerska Camilla på Skärblacka hembageri är nog dotterns husköp. Något som var oerhört nervpåfrestande. Under visningen vimlade det av folk, några av ren nyfikenhet medan andra smidde planer. Det går inte på utsidan se vad folk som är på husvisningen tänker men ett är då säkert; den som expertmässigt gapar högst (experten är oftast av manligt kön) om husets fel och brister är den som tänker ta hem budgivningen. Så även i detta fall. Jag sneglade på dottern och för varje ny person som klev ur skorna i hallen och gav sig av på husesyn sjönk dotterns mod allt lägre ner på förhoppningarnas skala.

Dagen därpå började budgivningen. Vi våndades. I dessa dagar då inget går att dölja kunde budgivningen  följas på mäklarens hemsida. Så tog det plötsligt stopp, räkneverket stillade sig och vi höll andan. I nästan ett dygn. Så hörde dottern av sig. Hon skulle bli fastighetens nya ägare.
Småtvillingarna och deras storasyster jublade. Maken får ta fram hammare och såg, det ska byggas flickrum. Som den byggmästare han är ser han fram mot uppgiften.
En annan mäklare är inkopplad, en som ska sälja vår dotters radhus. På torsdag kommer fotografen. Jag har fått i uppdrag att styla upp med blommor och andra små finesser som ger radhuset det där lilla extra som agn åt hugade spekulanter.

Nu har kalasbyxorna lagts undan för denna gång. Ett benplagg som låter festligare än vad det är. När jag fick mina första kalasbyxor någon gång i början av 1960-talet hatade jag dem från första stund. Så till den milda grad att jag försökte spola ner dem i toaletten. Om inte mamma lyckats få tag i en flik av tån just innan plagget skulle passera kröken vet ingen hur det hade slutat. Antagligen med ett rejält stopp som krävt en erfaren rörmokare. Och jag fick fortsätta plågas av tätt åtsmitande benplågare som tenderade att vrida sig runt benen.

Om exakt en månad åker kalasbyxorna åter igen fram. Eftersom jag inte har några planer på att sluta fylla år tänker jag arrangera ett mindre kalas för att fira min hett efterlängtade pensionsålder. Och allehanda förmåner som väntar. Bland annat gratis influensaspruta, rabatterat pris på bio- och teaterbiljetter och 5 procents avdrag på Ica om jag handlar på tisdagar.

torsdag 30 januari 2020

Vardagslyx och glödande kol


Tid är för många hårdvaluta. Så kan det kännas också för mig. Tiden finns men den är för kort. Möjligtvis beror det på dålig planering. Jag är oerhört tacksam att inte behöva gå till ett arbeta varje dag, hur skulle jag hinna med det också mitt uppe i allt?
Men det jag är mest tacksam över är att jag åldern till trots kan känna mig behövd. Jag behövs för min egen skull, för mitt välbefinnande. Och att jag kan styra mitt frilansande jobb på tidningen.

Även om det låter som om jag inte gör annat än flänger runt så är det en inskränkning av sanningen. Jag kan faktiskt ta det lugn, finna ro och vila. Och jag kan göra det tillsammans med maken. Vi så att säga vilar sida vid sida lite då och då. Hittar genvägar i pensionärslivet som guldkantar den gemensamma vandringsleden.

Nu är vi nyss hemkommen från en minitripp där det ingått övernattning. Villa Fridhem, endast några mil från vårt hemman. Mitt i veckan, det är så som pensionärer lever och utnyttjar tiden. Jag blev så betagen att vistelsen resulterade i en artikel, nytta med nöje så att säga.
Vi var ensamma i den lyxiga tillvaron. Endast vi och några som hade konferens. Men de höll sig undan, såväl under gårdagskvällens middag som i den uppvärmda polen och vid morgondagens frukost.
Vi kände oss speciella och utvalda. Vilket personalen och kocken tog fasta på. Trerätters middag och efterrätten bestod av grillad glass. Allt smakfullt tillika fantasifullt upplagt på snygga fat.
Glassen krävde en förklaring. Servitrisen gjorde ett försök som slutade med att kocken klev in i gästernas manege.
Häll grädde i en skål. Gå sedan till den öppna spisen om det finns en sådan (finns på Villa Fridhem) och raka ut en bit glödande kol. Lägg kolbiten i grädden, täck över och låt stå några timmar. Sila bort kolbiten och gör glass av härligheten. Så löd receptet. Vi tackade och jag noterade i minnet.
På sportlovet händer det att barnbarnen kommer och grillar korv i ett hörn av vår trädgård. Då ska jag passa på att nyttja kockens recept när det finns tillgång av glödande kol.

Efter nio timmars nattsömn känner vi oss utvilade och alerta. Redo för nya krafttag. Om ett par timmar ska vi träffa dottern, småtvillingarna och deras storasyster. Då ska vi bevittna något stort, kanske det största den lilla familjen får uppleva tillsammans. När vägen inte är kantat med oöverstigliga hinder för barn och barnbarn utan det blir som de tänkt sig, ja det är då som livet känns glädjerikt. 


onsdag 29 januari 2020

Djurfett, aska och kroppsliga odörer


För en tid sedan var jag med dottern och en av småtvillingarna till affären. De skulle köpa tvål. Vilket gav småtvillingflickan stora och aningen tidskrävande valmöjligheter. Rader av flytande tvål gör det hela komplicerat. Barnet ville välja en sort som passade henne och hennes systrar. Så långt var allt gott och väl. Problemet var bara att den sortens tvål hon ville ha hade lite olika utseendemässiga utföranden. Vad skulle hon nu välja? Pumpflaskan med en fisk, delfin, sjöstjärna eller sköldpadda?

När jag var barn gällde Barnängens barntvål. Inget annat. Skonsam, mild. löddrande och väldoftande.
Men så köpte mamma lite då och då en stor tvål med vidhängande snöre. Extra fin där den hängde på kranen över badkaret. Den innehöll tallbarrsolja och efter tvagning doftade huden skog. Det var i alla fall det som utlovats av tvålfabrikören. Pappa ställde sig skeptisk till det där med tallbarrsolja. Han hävdade envist, tvålen innehöll inget annat än tillsatta kemikalier. Hur kunde mamma och jag inbilla oss att någon suttit och pressat olja ur tallbarr för att sedan tillverka tvål som med viss ansträngning förde tankarna till tallskog?

Idag finns en hel uppsjö av tvål, både i fast och flytande form. Även olika duschkrämer och duscholjor. Så visst kan det vara svårt att välja vad som passar bäst.
Annat var det runt 3000 före Kristus. Då nöjde sig folk med en blandning av djurfett och aska. Vilket texter från hittade urnor vittnar om. Där finns receptet nedskrivet om någon nu skulle vilja blanda sig egna kroppsliga rengöringsmedel.

På 1500-talet blomstrade tvåltillverkningen i Europa. Då hade blandningen av djurfett och aska för länge sedan hamnat i graven tillsammans med upphovsmakarna.
Spanska och italienska tvålar hittade vägen till Sverige på 1600-talet men antagligen var det de mest burgna medborgarna som kunde unna sig lyxen att tvåla in sig med olivoljetvålar eller venetianskt lödder. Det var först på 1800-talet som tvål var ämnat för alla, oavsett rang och status. Eller en klick såpa om någon föredrog det mindre ekonomiska alternativet.

Idag använder vi tvål utan att ägna den något historiskt intresse. Den ska vara väldoftande, helst ekologisk och om den är lite extra luxuös gör det inget. Kroppslig renhet i all ära men den inre renheten i form av medmänsklighet, godhet, respektfullhet och ett glatt sinne uppe på det slår alla köpta preparat som tar bort svett, kroppsliga odörer och andra orenheter.

lördag 25 januari 2020

Invigning och sanningen om uppsydda gardiner


Maken har känt sig rastlös vilket förvånar mig storligen. Han har alltid något för händerna men så kröp det fram. Hav ville snickra. Helst på ett i det närmaste förfallet hus. Jag satte stopp för idéerna. Inga fler fastighetsköp. Det skapar enbart bekymmer i det långa loppet.
Efter en tids funderande rätades frågetecknet kring snickerierna ut. Maken beslutade sig för att snickra en verkstad i en av våra bodar. Trots att han redan gjort en verkstad i det som en gång var vårt utedass. Som enligt mig är en fullt fungerande verkstad, utbildad verkstadsarbetare som jag är. Må så vara att jag numera aldrig använder mig av mina kunskaper gällande verkstadsarbete.

Under vintern har således maken snickrat, skruvat. borrat och vad som nu krävs för uppförandet av en verkstad. Invigningen skedde idag efter det att han förflyttat samtliga verkstadstillbehör från den gamla verkstaden till den nya. Jag har beundrat det färdiga resultatet och erbjudit mig att sy en uppsättning gardiner för hemtrevnadens skull. Ett erbjudande som maken avböjde med motiveringen att de skulle bli skitiga. Sanningen ligger närmast den att han känner till min okunskap i gardinsömnad. Samtliga gardinlängder som pryder våra fönster och som jag egenhändigt sytt består av vitt skilda längder.

Det är inte enbart maken som snickrar och utökar sitt utrymme. Hela Norrköpings kommun, ja hela Sverige bygger som aldrig förr. Varje liten plätt går åt till byggnationer. Till och med i Skärblacka. På vägen mot min mamma och även mot vår dotter finns en liten park. Om våren blommar de japanska körsbären och det är en fröjd för ögat när jag passerar förbi. Men nu är det slut med fägringen. Hela området är avspärrat med höga gallerstaket. Innanför avspärrningarna gräver sig grävskoporna ner i marken till det som ska bli grunden för nya hyreshus.
Trähus har det flaggats för. Som ska smälta in i omgivningen.

Det har förts vilda diskussioner gällande avyttringen av den lilla parken där barn roat sig med att klänga i klätternätet. Förskolan har haft picknick i parken och ungdomar spelat basket på basketplanen. Mamma-och pappalediga föräldrar har ställt upp barnvagnar och låtit några timmar förflutit medan de sippat medhavd kaffe. Nu är parken uppgrävd och det känns aningen sorgligt att se. Men förnuftsmässigt rätt. Det behövs fler bostäder och då måste grönytor offras.

På Facebook har sidan som heter Skärblackatrakten informerat om vad som pågår i den omtvistade parken. I positiv anda har vi kunnat läsa om hur bra allt blir. Kommentarerna har varit blandade precis så som det finns blandade känslor gällande parken. Några är för medan andra är emot bygget av nya lägenheter.
Så smyger sig en kommentar in. Att Migrationsverket kommer beslagta 70 procent av lägenheterna.
Jag brukar ytterst sällan kasta mig in i kommentarsfältet men nu kunde jag inte låta bli. Av ren nyfikenhet huruvida det är fakta eller rena rama spekulationer. Jodå, säkra källor som härleder till Migrationsverket kan bekräfta detta. Tyvärr är uppgifterna källskyddade vilket kan tyda på att det uppstått en läcka hos Migrationsverket.
Folk hänger på i tråden. Ve och fasa nu kommer Skärblacka att invaderas av invandrare.
Jag skräms. Inte av invandrare utan av den rasism som finns runt omkring oss. Men är egentligen inte förvånad ty det lever och bor många Sverigedemokrater i Skärblacka med omnejd.
Hur det nu blir och vilka som tänker bosätta sig i de nybyggda lägenheterna blir det bra eftersom den som kommer bo där är i behov av en lägenhet. Oavsett nationalitet och härkomst.